Vårt behov av fiktion

ESSÄ. Patrik Fridlund skriver om humaniora, teologi och filosofiska missförstånd. Texten handlar om vårt behov av fiktion för att kunna reflektera, pröva tankar och fälla omdömen. ”Det gör också att sådant som filosofi, religion, konst och litteratur måste tas på största allvar.” Så lyder hans slutsats.

Humaniora, teologi och filosofiska missförstånd

Inom humanistisk och teologisk forskning tycker jag mig uppfatta en intressant tendens som kanske bäst kan sammanfattas i en vilja att tala om en verklig verklighet som hålls för att vara precis som den är.

Det är på många sätt uppfriskande att på det sättet vara jordnära och konkret som humanist eller teolog, men jag ser i en sådan strävan också problem för ett intellektuellt arbete med att förstå människa och samhälle.

När definitioner förutsätts vara sanna eller falska, när argument förutsätts kunna styrkas empiriskt och när reflekterande angreppssätt marginaliseras, menar jag att en del forskning inom humaniora och teologi undergräver sin egen ställning genom att göra frågor om reflektion, övervägande och omdöme obsoleta.

Konspirationsteorier

I mitt arbete med frågor som rör konspirationsteorier har jag exempelvis slagits av att många tycks föreställa sig att det där ute i världen finns ett fenomen ’konspirationsteori’ som ser ut på ett alldeles bestämt sätt.

En definition av ordet ’konspirationsteori’ antas så vara antingen sann eller falsk. En representant för det sättet att tänka är professor Michael Butter som menar att alla definitioner av konspirationsteorier som säger att sådana teorier går emot en mainstream-uppfattning, eller emot den officiella versionen av en händelse, är falska.

Hans argument är att den amerikanske presidenten George W Bush och det politiska etablissemanget kring honom hävdade att Saddam Hussein och Osama bin Laden konspirerade mot USA och att de därmed måste ses som företrädare för en konspirationsteori, men att de snarare representerade en etablerad mainstream-uppfattning än att de gick emot en sådan.

Alltså är en definition av ’konspirationsteori’ falsk om den innefattar att en konspirationsteori måste stå emot etablerade mainstream-uppfattningar, menar Butter.

Det hela är bestickande, men det intressanta är att Butters resonemang bygger på idén att det finns något där ute i världen som faktiskt är ’konspirationsteori’, det vill säga att fenomenet konspirationsteori ser ut på ett visst sätt med en given uppsättning egenskaper.

Med den utgångspunkten är en definition falsk om den inte stämmer överens med det existerande fenomenet där ute, sann om den gör det.

Vad är egentligen en konspirationsteori?

I själva verket är vi många som arbetar med frågor om konspirationsteorier som alldeles precis inte skulle betrakta Bushs idéer om Saddam Husseins påstådda konspirerande som en konspirationsteori. Det rör sig kanske i bästa fall om att Bush har en teori om en pågående konspiration, vilket vi hävdar är något annat än en konspirationsteori.

Det intressanta är här det som tycks vara Butters uppfattning, nämligen att en definition antingen är sann eller falsk, inte att en definition används för att ringa in något i ett specifikt hänseende.

Realism ställs mot idealism

Jag menar att tanken på att det finns sanna definitioner kan ses som en del av ett större sammanhang. Det tycks vara så att många av oss tror att alla teorier och idéer som ventileras på något sätt måste spegla verkligheten på ett direkt sätt för att kunna vara relevanta. Och att de därmed också måste vara sanna eller falska.

En anledning till detta kan vara en missriktad iver att filosofiskt vara i rätt läger — nämligen i realismens och inte idealismens läger. Idealismen ter sig för många nästan lite skrämmande.

Filosofilexikonet beskriver exempelvis idealism i termer av att ingen verklighet kan finnas bortom mänskligt medvetande, vilket ställs emot realismens käcka hävdande att det finns en av människan oberoende värld.

Medvetandet är primärt i idealismen; världen ses som ett verk av medvetandet.

André Lalandes klassiska Vocabulaire technique et critique de la philosophie säger ungefär samma sak, men med fler ord och fler utvikningar: idealism är en position som innebär att all existens hänförs till tanken (la pensée) också här i kontrast till realismen med dess idé om en existens oberoende av tanken. Wikipedia avviker inte heller. Medvetandet är primärt i idealismen; världen ses som ett verk av medvetandet. Om vi vill bli tagna på allvar — och det vill vi som humanister och teologer inte minst — verkar det som vi tror att det är nödvändigt att tala om en verklig verklighet, liksom att om denna verkliga verklighet säga saker underbyggda av empiri.

Det som händer, menar jag, är åtminstone två saker. För det första riskerar vi att på det sättet missförstå argument som snarare rör val och ställningstaganden än om det som sägs är ”sant”.

För det andra undergrävs värdet av konst och litteratur, liksom i slutändan också religion och filosofi — och mycket av det som är humaniorans och teologins nerv, nämligen att argumentera för och emot ställningstaganden som inte är, och inte kan vara, sanna eller falska, och att reflektera över föreställningar och förhållningssätt på ett annat sätt än att empiriskt konstatera deras existens eller kartlägga deras drag.

”Det ondas problem”

Låt mig ta ett exempel på hur en diskussion kan hamna snett. En fråga som upptar många människor är det som kallas ”det ondas problem”. Hur kan en allsmäktig, allvetande och kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket ondska och lidande i världen?

Teologer och filosofer försöker sedan länge att finna en lösning på detta. Men, det finns också filosofer och teologer som menar att det i sig är perverst att försöka att få det att gå ihop på samma sätt som en ekvation löses. Enligt de senare är det moraliskt anstötligt att söka urskulda det lidande människor (och andra kännande varelser) utsätts för oavsett hur detta urskuldande görs och oavsett hur snillrika resonemangen än är.

Andra menar att sådana försök att hitta en lösning på det ondas problem är skadliga ur ett socialt och politiskt perspektiv då dessa strävanden, kanske utan att vilja det, sanktionerar förtryckande sociala strukturer genom att försvara status quo.

Båda linjerna delar uppfattningen att redan detta att ge sig in en diskussion om hur en tro på en allsmäktig, allvetande och allgod Gud på ett intellektuellt hedervärt sätt kan förenas med erfarenheter av ondska och lidande är ett skadligt eller förkastligt företag.

Det som är intressant är här hur invändningar mot dessa ställningstaganden mot att söka en lösning på det ondas problem ser ut.

Ett filosofiskt exempel 

Filosofen Robert M Simpson får utgöra ett exempel. För det första menar Simpson att dessa ”anti-teorier” inte accepterar möjligheten att det faktiskt finns en trovärdig lösning på det ondas problem, en möjlighet de borde acceptera menar han.

Det synes mig som om Simpson förutsätter att det faktiskt någonstans därute kan finnas en lösning på det ondas problem som är sann och riktig och värd att leta efter även om vi inte kommer att finna den (inom överskådlig tid).

Han tycks inte förstå att kritikerna menar att det är själva strävan i sig som utgör problemet, inte att en korrekt lösning för närvarande saknas. Ett ”sant svar” kunde faktiskt vara moraliskt än mer problematiskt och med än värre sociala och politiska konsekvenser.

För det andra menar Simpson att de argument mot försök att lösa det ondas problem som går ut på att de har dåliga sociala och politiska konsekvenser måste kunna visa på sådana dåliga konsekvenser empiriskt. Även här verkar Simpson missa en poäng. Redan i detta att empiriska bevis avkrävs ligger ett aber eftersom kritikerna ser de sociala och politiska konsekvenserna på ett konceptuellt plan, nämligen rörande hur diskussionen är konstruerad, och hur vi tänker kring detta.

Missriktad iver att vara filosofisk realist

Min tes är att det i tendenser att se definitioner som sanna eller falska och i tendenser att se de egentliga svaren i empiriska undersökningar, finns en underliggande strävan att försvara en filosofisk realism mot filosofisk idealism.

Jag menar att denna iver att vara filosofisk realist samtidigt är missriktad eftersom den leder in många filosofiska samtal på frågan om sanning och detta på ett olyckligt sätt. Dessutom görs det på ett sätt som tycks se empiri som nyckeln till alla undersökningar.

Med andra ord förlorar vi förmåga att reflektera, att göra överväganden och förmåga eller vilja att fälla omdömen.

