Roman om konstens plats i politiken och vice versa

LITTERATUR. Anna Remmets har läst en nyöversättning av Kazuo Ishiguros roman Konstnär i den flytande världen. Där återfinner hon den till synes eviga frågan om politikens plats i konsten och konstens plats i politiken.

Konstnär i den flytande världen av Kazuo Ishiguro
Översättning: Niclas Hval
Wahlström & Widstrand

I samband med offentliggörandet av 2018 och 2019 års Nobelpris i litteratur har den till synes eviga frågan om politikens plats i konsten och konstens plats i politiken återigen blossat upp.

En tidigare Nobelpristagare i litteratur, den brittiska författaren Kazuo Ishiguro, som var den sista att få priset innan Akademiens skandal briserade, tar sig an ämnet i Konstnär i den flytande världen från 1986 som nu ges ut i nyöversättning av Niclas Hval.

Handlingen utspelar sig i ett Japan som efter förlusten i andra världskriget håller på att återuppbyggas, och där kriget och förlusten bearbetas av vissa och förträngs av andra. När den tidigare uppburna konstnären Masuji Ono försöker förhandla fram ett äktenskap åt sin yngsta dotter blir han varse om att det är många som lastar inte bara hans generation i allmänhet, utan även specifikt hans egen konst, för den patriotiska yra som ledde till nederlaget. Den äldsta dotterns son har börjat beundra amerikanska hjältar som Karl Alfred, och hans svärson som har varit soldat betraktar honom med bitterhet och förakt.

Den flytande världen syftar på vad Onos tidigare mästare sade om konstnärens roll – en roll som ska fånga den flytande, undanglidande, poetiska nattvärlden, något som Ono frångick när han i stället började måla nationalistiska, krigsförhärligande tavlor. Men titeln skulle lika gärna kunna anspela på det flytande, i bemärkelsen inte fast förankrade, i Masuji Onos egen person och i berättarstrukturen som sådan. Ono verkar själv inte säker på vad han tänker om kriget, sin egen politiska gärning eller vad människorna i hans närhet tänker om honom. Och vi läsare kan inte vara säkra på om hans röst, som är den som förmedlar berättelsen, ljuger för oss eller för sig själv. Är Masuji Ono en plågad, sökande människa som tvingats omvärdera allt i sitt liv, eller är han en lismande kappvändare?

Osäkerheten förstärks av romanpersonernas ytterst formella och artigt undvikande sätt att tala med varandra, det känns nästan som en stereotyp schablonbild av japansk kultur. Inte ens sina döttrar talar Ono riktigt öppet med, och scenerna där deras oförlösta aggression gentemot den åldrade men fortfarande obestridliga patriarken, sipprar ut genom sprickorna i deras väluppfostrade underdånighet är riktigt plågsamma att läsa. Romanens hela nerv finns i det som knappt eller inte alls sägs, och i dessa tystnader skapar Ishiguro en spänning som stundtals nästan verkar hypnotisk.

Kanske är det förväntningarna denna spänning bygger upp som får slutet att kännas lite väl harmoniskt och försonande? Men det är ändå en styrka att författaren inte faller för frestelsen att låta sin berättares tillrättalagda yta helt krackelera för att kunna plocka dramatiska poäng, eller att låta sin egen allsmäktiga författarröst förkunna någon entydig dom över huvudpersonen genom dennes egen mun. Det är mycket lätt att tycka illa om den tillsynes fega och principlösa Masuji Ono, som nödtorftigt döljer en stor självbelåtenhet bakom en vänlig och anspråkslös fasad. Men Ishiguro vägrar att göra det enkelt för läsaren och visar också upp honom som en kärleksfull, tålmodig och pedagogisk morfar.

Vi lämnas med alla tolkningar av denna undflyende man öppna, inklusive möjligheten att han mest är en väldigt fåfäng föredetting som överdriver sin betydelse som både konstnär och politisk tänkare.