VALÅRET 2026. ”Energifrågan måste lyftas ur kulturkriget och behandlas som den långsiktiga samhälls- och industriinvestering den är.” Det skriver Anders Axelsson som också vill se större insatser från statens sida.
Vi befinner oss mitt i en valrörelse där partierna säljer sina lösningar på Sveriges stora samhällsproblem. Som väljare behöver vi granska erbjudandena, men också kritiken. Ett förslag kan vara otillräckligt underbyggt, samtidigt som kritikerna överdriver vad bristerna visar.
Sverige måste både genomföra en snabb klimatomställning och stärka sin ställning som industrination. Det kräver mer fossilfri el, men framför allt ett robust, säkert och finansierbart energisystem. Vägvalen påverkar utsläpp, industriinvesteringar, elpriser och offentliga finanser under decennier.
Ändå har energidebatten blivit kulturkrig. Vindkraft och kärnkraft fungerar som identitetsmarkörer. Den egna tekniken bedöms efter sin framtida potential, motståndarens efter dagens problem och värsta möjliga utfall.
Valrörelsen fylls därför av tvärsäkra löften och avfärdanden. Mer sällan visas de fysiska, ekonomiska och institutionella villkoren. Hur mycket produktion, nät, lagring och reservkapacitet krävs? Hur säkras systemstabilitet och systemtjänster? Vad blir systemkostnaden, vem bär risken och kan delarna byggas i rätt ordning?
Miljöpartiets mål om tio gigawatt så kallad grön baskraft till 2030 och professor Jonas Kristiansen Nølands kritik av detta är ett belysande exempel. MP presenterar ett precist mål utan en tillräckligt preciserad implementeringsplan. Nøland hittar viktiga luckor, men låter polemiken bära längre än analysen medger. Därför behöver både förslaget och kritiken granskas.
Tio gigawatt, men ingen redovisad implementeringsplan
MP:s utgångspunkt är rimlig: ett elsystem med mycket vind och sol behöver resurser som hanterar variationer. Partiets “gröna baskraft” omfattar vattenkraft, kraftvärme, gasturbiner med förnybara bränslen, lager och flexibel användning. Alla kan bidra, men med olika funktioner och begränsningar. De kan därför inte utan vidare summeras till tio likvärdiga gigawatt.
En gasturbin producerar så länge bränslet räcker. Ett batteri levererar tills lagret är tomt. Elbilsladdning kan flyttas, medan minskad industriförbrukning kan ge produktionsbortfall. MP måste därför redovisa fördelningen, additionaliteten, tillgängligheten under kritiska timmar, uthålligheten, lokaliseringen och systemkostnaden.
MP har efter hand preciserat vilka resurser som kan ingå och i sin budgetmotion för 2026 föreslagit sex miljarder kronor till ett investeringsstöd för grön baskraft. Men i partiets energipolitiska presentationer, budgetmotioner och riksdagsmotioner går det ej att hitta något offentligt beräkningsunderlag som visar hur resurserna summerar till just tio gigawatt. Det framgår inte heller hur mycket som är ny kapacitet, hur stor energivolym och uthållighet som finns bakom effekten eller vilken tillgänglighet under kritiska timmar som förutsätts. Målet är politiskt och budgetmässigt markerat, men inte tekniskt dimensionerat på ett sätt som gör det möjligt att oberoende granska.
Om ett sådant underlag finns bör MP publicera det. Om det inte finns bör partiet förklara hur målet har satts och sluta presentera tio gigawatt som om det vore resultatet av en färdig systemanalys. Här är Nølands viktigaste invändning helt befogad: gigawatt anger hur stor effekt som kan levereras, men inte hur mycket energi som finns eller hur länge leveransen kan upprätthållas.
Vad finns bakom de tio gigawatten?
