TANKEFRIHET. När man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull, skriver Anna Remmets.
En svart mans anteckningar av James Baldwin
Översättning Martin Rogberg
Modernista
James Baldwin föddes 1924 och växte upp under fattiga förhållanden i Harlem med sin mor, ett stort antal syskon och en mycket strängt religiös far. Trots att han som svart man i USA och dessutom homosexuell hade allt emot sig lyckades han ta sig därifrån och blev författare och aktivist. Han levde i många år i Paris och skrev romaner, essäer, dramatik och poesi. Hans texter om rasismen i USA anses idag vara bland de mest centrala. En svart mans anteckningar, först publicerad 1955, som nu ges ut i reviderad svensk översättning av Martin Rogberg på Modernista är en samling texter som rymmer såväl vass filmkritik som personliga essäer om uppväxten och livet i Paris, men alltid med en röd tråd som går ut på att dissekera vad det innebär att leva som svart människa i en djupt rasistisk värld.
Som Aleksander Motturi skriver i kulturtidskriften Ord & Bilds nyutkomna James Baldwin-nummer, kom dock Baldwin under en period att i radikala black power-kretsar betraktas som en något mossig och reformistisk figur. Förutom att det verkar ha funnits en, åtminstone delvis felaktig, uppfattning om var Baldwin positionerade sig i debatten om våld kontra icke-våld (en skiljelinje som vita för övrigt älskar att förenkla till en fråga om den ”gode” och fredliga Martin Luther King och den ”farliga” och våldsamma Malcolm X), kan det också ha något att göra med hans språk och stil. För trots den skarpa och krassa dissektionen av den politiska situationen i En svart mans anteckningar är tonen ofta något distanserad och sarkastisk. Ibland känns det eleganta språket också väl omständligt och lite överlastat.
Men när man väl vänjer sig vid tonen och språket är det ofta väldigt, väldigt roligt. Som i skildringen i essän ”Resa till Atlanta” som beskriver några svarta manliga musikers möte med en på ytan progressiv och med Baldwins ord ”obotligt aristokratisk” vit kvinna vars nedlåtande välvilja snabbt rämnar. Eller i texten som handlar om när Baldwin i sitt första år i Paris genom ett farsartat händelseförlopp blir anklagad för att ha stulit ett hotellakan.
Detta innebär dock som sagt inte att den politiska udden skulle saknas. I själva verket är den sylvass, inte minst i de humoristiska partierna som de med den aristokratiska vita kvinnan. Och i ”Anteckningar av ’en son av sitt land’” har det dråpliga inslaget tonats ner betydligt, och istället berättas på ett ganska rått och naket sätt om Baldwins far, en sträng, fördomsfull och bitter man som stundtals var hatad av sin son. Men som framför allt var en svart man i USA som var hatad av den vita överhögheten.
Vissa inslag, som analyser av specifika tidningar, politiska figurer och (idag ganska bortglömda) filmer är förvisso väldigt specifika för tiden för texternas tillkomst, men de flesta poänger är fortfarande oroväckande relevanta. Något som inte minst visade sig genom den ökade uppmärksamhet som Baldwin fått i samband med Black Lives Matter-rörelsen.
Hur ska vi då idag se på passager som den i essän om fadern där Baldwin avslutar med att deklarera att även om man måste bekämpa orättvisan med all kraft, behöver man också hålla hjärtat ”fritt från hat och förtvivlan”? Även om det kan låta föga radikalt (och föga meningsfullt då problemet är hatet som riktas från vita mot svarta människor och inte tvärtom) är det viktigt att se den bakgrund mot vilken orden är skrivna. Tidigare i texten har Baldwin först betraktat spillrorna av den döde far vars egen bitterhet gjorde honom avskyvärd till och med för sina egna barn. Sedan skildras hur han själv nästan misshandlar en servitris när han återigen får höra att stället inte serverar svarta: en handling som här inte framställs som något förlösande utan snarare nedbrytande. Det finns förvisso mycket att invända mot en politisk retorik som bygger på att den som förtrycks ska ”släppa” sitt hat. Men när man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det i så fall inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull.
anna.remmets@opulens.se
