Släpp spårhundarna loss

DOFTKÅSERI. EU ska inventera och katalogisera lukter från förr, det framgår av en artikel i New York Times igår den 19 november.

Rubriken lyder ”What Did Europe Smell Like Centuries Ago? Historians Set Out to Recreate Lost Scents.” Man hoppas kunna återskapa hundratjugo distinkta lukter, både de som doftar behagligt och sådana som stinker. Till vad nytta? Jo, ”dofter lockar fram frågor om nationella kulturer och världskultur och om skillnader mellan olika samhällen, utan att man behöver kriga om det” påstår Inger Leemans som är professor i kulturhistoria vid Amsterdams Fria universitet och inblandad i projektet.

Kanske det. För några år sedan inrättade man en temapark i Chatham, förorten i London där Charles Dickens växte upp. Där har man försökt återskapa så många lukter som möjligt från hans tid. Jag har inte varit där och nosat men ser fram emot att göra det vid tillfälle. På en nostalgisk LP-skiva kan man lyssna på Vanishing Sounds of Britain, med bullrande Lancaster-bombare som dånar in över Dovers vita klippor på väg till hemmabasen, och vinande Spitfires, förutom mera fredliga ljud från förr som hästarnas klapprande hovar mot kullersten, mjölkkannors klang, gatumånglares rop och ångan från expresstågens väldiga lok.

Något liknande finns på en CD för Stockholms del, med mattpiskning, spårvagnars gnissel och annat som sällan eller aldrig hörs numera. Men vad kan det lukta i Chatham? Skosmörja förstås. Den lille Charles tid i The Blacking Factory var kort men traumatisk, då var han minst lika rädd och hungrig som någonsin den lille August Strindberg en generation senare. Och säkert gödselstanken efter hästpärlor på gatan. Den trista lukten av vått ylle, som i Lars Gustafssons skolminnen? Den blöta doften av dis och dimma, fog och smog och kolrök, innan man blev kvitt sådant i London?

I Dunedin på Nya Zeelands sydö, med många skotska invandrare, märkte man länge i luften kol, koks och kolstybb. Det luktade inte oangenämt fast utsläppen väl inte var bra för miljön även om där nästan ständigt blåser friska vindar. Numera har man striktare eldningsförbud. Eller latrinstanken, den som låg tät över Fjäderholmarna i Stockholms skärgård medan stadens alla tunnor ännu tömdes därute? Halvruttet kött hos slaktaren, den salta havslukten från fiskhandlarens disk, det blir en komplicerad blandning. Jag undrar förresten om man lät vattnet rinna nerför fiskaffärernas skyltfönster i England lika väl som här hemma och i Danmark, en gång i tiden?

Men i Dickens Chatham märks säkert mera sällan den ljuva doften av en engelsk te-ros, och kanske inte så ofta kvinnors förförande parfym, sådant som sätter den blinde Al Pacino på spåret, eller får förödande följder i Patrick Süskinds skräckromantiska roman Parfymen som blev sevärd på film, dock utan dofter. Inte heller bensin- eller dieselångor, men väl stråk av enbär från krogarnas gin, blandad med stanken från otvättade kroppar och snusk. Ja, det är säkert en härlig upplevelse. Om man har näsan kvar. En klassisk novell av Nikolaj Gogol handlar om en man som ger sig ut på jakt efter sin.

I världslitteraturen finns vidare ett klassiskt kapitel om komplicerade konstgjorda lukter, den doftorgel som dekadenten Jean des Esseintes tillbringar sina melankoliska dagar vid, i symbolisten Joris Karl Huysmanns roman Mot strömmen som en gång var alla snobbars bibel. Men i Chatham är det säkert mera rakt på sak, som i det forna DDR där man var rättfram och skydde flärd. Som nygifta – det är ett tag sedan – for vi till Prag och kom inom en butik i skuggan av Sankt Veitskatedralen där den tjocke innehavaren sålde oss en flaska parfym efter att själv ha demonsterat hur man skulle applicera den: ”Ein Tropfen hier, ein Tropfen da. Sie wissen doch was Tropfen ist?” Jodå, det visste vi…

Och om det skulle bli alltför näsbedövande kan man ju alltid hålla för den och säga “Fi donc!” Från vårt svenska hörn av världen kan noteras att allt fler finkalibrerade näsor sniffar sig fram i tidningarnas vinspalter. Särskilt ger Svenska Dagbladet stor plats åt dem, och vinimportörerna passar förstås samtidigt på att störtannonsera. Ett växande fenomen under de senaste åren är dödsrunornas ord om hur gott man ätit och druckit i de avlidnas lag, och hur mycket man uppskattat viners bouquet. Ett tecken i tiden? Hursomhelst: lycka till med den olfaktoriska jakten, EU!