Lagring och flexibel elanvändning har en central roll i MP:s alternativ till ny kärnkraft. Tillsammans med vattenkraft, kraftvärme och gasturbiner med förnybara bränslen ska dessa resurser ge effekt när vinden inte blåser och solen inte skiner. Det är relevanta delar av ett framtida elsystem. Men innan de summeras till tio gigawatt måste deras olika funktioner, begränsningar och uthållighet redovisas.
Skillnaden mellan effekt och energi är här avgörande. Ett batteri som innehåller fyra gigawattimmar lagrad energi och kan leverera två gigawatt räcker, förenklat, i två timmar. Ett batteri med 200 gigawattimmar och samma effekt räcker i hundra timmar. Båda kan alltså leverera lika mycket el för stunden, men under helt olika lång tid. Ett mål uttryckt enbart i gigawatt berättar inte vilken av dessa resurser vi talar om.
Tvåtimmarsbatteriet kan vara mycket värdefullt för frekvensreglering, korta effekttoppar och förflyttning av el mellan timmar. Men flera kalla och vindsvaga dygn ställer en annan fråga. Svenska kraftnäts statistik visar att den högsta vinterförbrukningen under senare år har legat omkring 23 till 27 gigawatt. Om det under tre dygn återstår ett genomsnittligt underskott på fem gigawatt motsvarar det 360 gigawattimmar. Batterier behöver inte täcka hela underskottet, men MP måste visa hur mycket de ska täcka och vilka resurser som svarar för resten.
Ett lager måste dessutom vara laddat när bristen börjar. Efteråt krävs ett nytt produktionsöverskott för att återställa det. Det räcker därför inte att redovisa hur mycket lagringseffekt som har installerats. Man måste också ange energivolymen, laddningsläget inför kritiska perioder, förlusterna och möjligheten att återladda före nästa bristperiod.
Kostnaderna för batterier faller snabbt, och fortsatt teknikutveckling kan förändra kalkylerna. Men flerdygns- och säsongslagring är ännu inte en färdig standardlösning som utan vidare kan räknas in i ett svenskt mål för 2030. Pumpkraft är mogen men platsberoende. Andra tekniker befinner sig på olika utvecklingsstadier. Möjliga framtida genombrott är viktiga att investera i, men de är inte samma sak som beslutad, finansierad och byggbar kapacitet.
Kritiken mot MP: ”grön baskraft” är därför berättigad: partiet har inte visat vad som finns bakom de tio gigawatten. Det har inte redovisat hur länge kapaciteten räcker, hur den ska finansieras eller hur kortvarig flexibilitet ska kombineras med resurser som klarar längre bristperioder. Där har Nøland rätt. Men just här måste också hans egen argumentation granskas.
Nøland har rätt, men hans slutsats går för långt
MP har alltså inte belagt att den föreslagna kombinationen fungerar. Men bristande belägg är inte samma sak som att MP:s förslag är motbevisat och därmed kan avfärdas. Nøland går från den befogade slutsatsen att MP inte har dimensionerat sitt alternativ till det betydligt starkare påståendet att alternativet är en illusion. Det språnget har han inte visat stöd för.
Det märks tydligast när han räknar på kostnaden för att ersätta en stor reaktors uthålliga produktion med batterier. Beräkningen visar korrekt att några timmars lagring inte är likvärdig med kontinuerlig produktion. Men batterier prövas då mot en uppgift de knappast är tänkta att lösa ensamma. Ett extremt användningsfall kan illustrera batteriernas begränsningar, men inte avfärda deras verkliga funktion för kortvarig balansering och effektleverans.
Nøland har också rätt i att efterfrågeflexibilitet inte producerar el. Men flyttad eller tillfälligt minskad användning kan ändå bidra till effektbalansen. Avgörande är hur länge och till vilken kostnad. Att senarelägga elbilsladdning är något annat än att stoppa industriell produktion. Nøland pekar på en verklig begränsning, men går för långt när flexibilitet främst framställs som förtäckt ransonering.
Den kategoriska tonen är särskilt olycklig eftersom Nølands vetenskapliga arbete är mer villkorat. Där beror kärnkraftens roll bland annat på byggkostnader, efterfrågans utformning och samspelet med andra resurser. Studierna pekar på möjliga systemfördelar med kärnkraft, men resultaten följer av antaganden och modeller, inte av fysiken ensam. Den vetenskapliga försiktigheten borde följa med in i debatten. Av en forskare kan vi kräva att slutsatsens räckvidd inte växer bara för att formatet är en krönika.
När energidebatten föder politisk cynism
Här blir kulturkrigslogiken tydlig. MP säljer en färdig lösning utan dimensionering och genomförandeplan. Nøland använder verkliga brister som om hela alternativet vore motbevisat. Kvar står väljaren med två tvärsäkra berättelser men utan jämförbar analys av vilka system som kan byggas, finansieras och leverera.
Det riskerar att föda politisk cynism och politikerförakt. När partier lanserar mål utan genomförandeplan och experter går längre än beläggen kan väljaren rimligen tro att ingen redovisar hela bilden. Investeringarna sträcker sig över flera mandatperioder. Frågan är för viktig för slagord som döljer den egna lösningens kostnader och risker.
Teknikneutralitet kräver aktiv samhällsplanering
Slutsatsen bör inte vara att alla kraftslag är likvärdiga eller att marknaden ska avgöra energimixen. Teknikneutralitet bör här betyda att kompletta kombinationer av kärnkraft, vind, sol, vattenkraft, kraftvärme, lager, nät och flexibel användning prövas efter samma samhälleliga kriterier: klimatpåverkan, kostnadseffektivitet, leveranssäkerhet, säkerhet, resursbehov och genomförbarhet.
Det kräver aktiv samhällsplanering, inte politisk passivitet. Staten behöver fastställa systemkraven, jämföra alternativ och samordna produktion, nät, lagring och industriell efterfrågan över tid och geografi. Analysen måste omfatta hela systemkostnaden och stresstesta kalla vindsvaga perioder, störningar, förseningar och begränsad import. Först då går det att bedöma vilken energimix som bäst förenar klimat, industri, försörjningstrygghet och rimliga kostnader.
Marknaden kan inte samordna omställningen
Men även den bästa systemanalys lämnar en fråga obesvarad: vem ser till att investeringarna genomförs? Som ekonomgeografen Brett Christophers visar i The Price Is Wrong räcker det inte att en teknik producerar billig el eller skapar samhällsnytta. Privata investeringar görs när den riskjusterade avkastningen är tillräcklig. Vind och sol kan därför vara billiga per producerad kilowattimme utan att projekten blir tillräckligt lönsamma, bland annat eftersom samtidig produktion pressar priset när elen ska säljas.
Problemet gäller hela energisystemet och uppstår oavsett vilken energimix man förespråkar. Ett system med mycket vind- och solkraft behöver finansiera nät, lager och reservkapacitet som inte alltid kan bära sina kostnader på elmarknaden. Ett system med ny kärnkraft kräver stora kapitalinsatser, långa återbetalningstider och omfattande riskdelning. Industrin tvekar samtidigt att investera innan el och nätkapacitet finns, medan energiinvesteringarna riskerar att utebli innan efterfrågan är säkerställd. Varken ett system med eller utan ny kärnkraft kommer därför att byggas genom att staten sätter mål och sedan väntar på marknaden.
Det tycks även Tidöregeringen ha insett, åtminstone när det gäller kärnkraften. Staten har avtalat om att bli direkt ägare till 60 procent av Videberg Kraft, medan Vattenfall och Industrikraft ska behålla 20 procent vardera. Regeringen beskriver själv ny kärnkraft som en samhällsinvestering som förutsätter en ny roll för staten och motiverar ägandet med projektets långsiktiga finansiering och skyddet för skattebetalarnas pengar. Ägarförändringen väntas träda i kraft under 2027 efter EU:s statsstödsprövning.
Tidöregeringen har därmed övergett marknadsdogmen för den teknik den själv föredrar. Samma realism borde gälla andra fossilfria investeringar. Om statligt ägande, riskdelning och långsiktig finansiering är legitima verktyg för kärnkraften kan de inte avfärdas som otillbörliga subventioner när de diskuteras för havsbaserad vindkraft och den nätinfrastruktur som krävs för att ansluta den.
Det betyder inte att skattebetalarna ska stå för varje projektspecifik kostnad. Offentliga insatser bör villkoras av samhällsekonomisk systemnytta, kostnadseffektiv lokalisering och en rimlig fördelning av risk och avkastning. Men det är svårt att motivera en ordning där ny kärnkraft behandlas som en samhällsinvestering medan havsbaserad vindkraft förväntas bära hela den strategiska anslutningskostnaden själv.
Om omställningen ska ske i den takt klimatet och industrins konkurrenskraft kräver måste staten göra mer än att sätta mål och hoppas. Staten behöver samordna investeringar, bygga infrastruktur, mobilisera kapital och bära delar av risken. MP närmar sig denna insikt genom investeringsstöd och elektrifieringsavtal. Men partiet besvarar inte tydligt varför staten främst ska garantera privat lönsamhet medan ägandet och den framtida avkastningen förblir privata.
Om staten bär risken bör den också kunna äga
När staten tar en betydande del av risken i strategiska energiinvesteringar bör offentligt ägande eller delägande vara ett huvudalternativ. Om skattebetalarna finansierar infrastrukturen, garanterar intäkterna och tar förlusterna när kalkyler spricker, är det rimligt att det offentliga också får inflytande och del i en framtida avkastning. Annars socialiseras riskerna medan vinsterna förblir privata.
Offentligt ägande garanterar inte kloka beslut, men kan underlätta samordning efter samhällsnytta och ge kontroll över strategisk infrastruktur. Privata företag har fortsatt viktiga roller. Men när offentliga medel gör investeringen möjlig bör staten kunna välja direkt ägande, projektbolag eller delägande i stället för att automatiskt stanna vid bidrag och garantier.
Sverige står inte inför ett enkelt val mellan kärnkraft och förnybart. Uppgiften är att identifiera den kombination som bäst förenar klimat, kostnad, säkerhet och robusthet och sedan bygga den. Samma krav på antaganden, systemkostnader, beroenden och implementeringsplaner måste gälla alla alternativ.
I valrörelsen bör vi därför vara vaksamma både mot lösningar som säljs utan trovärdig genomförandeplan men också mot kritiker som använder verkliga brister för att avfärda mer än argumenten visar. Sverige behöver inte lägre ambitioner, utan större ärlighet om vad omställningen kräver. Energifrågan måste lyftas ur kulturkriget och behandlas som den långsiktiga samhälls- och industriinvestering den är. Det kräver öppna systemkalkyler och en stat som är beredd att planera, investera och äga, inte bara subventionera och hoppas.
Referenser
Christophers, B. (2024). The Price Is Wrong: Why Capitalism Won’t Save the Planet. London: Verso.
International Renewable Energy Agency, IRENA (2025). Energy Storage Cost-of-service Tool 2.0.
Miljöpartiet (2024). ”MP kräver mer el och grön baskraft”, 5 mars 2024.
Miljöpartiet (2026). ”Energi och energieffektivisering”.
Miljöpartiet (2025). ”MP:s svar på regeringens kärnkraftssatsning: elektrifieringsavtal”.
Svenska kraftnät (2026). ”Topplasttimmen”.
U.S. Department of Energy (2024). Achieving the Promise of Low-Cost Long Duration Energy Storage.
U.S. Department of Energy (2026). ”Long-Duration Energy Storage”.
info@opulens.se
