Hagga med storhetsvansinne

Litteratur/Kultur

Aase Berg (foto: Sara Mac Key)

HAGGAN. Aase Bergs hagga är en bakvänd Don Quijote som desperat slår än hit, än dit. Vår kritiker Carolina Thelin blir ”sjukt trött på den här kränkta haggans storhetsvansinne.”

 

 

Haggan av Aase Berg
Albert Bonniers Förlag

Förra året reclaimade författaren Malin Lindroth ordet “nucka” med sin bok med samma namn (fast i bestämd form). Den hånade gamla ungmön får hos Lindroth räta på ryggen och slå tillbaka. Nu är det poeten Aase Bergs tur att reclaima haggan, satkärringen, bitchen.

Det finns haggor men det finns också medlöperskor som sätter tryggheten framför upproret. Aasa Bergs hagga är inte den som blundar för världens orättvisor, nej hon är en oförsonlig furie med hatet som sitt främsta vapen. Hon krossar borgerskapets diskreta charm och hånar mannens anspråk på frihet och självförverkligande.

Haggan fanns redan med i diktsamlingen Hackers från 2015 men då som verb: “Att hagga: hädanefter både verk och vapen – / en blobb som långsamt breder ut sig över världen”. Här är Aase Berg ett “Ice Berg” som tillsammans med andra stenhårda amasoner dissekerar manssamhället. Det är mycket i Hackers som återkommer i Haggan – de är som två systrar – poeten och prosaisten – som vrålar ut samma budskap.

I begynnelsen var Haggan Thelma. Thelma träffar Victor på ett tåg och det blir kärlek från första ögonkastet, häftigt begär och överjordiska knull. Båda vill skilja sig från sina respektive, vilket Thelma gör. Men Victor fegar ur och väljer tryggheten (=förtorkat äktenskap och tjusig villa med strandtomt). När Victor sviker genomgår Thelma en metamorfos och ur askan föds Haggan.

Det är svårt att se Haggan som något annat än självbiografisk, men så enkelt är det inte. “Haggans bröl i bokform är alltså fiktion, litterär mockumentär. Haggans sanning är gestaltad, inte bokstavlig” skriver Berg. Det är sant att Haggan som individ höjer sin röst för ett kollektiv av kvinnor och queers. Enligt Berg är Haggan “litterär aktivism”, en stridsskrift för kvinnlig frihet. Men då romanen främst får näring av Haggans besvikelser har romanen svårt att utvecklas till något större. Den står och stampar i den ganska klichéartade kärlekshistorien som dessutom blir alldeles för tjatig i längden.

Bergs hagga är en bakvänd Don Quijote som desperat slår än hit, än dit. Jag tycker synd om Victors äkta hälft. Det svider i mig när jag läser Haggans dom över henne — hon är naiv och bortskämd, en torrlagd martyr som vägrar skilja sig. Målar dessutom usla tavlor i sin lilla ombyggda lekstuga. Är det systerskap? Det frigörelseprojekt boken är ämnad att vara blir snarare en stelnad kamp för att vinna prinsen.

Haggans enorma självbekräftelsebehov (som hon motsägelsefullt hånar Victor för) får romanen att framstå som avsevärt mer av ett försvarstal än den stridsskrift den påstås vara. I slutet av boken lämnar Haggan in sitt manus och när förläggaren läst det stirrar han på henne och säger “Herregud. Herre. Gud. Allt träffar rätt. Du äger detta manus. Du äger tonfallet. Det är en oerhört mogen bok. Intelligent och vacker, rakt igenom laddad. Ingen har dissekerat äktenskapets och klasskillnadernas roll mer ingående. Det här, det är stenhårt”.

Trots att jag själv är stenhård feminist med fäbless för Scum-manifestet och bitchar i största allmänhet blir jag sjukt trött på den här kränkta haggans storhetsvansinne.

CAROLINA THELIN

Alla artiklar av Carolina Thelin

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Kultur

Tidlös filmpoesi

FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som
Gå till Toppen