NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.
Märkligt lite har skrivits om August Strindbergs läkarstudier. Själv tror jag att de haft stor betydelse för hans gärning. Efter studentexamen i maj 1867, blev ungdomsåren både dramatiska och mångskiftande. Han blev student i Uppsala, fick ont om pengar och vantrivdes, for hem till Stockholm igen och skaffade arbete som folkskollärare, vilket han inte verkar ha varit speciellt förtjust i men han tycks åtminstone ha skött sitt jobb.
Sedan fick han tips av en kompis att han kunde tjäna extra pengar på att ge lektioner. Efterhand blev han informator, bland annat hos Oscar Sandahl, som senare blev professor vid Karolinska Institutet (KI) samt var privatpraktiserande läkare. Det var en märklig man, som tidigare även arbetat som fattigläkare på Kungsholmen innan han blev både forskare, uppfinnare och flitig skribent. Sandahl lär ha bott i Stockholms finaste hus, och Strindberg städslades att undervisa Sandahls döttrar, som extraknäck.
Han for på sommarnöje med Sandahls, till Blockhusudden och tycks ha gått som barn i huset. Dessutom fick han mycket tid över att läsa skönlitteratur. Där kom han i kontakt med en annan läkare, Axel Lamm med familj, och blev snart informator även åt dennes söner. Han fick erbjudande att flytta in till Lamms sjangdobla våning med utsikt mot Kungsträdgården.
Det är nu något inträffar som jag tror är underskattat: Strindberg bestämde sig för att studera till läkare, på Lamms inrådan. Lamm såg nämligen Strindbergs stora talanger och lär ha menat att Strindbergs starka fantasi skulle må väl av en god förankring i verkligheten. Han tyckte läkaryrket skulle passa honom utmärkt, väl medveten om hans starka skönlitterära intressen, och erbjöd sig att hjälpa Strindberg med detta, mot att han fortsatte som informator.
Lamm menade att Strindberg ”med sin skarpa observation och sitt intresse för naturvetenskaperna borde bli läkare” som det heter i en biografi (av Uddgren). Till detta skulle jag vilja lägga att Strindberg privat var lågmäld, rentav försynt till sättet, en god lyssnare och dessutom visat prov på en god förmåga att komma bra överens med hög som låg, kreti och pleti – utmärkta egenskaper hos en läkare. Det är väl känt att Strindberg redan som barn var intresserad av kemi och han försökte även göra en evighetsmaskin.
Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land.
För att bli läkare krävs det liksom idag studier i grundläggande ämnen som kemi först, även latin ingick förstås på den tiden i läkarutbildningen och andra ämnen, som anatomi, botanik och fysik. Denna del av läkarutbildningen kallades för medikofilen.
Sandahl, och ännu mera Lamm, var också mycket kulturellt intresserade, och var centrala i en krets av liberalt sinnade intellektuella. I de bägge läkarnas eleganta våningar hölls ofta sammankomster; Strindberg beskriver i Tjänstekvinnans son (en självbiografisk skildring) hur han framför sig hade fyra olika vinglas när det vankades middag hos Lamm, som själv var skribent och även senare skrev artiklar i Aftonbladet med sin unge adept.
Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land. Strindberg fick frottera sig med tidens intellektuella elit – även Viktor Rydberg kom på besök. Umgänget beskrivs som en upplyst krets av läkare, vetenskapsmän, litteratörer och riksdagsmän, som bildade en ”liberal liga utan att konstituera sig som sällskap” som Strindberg uttrycker saken.
Han tillbringade ungefär ett och ett halvt år hos familjen Lamm och slapp därmed arbeta som folkskollärare, vilket hade varit en återvändsgränd för honom, men trots allt hade han visat att han kunde sköta ett vanligt och ganska krävande arbete.
”Doktorinnan ägde ett vackert bibliotek med all världens skönlitteratur” som han läste fritt i och i det eleganta hemmet fanns en stor konstsamling. Han verkar ha trivts utmärkt i den nya omgivningen. Dramatiska teatern dåförtiden låg ett stenkast från Lamms hem, och han gick ofta dit, i tredje radens fond, ståplats.
Doktorn märkte att Strindberg lade mycket tid på skönlitteratur och teater, men uppskattade uppenbarligen sin unge adept så mycket att denne fick följa med som amanuens i doktorns praktik. ”Det var ett nytt omväxlande liv, fullt av verklighet” skriver Strindberg. Visserligen var somligt obehagligt, han fick assistera vid mindre operationer bland annat och han fick se mycket av tidens misär med fattigdom och könssjukdomar, omväxlande med sjukbesök i eleganta salonger, men doktorn menade att man vänjer sig. Vilket Strindberg skrev var sannolikt.
Läkarstudierna gick bra till en början, han läste in latinet på distans och tenterade med framgång i Uppsala. Laborationerna och övriga kemistudier bedrev Strindberg på Teknologiska Institutet. I det stora hela verkar detta ha gått bra. Somligt var mindre roligt än annat, men han tyckte om att analysera innehållet i prover, och stannade ensam kvar i laboratoriet och gjorde blåsyra: ”Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.”
Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin
Doktor Lamm och amanuensen vid Teknologiska institutet tyckte att Strindberg utan problem skulle klara tentan. Men i Uppsala stötte han på patrull. Här döljer sig en intressant aspekt av svensk medicinhistoria: konflikten mellan KI och Uppsala universitet när det gällde läkarutbildningen. Skulle KI få bedriva sådan, och skulle den rentav flyttas till Stockholm? En kampanj drevs från Stockholm, och 1874 blev KI godkänt för läkarutbildning. Professorn i Uppsala hette Lars Fredrik Svanberg, en barsk herre, som uppfattade Teknologiska institutet där Strindberg gjorde sina laborationer och studerade kemi, som en yrkesskola. Strindberg fick tips av en kamrat, vad man kunde vänta sig av Svanberg, men det hjälpte inte.
Professorn ”såg hemsk ut när han från gungstolen kastade sin första fråga”, så beskriver Strindberg förloppet i Tjänstekvinnans son. Han klarade frågorna till en början, men sedan ”slingrade sig frågorna som snaror”. Strindberg fick besvärliga frågor om salpeter, och det blev uppenbart att allt var bestämt från början, han skulle underkännas.
”Si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman.” han fick komma tillbaka om ett år, när han mognat. Underförstått kunde man inte få godkänt om man inte laborerade på professorns institution i Uppsala.
Gunnar Brandell, som väl skrivit den mest heltäckande biografin om Strindberg citerar ett brev han skrev efter att ha blivit kuggad: ”Som den satans gubben kuggade mig i Kemien blev jag till börja med så ledsen och förtvivlad att jag glömde allt…” Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin, något som blommade upp i guldmakeri och svavelosande experiment på 1890-talet! Strindberg kunde inte vänta ett år, och dessutom på att åter bli underkänd, vilket gjorde det oöverkomligt för honom att fortsätta även om han först tänkte sig det även efter tentan. I stället fick han för sig att bli skådespelare, vilket han misslyckades med.
Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?
Hade han kunnat bli läkare? Det håller jag för troligt, det ekonomiska hade nog löst sig. Han hade säkert klarat själva studierna. Med sitt sittfläsk och med sin enorma arbetsförmåga hade han inte haft några problem att även odla sina litterära intressen och hade förstås senare liksom så många andra kunnat kombinera läkarverksamhet i en eller annan form med författeri. Läkaryrket var ett fritt yrke – då i alla fall. Till exempel Tjechov gjorde så, och ett stort antal recept finns bevarade av hans hand. Bulgakov beskrev sina mödor som läkare på landet och Conan Doyle arbetade länge som läkare även när han skrev om Sherlock Holmes. Om Strindberg blivit läkare så hade han följt ett råd som TS Eliot lär ha gett till blivande författare, nämligen att skaffa sig ett vanligt yrke, så de kunde ägna sig desto mer åt författarskapet utan sidoblickar på pengar och försörjning (själv var han banktjänsteman).
Som läkare hade Strindberg kunnat slippa den plågsamma fattigdom som hemsökte honom under vissa perioder i hans liv och som gjorde honom oförmögen att försörja sina barn, och innebar att han kunde knappt klara livhanken själv, utan förnedrande allmosor från insamlingar. De som stod Strindberg nära, och inte var part i målet, framhäver hur Strindbergs periodvis skakande fattigdom betyder väldigt mycket för att förstå honom – mobbad som han dessutom var av det litterära etablissemanget i Sverige. Hans systrar borde veta, och de skriver samfällt att så var fallet i boken ”Strindbergs systrar berättar”.
Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?
Som läkare hade han förmodligen skrivit mycket mer om fattigt folk och usla sociala förhållanden än han faktiskt gjorde, baserat på egna upplevelser. Vi hade kanske fått än mer av ett svenskt svar på Dickens – som ju skrev mycket i dessa frågor och som Strindberg hade som en förebild, inte minst i Röda rummet.
Strindberg skrev kolossalt mycket. Thomas Mann skrev en mycket läsvärd understreckare i SvD 27 december 1948, inför Strindbergs 100-årsdag några veckor senare, den 22 januari ”…. August Strindbergs oerhört provocerande, till sitt inre och yttre omfång till nära nog övermänskliga mått nående verk…” En hel del av det han skrev hade man kunnat vara utan om han sluppit alltför mycket brödskriveri.
Den kloke Mann noterar också att Strindberg är kolossalt kunnig i många naturvetenskapliga ämnen. Med en fullföljd utbildning hade han kanske inte gett sig till att försöka göra guld – och jod (han blev kontaktad av en amerikansk patentingenjör angående sina fynd). Han hade rätt i princip – grundämnena kan delas, men förstås fel i sak, experimenten fallerade, guldet var kattguld. Med mer stadga i metodologin hade han kanske kontaktat makarna Curie eller Becquerel, som höll till i närheten, på andra sidan Luxemburgträdgården och som just var i färd med att utreda hur grundämnena kunde övergå i varandra, men då behöves kärnreaktioner.
Tyvärr är frågorna kontrafaktiska men spekulera kan man få göra om vår störste författare, med eller utan kanon!
info@opulens.se
