“Caligula” fascinerar men djupet saknas

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett “Caligula”, på Göteborgs stadsteater och fascineras av vissa inslag men saknar ändå ett verkligt djup i föreställningen.

Caligula av Albert Camus
Bearbetning och regi: Ildikó Gáspár
Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med den 25 mars

Scenen är magnifik, med glittrande rader av långa band som skimrar i olika färger när ljussättningen ändras. Nedanför ett stort hål i scengolvet som är blanksvart, det stora gula klot som symboliserar månen. Den stiger. Månen är det enda som Caligula, den maktfullkomliga kejsarinnan, inte kan äga.

Trots det tillbringar hon större delen av föreställningen däruppe, sittande på månen. Medan undersåtarna letar efter henne, sedan hon försvunnit när hennes syster som hon haft en incestuös relation med har dött. Andrea Edwards spelar Caligula hårt och kallt, utan andra känslor än sorg och raseri.

Skådespelarna som också spelar i bandet som vandrar runt och försöker undvika att de glittriga ridåerna snurrar in sig i gitarrsträngarna letar efter sin försvunna härskarinna liksom hennes förtrogna, de som faktiskt älskar henne.

Men genom den här historien utför hon så många äckliga och utstuderade handlingar att hon till slut dödar den som ändå varit henne trognast.

Det är så Camus har skrivit denna klassiska pjäs, som en utstuderad ondskeuppvisning och Stadsteaterns tolkning är extremt stiliserad, på gränsen till ironisk. Som om det inte riktigt funnits någon regi och de har varit ensamma i en extremt barskrapad uppsättning av detta klassiska verk. Det är som att den strikt moderna stilen på regin har gjort skådespelarna ensamma och lite viljelösa.

Musiken är bitvis bombastisk som en kväll på Ullevis Summerburst, bitvis retfull när bandet själva spelar, men också vacker när Marta Andersson-Larssons röst fyller hela teatern med sin klang. Hon är, med sin roll som ung poet, också en av få på scenen som visar mer passion i sitt agerande.

Precis innan första akten slutar, börjar det komma en förklaring till allt det här våldet, varför caesar bland annat bestämmer att göra alla patriciernas barn arvslösa, för allt ska gå till statskassan. Hon är rånare och mördare, men på ett totalitärt sätt som jag för min del fascineras av att ingen motsätter sig.

Jag söker genom föreställningens gång efter mekanismen som gör att människor genom mänsklighetens historia har terroriserat andra med att styra dem i minsta detalj och ibland glimmar till i texten. 

Hatet som växer bland de som omger härskarinnan är intressant, oroväckande och tar sig olika uttryck. Det är också väldigt intressant att den som säger sanningen, att det måste få ett slut, får uppskattning från Caligula. Trots allt som fascinerar, tycker jag att det hade kunnat finnas mer djup i denna pjäs.