På det sättet förlorar vi energi och tappar kraft att seriöst diskutera och argumentera kring sådant som vad vi vill — i frågor om ett gott liv eller ett gott samhälle — och sådant som om vad som är bra och dåligt i en religion, en livshållning eller en filosofi.

Med andra ord förlorar vi förmåga att reflektera, att göra överväganden och förmåga eller vilja att fälla omdömen. Naturligtvis kan vi ta ställning för det ena eller det andra utifrån sakkunskap, empiriska fakta eller kriterier för sant och falskt. Men många filosofiska ställningstaganden har en annan karaktär, hävdar jag.

Fiktion kan vara klargörande

Filosofen Emmanuel Levinas lyfter fram hur viktigt det är att vi förstår om samhället uppstått för att begränsa konsekvenserna av allas krig mot alla eller om det uppstått för att sätta en gräns för det oändliga som öppnar sig i människans etiska relation till människan.

Ett sådant resonemang och sådana frågeställningar låter som om de vore empiriska, men jag menar att det är att göra oss en otjänst att läsa dem så.

Vi formar vårt samhälle och på så sätt också vår verklighet utifrån eller med hjälp av de föreställningar vi har och dessa föreställningar måste i många fall uppfattas som fiktion. Att föreställningar är fiktiva är inte med nödvändighet en svaghet. Tvärtom. Saker kan framstå på ett mer avklarnat sätt i en fiktiv berättelse.

Överlag är idén om att föreställningar är sanna eller falska överattad.

Oavsett vilket menar jag att det inte hindrar att det är möjligt att argumentera för och emot olika föreställningar, och vi bör absolut argumentera med och mot varandra menar jag, men det är ett misstag att tro att vissa föreställningar om till exempel människans villkor är sanna och andra är falska.

Överlag är idén om att föreställningar är sanna eller falska överattad. Det är mer produktivt att se att många föreställningar är stabila och tämligen oomtvistade. En sten är nog för väldigt många en sten i väldigt hög grad och på de flesta relevanta vis. Även den som efter en mer grundlig analys kommer fram till att förståelsen av stenen som sten kanske kräver någon form av konceptualisering och språk är sällan beroende av dessa insikter i sitt (vardagliga) hanterande av stenen.

En fiktion som hjälper oss att se

När det gäller förhållandet till konspirationsteorier vill jag hävda att det inte är sunt att ha samma förhållningssätt. Det blir mycket mer uppenbart att definitionen av fenomenet i hög grad är avhängig av vad det är vi behöver komma åt, vad det är vi menar oss behöva hantera, vad det är vi ser som problem. Om det accepteras betyder det också att det finns en insikt om fiktionens roll i resonemanget.

När vi ringar in och avgränsar fenomen som konspirationsteorier är det delvis en fiktion vi skapar, men en fiktion som hjälper oss se saker på ett tydligare sätt. Och så är det, eller borde det vara, också när det handlar om att diskutera det berättigade i att se ondskans problem som en ekvation, en ekvation som väntar på sin lösning, liksom i teorier om ett gott samhälle.

I filosofen John Rawls argumentering för principer för utformande av ett samhälle tänker han sig att människor bakom den fiktiva okunnighetens slöja med nödvändighet, utifrån hur Rawls tänker sig att människor fungerar, skulle vilja utforma principer som skyddar de mest sårbara.

Att acceptera Rawls metod betyder inte att det inte går att argumentera mot Rawls idéer eller det han hävdar. Detta lika lite som vi vore förhindrade att argumentera mot dem som vänder sig mot försöken att lösa ondskans problem, och lika lite som det blockerar all argumentation rörande människans natur, eller för den delen konspirationsteorier.

Fiktion minst lika viktig som non-fiction

En poäng är att om vi tar argument om värderingar på allvar och om vi inser hur mycket våra föreställningsvärldar också formar vår verklighet, så tvingas vi också acceptera att fiktion kan vara minst lika viktigt som vad vi annars kallar non-fiction. Det gör det möjligt att använda fler resurser i vårt tänkande, och vårt handlande.

Det gör också att sådant som filosofi, religion, konst och litteratur måste tas på största allvar. Där finns platser för att reflektera, pröva tankar och fälla omdömen. Inget av detta kan relegeras till ett oskyldigt tidsfördriv eller en ren privatsak. Det är, vid närmare eftertanke, inte något som vi kan ha eller mista.