Konsten att spänna en båge

Existentiellt
Foto: Irinakeinanen / pixabay.com

ESSÄ. Rädslan att göra fel ekar i berättelser jag hör från även andras arbetsliv i offentlig sektor. Initiativ som skulle kunna leda till förbättringar i människors vardag stupar regelmässigt på paragrafer och direktiv, även tvetydiga sådana, skriver Peder Palmstierna.

Det är skönare lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge – så skaldade Verner von Heidenstam. I teorin instämmer nog de flesta i att det är bättre att våga ta ett nytt steg och misslyckas, än att avstå från att våga klivet av rädsla för att misslyckas. Men hur blir det om man försöker omsätta det i praktiken? I tidningar kan vi läsa framgångssagor som bygger på djärvt risktagande, människor som följt sina drömmar och kommit långt. Berättelser som uppmuntrar folk att våga. Men hur ofta får vi läsa om dem vars strängar brast? Vad blir egentligen konsekvensen av ett misslyckande för den som följer sina drömmar? Vad är det vi är rädda för när vi lägger ner bågen ospänd och backar tillbaka till det beprövade, riskfria?

De reella konsekvenserna kan förstås variera kraftigt, allt från ett pinsamt ögonblick till ett liv i spillror, beroende på vad vågspelet går ut på. Den som säger upp sig från ett tryggt jobb för att starta ett eget företag lägger sin personliga ekonomi i vågskålen – ett mer drastiskt risktagande i länder med mindre väl fungerande skyddsnät än vårt, men ändå ett som man kan förstå avskräcker många.

Något som kanske är svårare att begripa är varför det för så många elever i skolan är ett skräckinjagande vågspel att räcka upp handen för att svara på en fråga, för tänk om de säger fel? Som lärare i årskurs 7-9 stöter jag på denna svårighet i stort sett dagligen. Det kan tyckas banalt, men faktum är att konsekvenserna för den som svarar fel kan vara nog så allvarliga för en identitetsskör pubertetsungdom. Alltför ofta följer skratt eller pikar från kamraterna, vilket kan upplevas som så förödande att elever hellre väljer att hålla handen nere.

Förvirring och missuppfattningar är vägen till kunskap.

Lärare har en viktig uppgift i att fostra eleverna till att inte bara ha överseende med sina kamraters och sin egen okunskap, utan att omhulda den som grunden för allt lärande. Om de redan visste alla rätta svar, vad skulle de då i skolan att göra? När felaktiga uppfattningar kring sakförhållanden​ kommer i dagen så är det ett gyllene tillfälle att lära sig hur det egentligen är. Förvirring och missuppfattningar är vägen till kunskap.

Som lärare har jag också anledning att fundera över hur samhällsandan av idag påverkar mina förutsättningar att klara denna uppgift. Jag är ju inte den ende som har inflytande över elevernas åsikter och beteenden – de ser hur framgångsrika vuxna i omvärlden beter sig och imiterar. Med tanke på läraryrkets status är det inte säkert att läraren uppfattas som särskilt framgångsrik, så eleverna kanske hellre följer andra exempel. Inte nödvändigtvis sådana exempel som ställer sig uppmuntrande eller förlåtande till den som gör misstag.

Låt oss ställa oss själva två frågor: för det första, hur ser vi på folk som har fel eller begår misstag? För det andra, hur påverkar den synen våra medmänniskors vilja att våga?

Tonen på sociala medier och i offentlig debatt kan vara förskräckande. Meningsmotståndare tycks alltför ofta slå dövörat till för den andra sidans argument och helst ägna sig åt att lyfta fram sina egna, samt mer eller mindre avsiktligt vantolka motargumenten så att de ska framstå som fullkomligt felaktiga och idiotiska. Till och med vetenskapliga belägg avfärdas.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Att man själv kan ha fel tycks oacceptabelt. Den som i slutändan tvingas inse att den haft fel måste ”krypa till korset”, förödmjukad. Den som trumfar igenom sin åsikt, oavsett metod, kan slå sig för bröstet och utropa sig till vinnare.

Är det så att vi, mer eller mindre omedvetet, betraktar den som har fel som en mindre vetande förlorare? Är det därför vissa tycks göra vad som helst för att slippa erkänna att man haft fel? Om den som har fel eller begår misstag ses som en förlorare, och om förlorare är det värsta man kan vara – blir då inte insatsen orimligt hög för den som har något att säga, vill ta ett nytt steg, men är osäker?

Lundaprofessorn Mats Alvesson har givit oss begreppet “funktionell dumhet” och skriver så här: “Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där auktoritet, professionalitet och ansvarstagande har fått ge vika för formalism och felminimering.”​ Som lärare kan jag också intyga att en betydande del av min arbetstid går åt till att se till att jag har dokumentation som visar att jag följer läroplanen, utifall att några föräldrar skulle anmäla mig till skolinspektionen för att de anser att jag satt fel betyg eller liknande. Rädslan att göra fel ekar också i berättelser jag hör från andras arbetsliv i offentlig sektor. Initiativ som skulle kunna leda till förbättringar i människors vardag stupar regelmässigt på paragrafer och direktiv, även tvetydiga sådana som egentligen borde ge mer spelrum. De flesta tjänstepersoner verkar bäva inför att fatta beslut som inte är sanktionerade från högsta ort, gärna med juridiskt klartecken också.

Denna funktionella dumhet kan förstås som en överlevnadsmekanism. För vad händer med den som fattat ett beslut som får negativa konsekvenser? Givetvis måste rimligt ansvar kunna utkrävas av dem som utövar myndighet. Men att ställas till svars är inte detsamma som att ställas mot väggen eller vid skampålen. Den tjänsteperson som fattar ett beslut som i efterhand visar sig olyckligt, eller som bara formulerar sig ogenomtänkt i ett mejl som begärs ut, kan lätt få både avgångskrav och demonisering riktade mot sig i sociala media. Att sätta igång ett drev och dra en medmänniska i smutsen är en barnlek om tillräckligt många av oss ser det som förkastligt att fela och som föredömligt att fördöma.

Inte för att förlåta uppenbara illgärningar, utan för att acceptera att vi alla är människor.

Så om tjänstepersoner fördöms om de inte följer lagen till punkt och pricka, även i de fall där lagens punkter och prickar ger utrymme för tolkning, då är det föga förvånande om många drar sig för att göra det de tror är rätt av rädsla för att det kan bli fel. Den funktionella dumheten skyddar mot drev.

För att återvända till mina elever, så lever dessa i samma drevens och fördömandenas samhälle som tjänstepersonerna. De lär sig vad som händer med den som säger ”fel”, gör ”fel”, är ”fel”. De lär sig att antingen huka och foga sig för att slippa bli sågade, eller att såga för att genom att dominera, ”få rätt”, framstå som vinnare. De tar med sig dessa lärdomar ut i livet.

Vad skulle hända om de gamla orden ​errare humanum est ​fick en renässans – att fela är mänskligt? Om deras fortsättning, i​gnoscere divinum – ​att förlåta gudomligt – blev ett rådande ideal? Det ”gudomliga” i förlåtandet, ej att betrakta som bortom mänsklig förmåga, utan som ett ideal att sträva efter. Inte för att förlåta uppenbara illgärningar, utan för att acceptera att vi alla är människor, att ofelbarhet inte är något man har rätt att utkräva, vare sig av myndighetsutövare, debattörer eller skolelever.

När du nästa gång hör eller läser om någon som har sagt eller gjort något som inte var så genomtänkt, eller som kanske var genomtänkt men inte gick riktigt som det var meningen – blir din kommentar då: ”Hur i h-e kan man vara så korkad?” Eller blir den: ”Ja ja, det är mänskligt att fela, det kan hända mig också”? Betänk då att ditt val bidrar till att forma din och dina medmänniskors värld.

En värld där man kanske, kanske inte lär sig att spänna en båge.

PEDER PALMSTIERNA

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt