En särling i konsten vars verk lever vidare

OUTSIDERKONST. Med utgångspunkt i en aktuell scenkonstföreställning resonerar Ida Thunström kring den säregne konstnären Henry Darger och dennes efterlämnade livsverk.

Konst går emot alla fysiska lagar, genom att ha ett liv efter döden. Ett fortsatt liv, som det är upp till oss vanliga förgängliga dödliga att förvalta bäst vi kan.

Den amerikanske konstnären och författaren Henry Dargers konst började inte leva överhuvudtaget förrän efter hans egen död. Det är egentligen en ganska fin historia: när den avlidne 81-årige mannens lägenhet städas, finner hyresvärden nästan 300 akvareller, och över 15 000 sidor text. Ett gediget livsverk av oanat hög kvalitet.

Trots att Darger var självlärd var han en skicklig konstnär som förtjänar all denna uppmärksamhet, men att hans bildvärld inte stött på mer kritik, eller i alla fall moralpanik, är lika förvånande som det är upplyftande.

Henry Darger har skapat en hel värld, och berättelser om de hemskheter som utspelar sig där: Historiens hjältinnor är sju prinsessor från det kristna riket Abbieannia. De är döttrar till Robert Vivian, och kallas för The Vivian Girls. I ett skräckvälde har John Manley och The Glandelinians förslavat alla barn, som nu tagit upp kampen mot sina förtryckare. De sju hjältinnorna ställer sig bakom barnens revolt och hjälper till i striderna. Darger skildrar i bild och text hur barnen mördas och torteras av de glandelinianska härskarna. Barnen, liksom prinsessorna, är ofta nakna, och det hela är uppenbart pedo-erotiskt. The Vivian Girls, hjältinnor som de är, har blivit ett slags symboler för motstånd och uppror (jag tänker inte minst på Brooklyn-baserade musikgruppen Vivian Girls) och det är inte helt oproblematiskt.

Den besatthet som lyser igenom i Dargers närmast maniska produktion är bevis för en oerhört stark drivkraft. För någon som dessutom ska ha arbetat helt utan kontext, eller ens publik, måste behovet att göra dessa bilder (och texter) ha varit oerhört starkt. Men allt detta grafiska sexuella våld, varifrån kommer det?

Henry Darger skickades som barn till en katolsk pojkskola. Hans skolkamrater minns honom som underlig, någon som brukade mumla för sig själv och göra märkliga ljud, och han var ensam och mobbad. Vid flertalet tillfällen försökte han rymma, men vid tolv års ålder blev han intagen på en vårdanstalt för sinnessvaga barn. Anledningen var att lille Henry onanerade för mycket.

Darger ska dessutom ha haft en besatthet av en högst verklig historia om en kidnappad och mördad elvaårig flicka. Man hittade aldrig hennes mördare, men man fann bilder och tidningsurklipp om mordet hemma hos Darger. Det finns inga som helst bevis för att han skulle ha något med det här mordet att göra, men hans brinnande intresse för historien säger något om vem han var.

Med tanke på Dargers bakgrund på katolsk institution ifrån vilken han försökte rymma upprepade gånger, är det inte svårt att tänka sig ett obearbetat trauma av sexuella övergrepp i barndomen. Det är såklart rimligt att Darger bearbetade sin barndom genom att skapa sina modiga hjältinnor och låta dem ta hand om saken genom att ställa sig bakom de oskyldiga barnen och slå tillbaka mot förtryckarna. Men överdriven onani, tidig institutionalisering, självvald exkludering ifrån samhället och en uppenbar fixering vid barn och våld uppfylls flera kriterier för en potentiell sexuell förövare. Lägger vi till att han förmodligen var ett offer för sexuellt våld i barndomen, blir det svårt att inte se The Vivian Girls som utlevandet av en erotisk fetisch.

Nu sätter Göteborgs Stadsteater upp The Vivian Girls,  en fri tolkning av Dargers berättelse. Regissören Linda Forsell, en av fem konstnärliga ledare i frigruppen PotatoPotato Scenkonst, arbetar ofta med ung femininitet som motstånd, och det här kan bli hur motsägelsefullt och suveränt som helst.

En värld skapad av en man som ägnat sitt liv åt att i smyg skildra hur barn utsätts för sexuell tortyr; mina tankar går inte helt spikrakt till en skildring av kvinnors frigörelsekamp, och det gläder mig att det här ens är genomförbart.

Samtidigt går Oliver Frljićs iscensättning av Dostojevskijs Brott och straff på Dramaten. För fulla hus. Vissa hade kanske sett att den blev cancellerad av respekt för ukrainarnas kamp, men vad som sticker i ögonen på den folkliga opinionen är kanske bara tidsbundet?

Henry Dargers moraliskt tvivelaktiga motiv verkar ha gått helt under radarn, och tur är väl det.