ESSÄ. För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas. Det anser Fredrik von Malmborg, docent och forskare i statsvetenskap vid Linköpings universitet.
Bildning har stor betydelse för samhällets vitalitet. Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen (DN, 19/2) att kulturminister Parisa Liljestrands och utbildningsminister Johan Pehrsons syn på bildning är ”futtig”. De reducerar bildning till utbildning – ”ett stadium dit man en gång nått, kanske med möda, men som man nu lugnt kunde slå sig till ro i”. Denna syn rimmar enligt Liedman illa med den klassiska och moderna tanken om bildning och lärande som en livslång process genom vilken en människa ”bildas av kunskaper och erfarenheter på samma sätt som en växt bildas av jordens näringsämnen”. Bildning är en aktiv process där människan själv skapar sin kunskapsvärld.
Jag delar Liedmans bildningsideal. Som människor går vi i skolan för att lära oss om världen och förbereda oss för vidare lärande och livet i stort. En del studerar vidare på gymnasium, universitet, högskola eller kanske folkhögskola.
I arbetslivet talas om livslångt lärande för att utveckla kompetens i en föränderlig värld. Men människor behöver inte bara fort- och vidareutbildning för att tillskansa sig färdigheter som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden. Bildning har inte nödvändigtvis ett instrumentellt syfte. Folkhögskolor, bildningsförbund, studiecirklar med mera har varit och är centrala för att genom folkbildning ge människor ett rikare liv; kulturellt, emotionellt, intellektuellt, ekonomiskt och politiskt.
Men, hävdar jag, bildning rör inte bara människor som individer, utan även organisationer och politiken – ja hela samhället. Bildning på individnivå påverkar även de sociala, kulturella och institutionella sammanhang vi är en del av.
Förutsättningslös bildning genom livslångt lärande är en grund för utveckling av ett demokratiskt samhälle där människor enskilt och i grupp utvecklar och argumenterar för idéer i diskussioner med andra människor och grupper.
Hur skulle samhället se ut om inte även företag, fackförbund, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvårdsorganisationer, kommuner, civilsamhällesorganisationer, politiska partier och institutioner lär och bildar sig? Kulturministerns och utbildningsministerns likställande av bildning med utbildning följer ett populistiskt narrativ om människor som ”folket” och är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.
Lärande i politiken
Peter Senge gjorde med boken Den Femte Disciplinen (1990) frågan om lärande organisationer populär i breda kretsar. Bildning och lärande finns och är viktigt även i politiken. Precis som med lärande organisationer handlar lärande i politiken om bildning på kollektiv nivå – i en grupp av människor eller i en grupp av organisationer.
Frågan började studeras vetenskapligt på 1970-talet och handlade om vad som låg bakom förändring av politikers och politiska partiers övertygelser. Sedan dess har forskningen utvecklats och fokuserar idag på lärande som grund för politisk förändring.
Studier av politiskt lärande syftar till att förstå och förklara processen för och faktorer som påverkar kollektivt lärande, samt resultaten därav i form av förändrade övertygelser, förändrat beteende och förändrad politik. Det ska understrykas att politik kan förändras utan politiskt lärande.
En grupp politiska aktörer – i ett parti, en intresseorganisation, en politisk institution eller ett politiskt system – kan lära sig på olika sätt. I epistemiskt lärande lär sig ett kollektiv med gemensamma övertygelser av individuella medlemmars erfarenheter.
Missnöje med ett styrmedels eller en politisk inriktnings oförmåga att hantera ett visst problem kan få dess förespråkare och anhängare att genom lärande ompröva sin övertygelse om styrmedlet/politiken (kognitiv förändring). Därefter kan de lägga fram förslag till ändrat eller nytt styrmedel eller politisk inriktning (beteendeförändring).
Epistemiskt lärande leder bara ibland till politisk beteendeförändring i stort. I en liberal demokrati finns oftast olika grupper med motstridiga övertygelser och förslag till styrmedel och politik, att förhålla sig till i processen från idé till beslut.
Genom reflexivt lärande kan sådana motstridiga övertygelser hanteras. Det innebär att medlemmar i en grupp genom reflexiv dialog med en eller andra grupper omvandlar information, kunskap eller övertygelser från andra grupper till nya, ändrade övertygelser i den egna gruppen.
Reflexivt lärande sker i huvudsak i demokratier med deliberativa inslag, där det politiska samtalet och förhandlingar handlar om att genom utbyte av välgrundade och transparenta argument komma överens om för alla inblandade parter acceptabla lösningar på allmänna problem. Däremot inte i mer polariserade samtal och förhandlingar, där utgångspunkten hos en eller flera parter är att vinna över motståndaren.
Från individuellt till kollektivt lärande
Lärande och bildning är primärt en individuell process. Erfarenheter, ny information eller för den delen desinformation, och ny kunskap påverkar människors sinnen och kan orsaka en förändring av politiska aktörers kognition och i förlängningen deras beteende. Men politik är en kollektiv process.
Såväl epistemiskt som reflexivt lärande omfattar processer för att förvärva, översätta och sprida information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser från en eller flera individer till andra individer inom gruppen, men även mellan grupper av aktörer. Förändringar i individers kognition påverkar kollektivets övertygelser och beteende.
Information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser som förvärvas, översätts och sprids i eller mellan kollektiv av politiska aktörer kan komma inifrån gruppen, men även utifrån gruppen. I det senare fallet ofta genom politiskt påverkansarbete, policyentreprenörskap, från till exempel en myndighet, en regering, politiska partier, forskare, intressegrupper eller ett nätverk av organisationer, alla med sin särskilda syn på vad som är ett viktigt allmänt problem och hur det bör hanteras politiskt.
Ovan nämnda kopplar politiskt lärande till politisk förändring i enskilda sakfrågor. Men då vi lever i en snabbt föränderlig värld behöver politiken lära kontinuerligt av erfarenheter och ny kunskap. Statsvetenskaplig forskning pekar på vikten av att skapa förutsättningar för livslång politiskt lärande.
Faktorer som påverkar politiskt lärande
Forskningen visar att politiskt lärande påverkas av individ- och grupprelaterade faktorer som:
- begränsar individers kognitiva förmåga att söka, ta till sig och tolka information,
- påverkar individers förmåga att sprida information till andra individer och grupper, liksom mottagarnas förmåga att ta till sig och tolka information, samt
- påverkar individers och gruppers sociala interaktion, institutionella strukturer och sakfrågans natur.
Dessa interna faktorer påverkas i sin tur av externa faktorer, till exempel ökad frekvens av stormar, översvämningar och skogsbränder, krig i omvärlden, inflation, politiska strömningar och amerikanska presidentval. Olika faktorer som begränsar individers kognitiva förmåga kan samverka och förstärka varandra. På motsvarande sätt påverkas och påverkar institutionella strukturer de kognitiva begränsningarna.
Till följd av kognitiva begränsningar och negativ inverkan från externa faktorer händer det att individer och grupper inte lär sig av ny information och kunskap.
Några individer i en grupp kan lära sig, men om nyckelpersoner, till exempel mellanchefer, på grund av kognitiv bias inte kan eller vill lära sig blockeras informationsflödet och lärandet i gruppen avbryts.
Jag har i min forskning visat hur individuellt lärande hos enskilda handläggare på en svensk myndighet blev startskott för kollektivt lärande i först Regeringskansliet, därefter regeringen, andra EU-länder och hela EU:s ministerråd, men att icke-lärande hos nyckelpersoner i ett av Europeiska kommissionens generaldirektorat blockerade lärande i kommissionen och vidare på EU-nivå. Detta försenade en viktig ändring av EU-lagstiftning med fem år.
Förutsättningarna för reflexivt lärande i politiken påverkas även av sakfrågans natur. En fråga som är politiskt och medialt uppmärksammad och där olika grupper och deras politiska problembeskrivningar och lösningar är starkt polariserade minskar möjligheten för reflexivt lärande.
Min forskning visar även att entreprenöriellt ledarskap i en organisation, till exempel Sveriges regering, kan minska tjänstepersoners kognitiva begränsningar och underlätta kollektivt lärande. Sådant ledarskap behövs även för att sätta enskilda individers lärande i en politisk kontext och att lyftas från kognitiv förändring till beteendeförändring.
Sociala faktorer, inte minst förtroende och tillit, är viktiga för reflexivt lärande i och mellan grupper. I ovan nämnda fall främjade dåvarande regering politiskt lärande i Sverige och EU, även om kommissionen motverkade det. I fråga om Tidöpartiernas klimatpolitik, som går emot samlad vetenskap såväl som opinion, har regeringen motverkat reflexivt lärande utom möjligen inom Tidöpartierna som lärt sig epistemiskt baserat på desinformation.
