REPLIK. “De raljanta formuleringarna från en gammal politisk redaktör och kyrkopolitiker på högerflanken visar bara på bristande kunskap”, skriver Anders Leijonmarck om Bengt Olof Dikes debattartikel “Klasskampen fick inte något varumärkesskydd”.
ÅTERBLICK. “Klasskampen i vårt land blev inte skyddad av en officiell myndighet och därmed ett privilegium för två av dess främsta tillskyndare.” I höst är det tio år sedan Daniel Suhonen och Åsa Linderborg försökte varumärkesskydda ordet “klasskamp”. Samhällsjournalisten Bengt Olof Dike har tagit reda på hur det gick.
SOLIDARITET. “Den största välgöraren av alla är den trötta, fattiga, deprimerade solitären som aldrig orkar göra någonting”, skriver Christoffer Andersson.
SAMHÄLLSUTVECKLING. “Visst är det så att pandemin har visat på ett antal svagheter med dagens samhälle. Men den ger verkligen inga argument för att återvända till ett samhälle som präglades av stagnation och frustration över brist på valfrihet”, skriver Fredrik Segerfeldt som är redaktör för den aktuella boken Ett bättre land: hur rätten att välja…
REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.
DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.
REPLIK. “Cavallin och jag har olika världsuppfattningar”, skriver Siri Hill i en replik till Saga Cavallin efter hennes kritik av Hills litteraturkrönika.
HEDERSBROTT. “En straffskärpning skulle inte medverka till att den negativa opinionen blir starkare än den redan är. Den skulle bara bli symbolisk och det hela reduceras till ett politiskt spel”, skriver Olof Öhlén. Debatten om den föreslagna straffskärpningen för hedersvåld fortsätter.
IDENTITETSPOLITIK. “Att reducera konstnärer till sina kön är att stänga in dem, låsa fast dem i fasta tidsbestämda kategorier och förminska hela deras konstnärliga gärning – något som konstigt nog oftare drabbar kvinnor än män”, skriver Saga Cavallin.
