Det skrivna ordet lika viktigt som det talade

Debatt
Karolina Grabowska

SKRIVKUNNIGHET. ”Att inte kunna skriva är en fara för demokratin för att det lämnar samtalet som enda instans för informationsförmedling”, skriver Christoffer Andersson.

 

Mainstreammedia har snappat upp problemet med skrivglappet. Universitetsvärlden, näringslivet och till och med polismyndigheten representerar missnöjda auktoriteter som oroas över den sjunkande skrivkompetensen.

Med all rätt. Någonting håller på att gå väldigt fel när ungar inte ens kan uttrycka sig i grundläggande skrift samtidigt som arbetsmarknadens kravspecifikationer blir hårdare. Hur ska klyftan mellan medel- och underklass inte växa under sådana omständigheter? Det är en dyster ekvation som åtminstone vad alla skrivande människor beträffar borde bjuda upp till kamp.

Ingenting i UR:s dokumentär Skrivglappet säger att någonting har blivit bättre. Någon måste vakna. Men vem? Jag tror mer på det skrivna språket än på det talade ordet. I mötet med texten finns ett enda fundamentalt krav: läsförmåga. I samtalet finns en hel kolonn av krav på sociala färdigheter som de flesta ärver som ett brev på posten. Man ska kunna begripa och bearbeta intryck i den takt som samtalet kräver. På sin höjd har en skissartad kunskapskompass kokats ner till ett förenklat citat som i slutänden inte säger någonting.

Vi hjälper färfattare och kreatärer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Texten är en bättre kunskapsspridare för att den ger sin publik tid att reflektera över och bedöma informationen. Tack vare några generationer av grekiska retoriker har vi ärvt förmågan att klä in vilken information som helst i fina kläder och göra publiken blind för vad det är som faktiskt förmedlas. Att inte kunna skriva – vilket ofta är en följd av att vara en dålig läsare – är alltså en fara för demokratin för att det lämnar samtalet som enda instans för informationsförmedling. Det kommer ta rösten från sävliga, introverta befolkningskluster i så hög grad att de munviga får bära hela det demokratiska lasset. Det är dåliga förutsättningar i politiskt oroliga tider.

Alla skrivande män och kvinnor där ute, vår framtid hänger på att läs- och skrivförmågan bevaras. Så sluta vara så tama! De gamla agitatorerna skulle skämmas om de fortfarande levde och kunde läsa våra impotenta texter – var är stridsskrifterna? Kan vi inte istället vara ärliga mot varandra och medge att ingen vill ha en dum unge? Vad har du att förlora? Om kommande generationer blir en hop ”halvanalfabeter”, som Karin Olsson så pregnant uttryckt farhågan, har vi förlorat ändå.

CHRISTOFFER ANDERSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt