LYRIK. Universitetslektor Ingela Johansson presenterar den argentinska samtidspoeten Gisela Heffes, nu Sverigeaktuell med diktsamlingen ”Det som är kvar”.
Vi klamrar oss fast vid det som finns kvar
Vad är kvar av en förälder när den dör? Vad finns kvar av sommaren när vi närmar oss höst? Och vad är kvar av världen – denna sargade, såriga värld, som människan misshandlat och som snart inte går att känna igen? Detta frågar sig den argentinska författaren Gisela Heffes i diktsamlingen El cero móvil de su boca som nu har kommit ut i en svensk version, med titeln Det som är kvar, på förlaget Petzetera Texts & Other Texts. Dikttolkningarna från spanska till svenska har utförts av översättaren Petronella Zetterlund.
Heffes har skrivit i en rad genrer
I Det som är kvar finns trettiofem texter. De flesta är vanliga dikter, men ibland tar betraktelserna en annan form och blir korta prosastycken.
Denna diktsamling, som kom ut i en tvåspråkig utgåva på engelska och spanska i USA år 2020, är långt ifrån Gisela Heffes enda verk. Som skönlitterär författare har hon skrivit inom en rad olika genrer: en romantrilogi, Ischia (2000), Praga (2001) och Ischia, Praga & Bruselas (2005), en novellsamling, Glossa Urbana (2012), en antologi med krönikor, Aldea Lounge (2014), och en tvåspråkig kortroman, skriven på både engelska och spanska, med titeln Sophie La Belle and the Miniature Cities (2016).
Heffes forskning och diktning
Vid sidan av det konstnärliga skapandet har hon en akademisk karriär vid Johns Hopkins-universitetet, där hon som professor i latinamerikansk litteratur och kultur speciellt har riktat in sin forskning på miljöhumaniora med fokus på biopolitik och ekokritik.
Det är tydligt att hennes forskning och hennes litterära skapande tematiskt går hand i hand. Det vilar nämligen en tung sorg över dikterna i Det som är kvar. Sorg över det som varit och som inte går att få tillbaka.
”Jag tänker på valarna
om de kommer att finnas i framtiden
jag tänker på barnen som kommer att växa upp för att studera en virtuell värld
barn som kommer att lära sig om glaciärer genom bilder på nätet
och som kommer att lära sig att isbjörnar rotade bland sopor
och att förvirrade laxar flöt omkring i strömmar utan riktning
de kommer att känna till vita alger
och kvicksilvret som ligger på havets botten
bredvid tonvis av avfall
barnen kommer att bebo en annorlunda värld
en uttömd jord.”
Heffes rader slår hårt i all sin enkelhet.
Sommaren som tillflyktsort
Detta slags svårmodiga betraktelser över världen, över det som återstår och det som är borta, hade blivit outhärdliga att läsa om det inte varit för att de varvas med solglittrande sommarskildringar: ”men sommaren/sommaren är annorlunda/den är ett ögonblick av lugn/att åka till stranden eller bergen/ta med sig barnen/bygga sandslott/och väl hemma igen, tröttheten”.
Sommaren är andningspaus, tillflyktsort, meningsskapare. Men sommaren tar slut. Dagarna kommer åter att fyllas med möten. Morgnarna blir tidiga, dagarna sena, barnen blir längre och diktjaget själv blir mindre: ”Det är så jag mäter tiden. Dess förlopp. Jag minskar. De tilltar.”
Ett samtal med Heffes
Gisela Heffes har som forskare publicerat boken Utopías urbanas (2013), urbana utopier, och skriver där om utopin som ett sätt att ifrågasätta den verklighet som vi lever i. Utopin sätter ljuset på det som blivit fel, det som brister. Jag frågar henne om man kan läsa sommaren i Det som är kvar som ett slags utopi som utmanar vinterhalvårets vardag.
‒ En utopi som inte är rumslig utan tidsmässig, svarar Gisela Heffes och fortsätter:
‒ Jag som är förälder upplever att sommaren är en paus, en paus då jag inte behöver gå upp så tidigt på morgonen, då jag inte behöver packa matsäckar, då saker och ting får gå lite långsammare än vad de gör under skolåret. Man har färre krav på sig. Arbetslivet är kravfullt och mycket koncentrerat i tid. Sommaren blir en paus, men den är också något annat: den för med sig andra lukter, andra känslor, och den bär ett element av nostalgi, eftersom sommarlivet väcker minnen från barndomen. Det blir som en tidsmässig utopi, som en oas.
Heffes syn på framtiden
Barnen är mycket närvarande i Det som är kvar. Per definition hör de till det som finns kvar, men vad är det vi lämnar till dem? Diktjagets inre kamp för att uppamma tillförsikt kan skönjas i dikten Framtid: ”jag vaknar och känner mig positiv/jag försöker dölja min brist på framtidstro/jag vill inte att mina barn ska höra eller se mig/för dem är framtiden allt”.