Högerpopulismen skyr bildning
Jag skrev i inledningen att kulturministerns och utbildningsministerns ”futtiga” syn på bildning är problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Om inte människor bildas genom livslångt lärande, hur ska organisationer, politiken och ytterst samhället kunna göra det? Vilket samhälle lägger det grunden för? Och vilken syn på människor, politik och demokrati vittnar det om?
Tidöpartiernas politik är högerpopulistisk. Mångårig internationell forskning är enig om att populism bygger på en polarisering mellan ”vi” och ”dem”, med känslomässiga vädjanden till ”folket” och exkludering av ”eliten”, som görs till syndabockar för allehanda påstådda missförhållanden.
Katastrofnarrativ som hotar ”folkets” världsbild är centrala för högerpopulisters framgång. Men dessa hänvisar till en fiktiv fantasi om en konstant kris orsakad av ”eliten”, en konspirationsteori, snarare än en faktisk kris för nationen.
Tydliga exempel är Donald Trumps uppsjö av konspirationsteorier om bland annat jämställdhet, och SD:s hänvisning till ”folkutbytet” och spridning av desinformation genom sin trollfabrik. I ljuset av dessa fiktiva katastrofer framhäver populistiska ledare sig själva som nationens och ”folkets” räddare, medan ”eliten” bör straffas för sina brott mot ”folket”.
Även om populistiska ledare ibland talar ”folkets” språk, är de inte särskilt mottagliga för befolkningens vilja. Populisternas ideologi bygger på en icke-pluralistisk vision av samhällets allmänintresse, där de ser sig själva som rättmätiga uttolkare av vad som ligger i det allmännas intresse – en förmodad vilja hos ”folket”. Populister agerar efter eget huvud och bjuder in sin publik att identifiera sig med dem. Se bara på svensk klimatpolitik där nästan 70 procent av svenskarna anser att politikerna behöver gör mer för att minska risken för klimatförändringar!
I ljuset av detta kan Tidöpartierna sägas ha en instrumentell människosyn. Människor ska utbildas för att jobba och tjäna pengar, men de ska inte bilda och lära sig för livet. Gudbevars om ”folket” bildar sig intellektuellt och kulturellt, lär sig om Sverige och världen på riktigt, ser igenom lögnerna och reser sig mot ”folkets” ledare.
Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA.
Liedmans bildningsideal skapar grunden för ett pluralistiskt samhälle. Men populister i Sverige precis som i USA, är auktoritära och ideologiskt starkt negativa till pluralism. Det hotar deras självpåtagna roll som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”.
Den utveckling vi nu ser i Sverige följer enligt svenska demokratiforskare ett mönster av autokratisering. Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA. De kidnappar begrepp som legitimitet, rättvisa och bildning och förvränger deras innebörd för att framstå som legitima, rättvisa och bildade demokrater, men agerar i själva verket antidemokratiskt.
Angrepp mot bildning
Demokratiforskningen betonar ett starkt civilsamhälle och folkbildning som ett viktigt försvar för den liberala demokratin. Det är därför allvarligt att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändrats radikalt på kort tid, och dessutom utan konsekvensanalys och diskussion.
Det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor, som har en viktig roll i folkbildningen och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner. Tidöpartiernas angrepp på folkbildningen och civilsamhällets organisationer, däribland människorättsorganisationer och klimaträttviserörelsen, är en viktig organiserande princip för en systematisk kulturell samhällsomvandling. Det samma gäller systematiska hatangrepp och reella hot mot granskande journalister, engagerade forskare och statligt anställda, samt ingrepp i forskningens frihet.
Dessa angrepp minskar civilsamhällets och därmed människors utrymme i det politiska samtalet och motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin.
Politiskt lärande för demokratins skull
Tidöpartiernas syn på människors bildning spiller över på deras syn på lärande i politiken. Snarare än epistemiskt lärande baserat på erfarenheter och forskning spelar kunskapsförakt och konspirationsteorier en central roll för deras politik. Detta är tydligt inte minst på klimatområdet. Som motståndare till pluralism är de inte heller intresserade av reflexivt lärande. För att skapa en ”folkligt legitim” politik diskrimineras vissa aktörer systematiskt från att delta i det politiska samtalet. De demoniseras och avhumaniseras genom hat- och hotretorik för att förmås tystna i det offentliga samtalet. De som får delta, t.ex. stora delar av näringslivet, tas inte på allvar utan blir förda bakom ljuset.
För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas och människors och organisationers lärande stärkas. Därigenom kan även det politiska lärandet stärkas och polariseringen minska.
info@opulens.se
