CIVIL OLYDNAD. Klimat- och miljökriserna tvingar nu långsamt fram ett förnuftets uppvaknande till avrustning, samarbete och fred. Räcker våra demokratiska processer till för att lyckas? undrar Carsten Palmer Schale.
Under sin kamp mot våld mot människor och natur i artonhundratalets USA framförde författaren Henry David Thoreau följande i föredraget ”Om civilt motstånd”: ”Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta… Lag har aldrig gjort människor ett dyft mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till hantlangare åt orättvisan…”
Till den som söker ger litteraturen många exempel på att olydiga folk har lyckats störta orättfärdiga makthavare. Vid en viss punkt av förtryck och orättvisor uppstår känslan av att inget finns att förlora och allt att vinna. På den grunden kunde folkviljan avsätta militärdiktaturen i Myanmar. Och den kampen måste fortgå, eftersom militären återkommit med en ny kupp.
Tyvärr är inte alla folkrörelser demokratiska. Extremhögerns rörelse i Ryssland utgör inget demokratiskt alternativ. Så inte heller rörelser i flera EU-stater, som Polen, Tjeckien, Ungern och nyligen i Tyskland, där nazismen återigen börjat synas. Bristen på folkbildning utgör det avgörande hindret för insiktsfull opposition. Vad är då folkbildning?
Den gamla pluggskolan försåg oss med fakta men inte med väl underbyggda tolkningar. Lärarkåren var möjligen anpassad efter John Deweys krav på att skolan skall anpassa eleverna efter samhällets behov av insatser för dess fortbestånd och utveckling. Idag sägs skolan lära ut kritiskt tänkande, men sett i ljuset av förhärskande politisk, ekonomisk och militär indoktrinering utspelas detta kritiska tänkande på en given spelplan och blir ännu ett steg i anpassningen till nationella och internationella maktkonstellationer i USA, Nato, EU etcetera.
Att gå emot allt detta och presentera en kunskapsbaserad och mer objektiv syn på världens tillstånd och vad som krävs för en fredlig utveckling kräver också fredsrörelsens uthållighet och mod att sticka ut hakan.
Att tala för nedrustning, fredligt samarbete, ömsesidigt beroende, förtroendeutveckling, öppenhet, vänskap betecknas av politiker, militär och media som naivt och kanske lite rörande i en tid då endast fientligt avståndstagande, ekonomiska sanktioner, hotpropaganda, nedsättande vinklingar av varje nyhet, ledande intervjufrågor, vanemässigt hånleende och skällsord är starka inslag i dagspolitikens folkbildning.
I det vardagliga informationsflödet förvanskas fakta av att delvis utelämnas, förtigas eller vinklas mot irrelevanta förhållanden. Man frågar sig till exempel hur länge till England och USA ska sägas ensamma ha räddat oss från Hitler? Ännu ett exempel: Kolonialmakterna hade tillerkänt varandra vissa områden, till exempel på Berlinkonferensen 1884 om Afrikas delning. Då kolonierna frigavs eller frigjorde sig efter andra världskriget upprättades nya stater som inrymde olika folk som historiskt inte haft band till varandra.
Vid Indiens frigörelse löstes frågan nödtorftigt genom muslimsk utbrytning och det blodiga bildandet av Pakistan och senare Bangladesh. I flera länder ersattes kolonialmakten av befrielserörelser med enväldig regim, i andra ersattes efterkoloniala lydregimer av kuppmakare som utövade diktatorisk makt. I båda fallen kan enväldet ses som enda möjligheten att hålla ihop det nya landet, hålla en påtvingad fred och bygga viss självständighet. Dessa skeenden har ironiskt nog brännmärkts av de forna kolonialmakterna och blivit nya skäl för militärt ingripande eller kupper i dessa makters intresse att återvinna kontrollen. Irak är det mest brutala exemplet. Ofta har terrorister stötts av stormakter med vapen och pengar. Så till exempel i Syrien och Libyen. Att hux flux införa demokrati har oftast varit svepskälet.
En fredsrörelses uppgift är att klargöra alla dessa varierande sammanhang i föredrag, artiklar och en oförtröttlig debatt. Människor i andra länder är lika kloka som vi och lika fredsälskande som vi. Men deras livsvillkor är mycket svårare, oftast som ett direkt eller indirekt arv av kolonialismen. Det som krävs av oss alla är att kritiskt granska vår självbild som överlägsna kulturvarelser i en högre västlig kultur. Den kultur som förstört miljön till randen av klimatkollaps.
Vi kan tala om ickevåld som princip för kampen för rättvisa och insiktsfull förändring. Men det visar sig att vi alla har en genetiskt nedärvd reflex att möta våld med våld. Den reflexen är stadfäst som polisens rätt att utöva våld och statens rätt att öva för krig. FN-stadgan är tänkt att minimera våldet till staters självförsvar vid anfall. Den ger också rätten till en regering att be om hjälp till självförsvar.
Den informerade folkviljan saknas. Vår uppgift är att främja denna folkvilja.
FN-stadgans huvudpunkt är dock att konflikter skall lösas med fredliga medel. Eftersom flertalet av världens stater ratificerat FN-stadgan är den internationell lag. Tyvärr respekteras ju inte lagen av stormakter. Men vi har all rätt att åberopa FN-stadgan i vår kritik av de militära överfall som skett och sker. Begreppet fredliga medel betyder ”utan våld, med ickevåld, förhandling, avtal”. Respekt för detta borde leda fram mot målet nedrustning. Men den informerade folkviljan saknas. Vår uppgift är att främja denna folkvilja.
För den enskilda ickevåldsutövningen finns en stor litteratur, nödvändiga kurser och träningar sedan årtionden. Våra geners påbjudna våldsreaktioner kan förstås och kontrolleras med träning och intellektuell övertygelse. Historiens mest framgångsrika ickevåldsförespråkare är Jesus från Nasaret och Mohandas Karamchand Gandhi, vanligen omnämnd med hederstiteln Mahatma Gandhi. Ingen av dem har dock kunnat få tillräckligt många av eftervärldens människor att omfatta dessa budskap. ”Var och en är sig själv närmast” heter det. Detta hjälper världens härskare att fortsatt härja som de gjort i alla tider, med kortvariga undantag.
Har vi då övertygelsen och modet att använda vårt korta liv till att skapa folkbildning och stångas med våldsmakten? Ja, många har det. Idag växer medvetandet om att människan som företeelse i universum kan raderas ut inom loppet av hundra år, en process med oändliga lidanden i flyktingkatastrofer, väpnade konflikter, massakrer och ytterligare utbredd hungersnöd. Den utsikten ter sig förfärande, eftersom vi alla innerst inne tänker oss själva som en länk i en kedja av släktled.
Klimat- och miljökriserna tvingar nu långsamt fram ett förnuftets uppvaknande till avrustning, samarbete och fred. Räcker våra demokratiska processer till för att lyckas? För detta krävs den folkbildning som skolan länge saknat. Det är långt kvar till medvetenhet om militarismens och tillväxtsamhällets självförgörande uthållighet. Vem vill sluta resa, flyga, konsumera?
info@opulens.se
