Vem vet ett dyft om Stiernhielm?

Debatt
Collage: C Altgård / Opulens. (Bildkälla: Porträtt av Georg Stiernhielm, 1598-1672 David Klöcker Ehrenstrahl – Nationalmuseum.)

LITTERATUR. ”Vad jag är ute efter är att jag tror vi har ett annat slags förhållande till vår kanon”, skriver Lis Lovén i ett förtydligande till Ivo Holmqvist i debatten om den eventuella svenska litterära kanon.

 

Jag får väl ursäkta mig om jag uttryckt mig klumpigt. Men nej, jag tycker inte alls att Sverige saknar en egen kanon. Tvärtom. Och jag älskar mitt svenska arv. Allvarligt talat, alltså.

Vad jag är ute efter är att jag tror vi har ett annat slags förhållande till vår kanon. Och egentligen ska man ju inte bråka om störst, bäst eller vackrast när det gäller konst. Men jag tror inte att folk i gemen vet ett dyft om Stiernhielm. Själv tycker jag att han är en rolig gubbe som rent kulturellt ingår i det litterära medvetandet. Jag menar: Alla vet ju vem Shakespeare är och alla kan förhålla sig till honom. Men hur och på vilket sätt förhåller vi oss till vår svenska kanon?

Jag tror inte att det är självklart att vi är grundade i vår egen kulturella tradition. Vad jag ville fråga är följande: Gör detta oss vilsna eller kan det till och med betyda att det frigör potential? Och om det sistnämnda gäller, skulle vi i så fall kunna dra fram vårt svenska deckarunder, som kanske uppstått just för att vi slipper att stå i skuggan av dem som vi uppfattar som giganter. Och ja, jag tror vi upplever oss som lagom stora i Sverige, och det håller långt och länge för mig…

LIS LOVÉN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt