ASYLPROBLEMATIK. “Han skriver fram sin egen flyktingberättelse som både berör och övertygar ─ det här är en bok som framstår som både sympatisk, relevant och insiktsfull. Hej syster borde köpas in som klassrumsuppsättningar till både grundskola och gymnasium”, skriver Cecilia Persson.
UPPMANING. “Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.” Annelie Bränström-Öhman om det strukturella våldet mot kvinnor.
SORG. “Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.
LÅNGDIKT. “Hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ‘återupptäcktes’ hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.” Jesper Nordström skriver om Marina Tsvetajevas Slutdikt.
RAPPORT. “Det femte jubileumsåret för detta viktiga kulturella evenemang var en succé. Köerna ringlade sig långa för att lyssna på författare kända som mindre kända”, skriver Anne Edelstam om Stockholm Literature på Moderna Museet.
UNIVERSALGENI. “Under alla ironiska och till synes enkla skämt finns naturligtvis ett allvar, som alltid i bra humor. Vad i helvete är naturlig skönhet? Varför denna strävan och fokusering kring naturen och det naturliga när hela världen är föränderlig? “, skriver Carolina Thelin om Nanna Johanssons seriealbum.
ÖVERTYGANDE. “Det är mycket elegant utformat och Julian Barnes beskriver målande och övertygande hur Sjostakovitjs slits mellan att bevara sin musikaliska egenart och tvingande genanta avkall på den personliga integriteten”, skriver Cecilia Persson.
BERÄTTARKONST. “Efter att först ha läst pappersboken och sedan lyssnat på ljudboken så får jag nog säga att ljudupplevelsen var starkast. Det här är litteratur som sannolikt gör sig allra bäst live, framförd av berättaren själv, “, skriver Clemens Altgård om Christina Claessons Åskflickan.
AVSTÅND. “Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism”, skriver Anna Remmets om Mohsin Hamids Exit väst.
