I pratigaste laget

Litteratur/Kultur
Nina Wähä (foto: Kajsa Göransson)

OFÄRDIGT. Nina Wähä berättar inte färdigt, hon ger oss bara ett smakprov, det är som att bli snuvad på konfekten, tycker Carolina Thelin som har läst den nya romanen Testamente.

 

 

Testamente av Nina Wähä
Norstedts förlag

Testamente är en salig blandning av rysk romanklassiker, brittisk pusseldeckare och skröna a la Populärmusik från Vittula. Författaren, sångaren och skådespelaren Nina Wähä serverar ett rikt persongalleri av trasiga familjemedlemmar som splittras när de illgärningar som skett i familjens namn, blottläggs. Ridån rullas upp julen 1981 när familjen samlas i barndomshemmet i Aapajäri i finska Tornedalen. Det är hårdkokt och dystert men samtidigt komiskt på ett galghumoristiskt vis.

Wähä debuterade som författare 2007 med S som i syster där hon hyllades för sitt språkbruk. Tre år senare kom Titta inte bakåt! som inte fick lika fin kritik. Den beskrevs som både klichéartad och omständligt pratig. Det de båda romanerna, och även Testamente, har gemensamt är hur Wähä arbetar med språket. Huvudkaraktärerna ges möjlighet att berätta sina versioner av vad som hänt och händer vilket ger ett större djup åt berättelsen än om den bara hade skildrats från ett perspektiv. Trassliga människor med dysfunktionella uppväxter återkommer också, liksom den råa humorn och det actionfyllda händelseförloppet.

Wähä har säkerligen inspirerats av teaterns värld. Testamente inleds med en presentation av handlingen, en personförteckning med historiens nyckelpersoner och varje kapitel inleds med en kort text som påminner om scenanvisningar. Det är en kul idé tycker jag och passande eftersom den har ett händelseförlopp, en intrig och ett persongalleri som i en pjäs.

Skildringar av dysfunktionella familjer är många. Men att som i Testamente ge röst åt en fattig lantbruksfamilj bestående av två föräldrar med hela fjorton barn (om man räknar de två första som dog i späd ålder), är nog mer sällan förekommande. Fadern Pentti är ondskan själv. Han tyranniserar sin fru Siri och sina barn både fysiskt och psykiskt och får utlopp för sina lustar hos korna i ladugården. Men Siris kärva omsorg ger trygghet och sammanhållningen mellan syskonen är stark, kanske just för att det finns en fiende att gadda sig samman mot.


Under läsningen får vi lära känna familjen och till viss del också övrig släkt, respektive och vänner, genom deras egna berättelser, uppdelade i olika kapitel. Syskonen är både lika och olika som syskon brukar vara men kanske lite mer av allting: det är den äldsta dottern Annie som flytt till Stockholm och är på smällen men som, när hon kommer hem, håller ihop familjen när båten kantrar. Den alldagliga storebrodern Esko visar sig vara slugare än de trott, Rinne är den kriminelle men godhjärtade brodern med fäbless för bilar och med en brännskada i ansiktet efter att garaget brann ner (vem är skyldig?). Den hispiga och tjusiga systern Helmi har alkistendenser och dåligt med pengar (det är hon inte ensam om), Lauri är den homosexuelle brodern som sedermera bosätter sig i Köpenhamn där man får vara som man vill och så är det många fler som jag inte har plats för att nämna här. Siris berättelse är nog mest berörande — den endast fjortonåriga tösen som bestämde sig att gifta sig med soldaten från Tornedalen för att komma bort från sitt fattiga liv. Pentti får också komma till tals till slut och det gör han i sitt testamente.

Trots Wähäs goda föresats att djupdyka ner i dessa individers lycka och olycka blir det samtidigt romanens svaghet. För ju mer man vet, ju mer vill man veta. Wähä berättar inte färdigt, hon ger oss bara ett smakprov, det är som att bli snuvad på konfekten. Kanske har hon tänkt sig en uppföljare men motsägelsefullt nog är jag inte speciellt sugen på en sådan. För precis som i Titta inte bakåt! blir Testamente stundvis så omständligt pratig och långrandig att det räcker och blir över.

CAROLINA THELIN

Alla artiklar av Carolina Thelin

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen