ARBETSLIVET. Den här veckans Lars Thulin-krönika är av det lättsammare slaget. Den handlar om några oumbärliga följeslagare i arbetslivet.
Mina fina gamla arbetskamrater
Det här handlar om svunna vänner. Men inte om dem som gått ur tiden. Utan om fem arbetskamrater i form av verktyg och hjälpmedel som följt mig genom yrkeslivet. Jag antar att ni läsare kan göra era egna listor.
Trogna följeslagaren Macbook
1. Bilden visar en skada på mellanslagstangenten på min Macbook. Jag hade använt den så mycket att det till sist gick hål på den tangenten. Men så har den datorn troget följt mig i över tio år, genom yrkesliv och pensionärstillvaro. Helt utan krångel till för ett par veckor sedan. Sju böcker, otaliga mejl, artiklar och andra texter har skrivits på den och den har nyttjats för oändligt surfande. Den har varit med från Melbourne i Australien till Riksgränsen i Lappland.
Lite gnällig blev den dock på slutet. Operativsystem över 10.15 var inget den ville kännas vid. Vilket var jobbigt. då vissa program tjatade om behov av versioner på minst 13.0. Fast jag lämnade ändå inte min vän. Men så började den stänga av sig oprovocerat, gång på gång. Killen på verkstaden sade att det kunde hända ”sådant där gammalt”. Han gjorde klart att han inte tänkte göra något åt problemet, för datorn hade ”gjort sitt”.
En arvtagare har därför flyttat in. Nu får min gamle kompis leva som reserv högst upp i en garderob. Att skrota den klarar jag inte.
Blodsockerhöjaren
2. Under ett yrkesliv med ibland obekväma arbetstider och snäva deadlines blev riktiga måltider då och då lågt prioriterade. Men kroppen går inte att lura. Kravet på hyfsad nivå på blodsockret är icke förhandlingsbart, speciellt om man ska tänka klart.
Så tidigt blev Cloettas kexchoklad min vän. Den började tillverkas 1921 under annat namn. 1930 föddes varumärket Kexchoklad. 40 år senare blev den landets mest sålda chokladkaka och är så än i dag. Nu säljs 65 miljoner per år, vilket motsvarar 367 per minut. Mängder med smulor från den spröda mjölkchokladen har genom åren regnat över mina tangentbord, kläder och bilsäten.
När jag var kringflackande lokalreporter stördes fästmön på min Folka-bubbla. Hon hävdade att den inte var en bil utan en rullande papperskorg. För på golv och säten låg just många gulröda omslag till kexchoklad. Samt tidningar, kallelser till presskonferenser, påsar från Sibyllakiosken, pappmuggar, bananskal, tomma Puckoflaskor och filmkartonger.
Den oumbärliga typometern
3. Nu blir det lite journalist-nörderi. Detta som ser ut som en enkel plåtlinjal är något mycket mer. En typometer. Tjänstevapnet för redigerare och det har använts på alla redaktioner. Enkelt uttryckt innehåller den skalor för att beräkna hur lång en text blir när den sätts på en spalts bredd. En gång i tiden ett livsviktigt verktyg när tidning layoutas. Nu har datorn tagit över typometerns jobb.
Typometern blev en kär och personlig vän. De flesta redigerare, även jag, tog med sin typometer när de bytte jobb. Tecknet på erfarenhet i branschen mättes knappast efter årtal i ett cv. Utan efter hur sliten den personliga typometern var. För efter flitig användning suddades färgen bort och mässingen kom i dagen. Men strecken var präglade i metallen och fanns kvar. Verktyget hade även två andra användningsområden: ryggkliare samt omrörare i kaffekoppen.
Den ovärderliga studiekamraten
4. Under mina första år på Stockholms universitet gjorde miniräknarna sitt intåg. I begynnelsen var räknarna dyra, stöldbegärliga och viktiga för imagen. Att ha en häftig var en statusmarkör, visade vem man var och hur mycket pengar man hade kvar av det magra studielånet. Värstingen, i alla fall för oss samhällsvetare, hette Texas TI-30. Den klarade mer än vi behövde för ekonomistudier. Ändå – det var den man skulle ha. Men på 70-talet hade den ett pris som motsvarar närmare 3 000 kronor i dag. En summa som gjorde rejält hål i studentkassan.
Jag åkte hem till mamma och hjälpte till med både det ena och det andra i hennes hem. Berättade sedan om oron för att misslyckas med studierna eftersom jag inte hade rätt hjälpmedel. Hon plirade en stund på mig över sina glasögon, men öppnade sedan den stora handväskan och skrev ut en check. Minns förresten någon det betalsystemet? En Texas TI-30 var min påföljande dag.
Servitörens bästa vän
5. Jobb på restaurang, ofta som servitör, var min födkrok efter gymnasiet samt under studier på högskolan. Även under perioder då jag tog paus från pluggandet. Ett utmärkt arbete om man gillar människor och trevliga arbetskamrater. Systemet med dricks hjälpte upp en rätt dålig grundlön. Och jobb sena kvällar och helger gjorde att det kunde kombineras med studier på dagtid.
För en servitör finns det oumbärliga tjänstevapen ‒ korkskruv och kapsylöppnare. Att vid bordet kunna öppna buteljer på ett snyggt och smidigt vis har betydelse för gästernas trivsel, krogens rykte samt även för dricksens storlek.
Erfarna kämpar i servisen övertalade mig om att det enkla ofta är att föredra. Klumpiga saker med stora vingar var jobbiga att ha i fickan, konstruktioner med lösa delar blev långsamma och besvärliga. Varianten med allt i ett: kapsylöppnare, korkskruv, liten hävarm samt kort kniv för att avlägsna flaskans försegling, var bäst.
En vis person följer goda råd så jag valde den första variant som krogens ägare erbjöd mig. Faktiskt råkade jag aldrig ut för pinsamheten med en kork som gick av på mitten eller smulades sönder. Så att inte välja det enklaste var väl helt enkelt – korkat.
lars.thulin@opulens.se
