Bra föreställning, men något saknas

SCENKONST. Förra veckan skrev Ida Thunström om särlingskonstnären Henry Darger och en kommande scenkonstföreställning baserad på hans livsverk. Nu har den haft premiär. “Föreställningen är välgjord men det fattas ändå något som på ett övertygande vis kan upprätthålla mitt intresse för det som berättas,” skriver Lena Torquato Lidén.

The Vivian Girls
Av: Linda Forsell och Felicia Ohly.
Fritt efter Henry Darger.
Göteborgs Stadsteater, Studion, spelas fram till den 27 januari.

Sju systrar, ”The Vivian Girls”, kommer till riket Glandelinia där hundratusentals barn blivit förslavade. På scenen ligger människor i en hög och sover, sedan står sju individer där, män och kvinnor, men i flickors skepnad. Med stora bylsiga kläder, flätor och tofsar ger de intryck av att vara yngre än 10 år. Publiken brister ut i skratt inför deras minspel och gester, men, märk väl att detta är ingen komedi. Snarast väldigt långt därifrån. Rättare sagt är det här en berättelse om barn i krig och om barn som ska klara av sina liv helt på egen hand.

Berättandet är ickelinjärt och de sinsemellan väldigt olika barnen i syskonskaran ritar upp en bild av ett scenario där de är en sorts korsriddare mot vuxna soldater som är ute efter att söka upp, förslava, döda och utnyttja barnen.

Flickorna bevittnar hemska scener med barn som dödats på ett mycket våldsamt sätt. Men de är likväl barn och därmed naiva i sina lekar. Vilket yttrar sig i att de kan växla mellan att leka ”inte-nudda-marken” och att smyga på soldater, som tillfångatar och hotar dem.

Behållningen av pjäsen är framför allt visuell. I det avseendet är den som en böljande målning av lila skyar och det berg som finns i fonden i mörka nyanser. Berget har central betydelse i form av något de klättrar på, sover i och ibland gömmer sig bakom. Himlen växlar mellan grått och lila och kan bli till den röda ridå som symboliserar en skogsbrand.

En fantasivarelse, naken med horn som en bagge och vingar som en vacker fjäril, dyker upp och visar flickorna en enorm blomma som de beundrar. Honom tycker jag om, samtidigt som han äcklar mig lite. Likadant med den färgstarkt macho militär som hamnar i närkamp med en av flickorna, Joy. Mannens nedfällda keps och kamouflagebyxor gör mig medveten om att jag saknat det där rått manliga i historien. En nödvändig kontrast även om detta framför allt är en föreställning som handlar om kvinnligt motstånd.

Föreställningen är välgjord men det fattas ändå något som på ett övertygande vis kan upprätthålla mitt intresse för det som berättas.