Det är mycket ansvar som vältras över på barnens, de kommande generationernas, axlar. Hur ser Heffes på det? Har vi rätt att hoppas att de ska ordna upp det som vi har rört till?
– Det går en fin linje mellan att berätta det som vi vet och det vi ser och upplever och att samtidigt ingjuta känslan att det går att förändra något i de framtida generationerna. Vi behöver ge dem en känsla av ansvar utan att det blir övermäktigt.
Gisela Heffes berättar att hon kämpar med detta som universitetslärare, speciellt när hon undervisar i klimatfrågor:
‒ Jag vill inte att studenterna ska känna att det är hopplöst, även om jag ibland kan känna så själv. Men det finns också många som arbetar tillsammans och sår små frön. Min diktbok handlar om att navigera i denna verklighet och försöka tänka att de små frön vi sår ändå är något värda, och att vi har agens att förändra vår lilla värld.
Murar och naturens kraft
Det existentiella hotet mot oss som biologiska varelser löper som en orosaxel genom Det som är kvar. Men det finns också en annan, som är tätt sammankopplad med den, nämligen uppförandet av murar mellan oss, att ”skilja åt, klippa av, dela upp”. Dikten ”Murar” beskriver hur man vill skilja ”de som är där och de som är här/eller de som är här från de som är där”.
Samma strävan efter uppdelning speglas i dikten ”Invasiva arter”. Diktjaget har fått upp ögonen för det oönskade ogräs som dyker upp här och var, strån och blad som är både fula och fel och som somliga vill utrota. Efter att inte ha tänkt på dessa gröna intränglingar ser hon dem nu på de mest otänkbara platser.
Dikten kan läsas som en hyllning till naturens kraft och till dess förmåga att anpassa sig till nya och ogästvänliga miljöer.
‒ Man ser denna kraft ännu tydligare i stadsmiljö än på de platser där man kan förvänta sig att den finns, säger Heffes.
Heffes tankar om nuläget
Men det är omöjligt att inte läsa diktraderna metaforiskt. Att dela upp människor i vi och de och att betrakta vissa människor som invasiva arter känns mer aktuellt än någonsin, inte minst i det USA där Heffes är bosatt och arbetar.
Vad tänker hon om att det hon skrev om för ett par år sedan nu är högaktuellt?
‒ Jag skrev dikterna i Det som är kvar under Trumps första period. Jag var i Montreal i Kanada då. Jag upplever att nordliga länder är betydligt lugnare och människorna vänligare. Det blev en stark kontrast till Houston, där jag bor, som bokstavligt talat är rena vilda västern, och när jag var på avstånd var det som att jag kunde se de saker som hände i USA ännu tydligare.
Heffes utvecklar sitt resonemang:
‒ Jag minns särskilt en händelse som inträffade då, när personer som var och handlade på en stormarknad i El Paso, alltså hispanics, blev nerskjutna. Det kändes som att hatet började sprida sig då. Det var startskottet till något. Och vi ser det nu också, som en dominoeffekt. Det är som när någon kastar en sten i vattnet och det blir ringar som sprider sig; det omfattar alla och på alla nivåer, personer i regeringen, skolbarn, människor och icke-människor.
‒ Dikten ”Invasiva arter” speglar en diskurs som är fullständigt xenofob, något vi ser i dagens invandringspolitik. Det spelar ingen roll om folk har varit i USA länge, betalat skatt och inte begått några brott. Det hela är mycket våldsamt och brutalt, och påminner mig om det jag upplevde under min egen uppväxt i Argentina ‒ det tar mig tillbaka till militärdiktaturen där. Saker händer som jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle behöva uppleva i USA.
Hotbilden och hoppet
I Det som är kvar hänger ett oåterkalleligt hot över vår tillvaro, och diktjaget skriver fram sin kamp för att inte tappa hoppet, genom att hålla fast vid det vackra i det som finns kvar. Hennes rader frammanar tydliga och välbekanta bilder: den svartvita katten som lägger sig med magen i vädret, tvätten som ligger formlös i en hoptrasslad hög, flitiga bin som flyger från en blomma till en annan, allt det som vi känner och vill hålla fast vid.
Detta står i skärande kontrast till de våldsamma scener som utspelar sig i runt om kring oss, och som Heffes påminner om med rader om stympade träd i Amazonas, elefanters amputerade snablar och pingviner insmorda med olja ”som svart marmelad”.
Genom denna växelverkan ger dikterna genljud åt den molande oro som många av oss känner, obehaget över att något inte är som det ska vara, över att det snart inte är så mycket kvar.
info@opulens.se
