MODERNISERING. Jesper Nordström reflekterar över innebörden av den modernisering som den katolska kyrkan genomgått. ”Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.”
Det europeiska intellektuella klimatet i Europa 1960 kan sammanfattas med en parafras på Asterix: ”…och hela kontinenten är invaderad av marxism. Hela? Nej en by håller tappert stånd”.
Nu är ju inte Vatikanen en by, men i en tid präglad av vänsterideologer stod det katolska fästet sig ganska slätt på den västeuropeiska intellektuella kartan i fråga om att tillhandahålla en ideologi att finna tröst i och vägledning av.
Den katolska kyrkan upplevdes helt enkelt av väldigt många som världsfrånvänd och introvert. Det var med andra ord dags för att ha konferens igen. Eller koncilium rättare sagt.
Andra Vatikankonciliet
Och nog blev det konferens alltid! Det hade ju passerat nästan hundra år sedan förra konciliet. Det spelas upp en scen för mitt inre där någon kardinal knackar på påve Johannes XXIII:s kontorsdörr och frågar om det inte hade varit bra att ventilera lite nu på fredag eftersom det var hundra år sedan man pratade om det här med treenigheten och allt det där andra.
Skämt åsido så handlade konciliet som varade i hela fem år om två ting: den interna teologin och själva ideologiproduktionen. Det vill säga framför allt den katolska kyrkans roll i samhället. Det var här stenen sattes i rullning till latinamerikansk befrielseteologi och ett fokus på hur fattiga skall få tak över huvudet och mat.
Moder Teresa hade ett sådant fokus långt innan kardinaler och teologer i någon dammig sal sammanträtt och satt det på pränt, men efter 1965 vann hon större erkännande. Det var som om huvudkontoret nu erkänt särarten hos en egensinnig medarbetare. Det samma gällde också för den förre påven som var fullt upptagen med sin gärning som präst i Latinamerika. Det framstår nästan som om konciliet var en konferens i elfte timmen där det snarast kodifierades vad som redan låg i luften beträffande kyrkans praktik.
Men vad hände då med de gamla dammiga böckerna, det teologiska hårklyveriet, drömmen om att ta ner en mirakulös glömd bok i den mörkaste korridoren under Peterskyrkan?
Jo Andra Vatikankonciliet hyste det också och här ges oss en biljett in – ett slags nav – kring vilket mycket av den teologiska debatten kretsar.
En historisk tillbakablick
Redan under tysk medeltid var det så att den rådande debatten kulminerade i Rom. Återigen var nu på 1960-talet Vatikanen den där sista konservativa instansen som under galgen måste säga att ”ja men okej, då, vi får väl ge oss i vissa frågar och mjukna lite i vår hållning.”
Påvens otroliga makt under högmedeltiden kritiserades av den store mystikern Eckhart von Hochheim, mera känd som Meister Eckhart. En filosof som en viss nyandlig charlatan stulit sitt namn från. Med dunkla tankegångar föregripande Baruch Spinozas gudsbegrepp talade Meister Eckhart om den inre gudsgnistan, den som ligger mystiskt dold mellan atomerna och köttet, det icke-reducerbara inom människan som är Gud.
Detta var något helt annat än det passiva kärl människan förväntades vara i efterföljd av de tidiga kyrkofäderna såsom Augustinus.
Det må framstå som hårklyveri, men här lanserades ett gudsbegrepp som inte ser Jehovas befallningar som något som bara hälls in i kroppen från himlen utan utgör erkännandet av att om vi skall höra Gud så måste vi redan ha Gud inom oss. Med andra ord var detta sprängstoff mot kyrkans rådande ordning.
Det är som om tysk teologi på 1300-talet fick sin egen Jeff Bezos; ”Gud hem till dig utan mellanhand”. Men på köpet följde också det i vår tid urvattnade personliga gudsbegreppet, religionen som individuell känsla och något bortom kyrkan med dess lagiskhet. Är detta alltid av godo?
Katolska kyrkan och fenomenologin
Under Andra Vatikankonciliet såg man dock på mer moderna teologers begreppsapparat och med inspiration från tysk fenomenologi med namn som Edmund Husserl och Karl Jaspers erkände man ett slags lösare gudsbegrepp som också blev mer konstruktivistiskt. Om detta var av godo går att diskutera i oändlighet. Risken föreligger ju att vilket sus och porl som helst i livsväven kan vara Gud. ”Jag cyklar ut till ljudet av vinden i björkarna och möter Jehova i det.”
En pendelrörelse i den katolska kyrkan
Konciliet handlade om hur religion kan vara en djupt känd rysning i människan å ena sidan och å andra sidan handla om att bygga härbärgen i Rio de Janeiros slum.
Gott och väl, men hur mycket kan man tänja frågan om Gud innan begreppet blir urvattnat?
Ja, hela tiden denna pendling mellan olika djupa psykologiska behov hos människan och här kommer jag nu till skott med en åsikt: Katolicismens mystiska kärvhet och ”annanhet” är bättre skickad som en samlande kraft i en mörk tid än den snart helt sekulariserade Svenska kyrkan som tar in yoga och meditation i kyrkorummet i ett slags desperation för att locka nya medlemmar.
Vår tids påvar
Vatikanen och katolicismen väjer inte för att vårda sitt varumärke och trots att man likt Herkules verkligen ledde in floden genom stallet på 1960-talet bevarar den katolska kyrkan sin kraft på ett vis som ingen annan institution har lyckats med. Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.
Något saknas hos Svenska kyrkan
Det händer att man ibland som skribent går in en skrivprocess med en attityd och kommer ut med en annan inställning. Man för en dialog med sig själv genom pennan. Så började jag med ett vanvördigt lite skämtsamt tonfall om påven på kontoret men lämnar med ett slags mer komplex, om än ej helt blind, vördnad. Det är kanske den sekulära väldigt svenskt ljumme gråsossen i mig som ändå saknar något. Det som inte bara är tacomys på församlingshemmet.
jesper.nordstrom@opulens.se
