Ny Brøgger — bra, men övertygar inte helt

Litteratur/Kultur

 

Suzanne Brøgger (foto: Isak Hoffmeyer)

ROMAN. Det är alltid lustfyllt att läsa Suzanne Brøgger, konstaterar Anna Remmets. Ändå är vår recensent inte helt nöjd med romanen Koral som hon beskriver som ett slags mix av tidigare Brøggerböcker med samma tematik. 

 

 

Koral av Suzanne Brøgger
Översättning:  Urban Andersson
Norstedts förlag

Den danska, nu 75-åriga, författaren Suzanne Brøgger hör till en skara kvinnliga författare, där även bland andra Erica Jong, Kerstin Thorvall, och Birgitta Stenberg ingår, som blivit ikoniska (och utskällda) för sitt sätt att på 70- och 80-talen skriva om gränsöverskridande kvinnor med utlevande sexualitet och normbrytande liv.  Något som de vägrade be om ursäkt för.

Vad som slår en idag vid läsning av dessa författare, och då synnerligen Suzanne Brøgger, är dock vilka enorma privilegier som är förutsättningen för denna frihet.

Den trilogi som inleds med den mest välkända romanen Crème Fraîche (1978) och fortsätter med Ja (1984) och Transparence (1993), skildrar en huvudperson som är aristokrat ut i fingerspetsarna, och just därför kan kosta på sig ett gränslöst bohemliv med intressanta möten med konstnärer och lika intressanta orgier. Över hela världen dessutom.

Därmed inte sagt att det inte är radikalt att det är ett kvinnligt berättarjag som upplever allt detta, men de flesta inser nog idag att den feminism som Brøgger, Thorvall, Stenberg, och Jong skriver fram främst är den privilegierade vita kvinnans. Detta gör dock inte Brøggers vanvördiga, skarpsynta och lekfulla berättarröst mindre intressant, och det är lätt att förstå varför hon kommit att räknas till en av Nordens främsta författare, oavsett om en tolkar innehållet som en feministiskt banbrytande stridsskrift eller som en fascinerande överklassafari, eller både och.

Att Brøgger idag väljer att göra en omskrivning, eller en omtagning av den numera klassiska trilogin måste ses som ett kvitto på dess ikonstatus. Den nya romanen Koral är ett slags ihopskrivning och omarbetning av de tre tidigare romanerna, med tyngdpunkt på Ja.

Faktum är att denna, liksom huvuddelen av Koral, skiljer sig ganska kraftigt från den schablonbild av författarens böcker som utgår från utvecklingsromanen Crème Fraîche.

En möjlig läsart är att den skildrar antitesen —en borgerlig, förtryckande heteromonogami — till den första bokens sexuella frigörelse. Efter att i hela sitt vuxna liv skytt monogamin som pesten i såväl teori som praktik träffar huvudpersonen (en skandalomsusad författare som uppvisar uppenbara likheter med den verkliga författaren) en förlossningsläkare. Deras ömsesidiga fascination för varandras olikheter leder snart fram till ett förhållande som blir mer och mer destruktivt.

Den historia som berättas i Ja och återberättas i Koral är med andra ord en på många sätt förtvivlande vanlig berättelse om kontroll och misshandel bakom en elegant fasad. Om hur en osäker och medelmåttig man parasiterar på och gradvis bryter ner en kvinna som är honom överlägsen i allt.

Ändå saknas inte den komiska tajming som Brøgger är så skicklig på. Koral och dess föregångare genomsyras av en roat distanserad blick som går hand i hand med den svarta humorn. Det är som om inget, inte ens den fysiska och psykiska misshandel hon utsätts för, riktigt ruckar det självsäkra jaget i grunden, något som kan upplevas som charmigt eller irriterande beroende på läsarens tycke och humör.

Tanken med både Ja och merparten av Koral tycks annars vara att vi genom en rad likartade hopplösa scener ur det toxiska förhållandet ska känna huvudpersonens tristess och desperation, följa henne ner mot botten. Men till slut blir det faktiskt ändå lite långrandigt och repetitivt, även om det säkerligen skulle ha blivit det ännu tidigare hos  en mindre skicklig författare än Brøgger. För den som liksom undertecknad har läst Crème Fraîche, Ja, och Transparence består säkert en del av den känslan i att de ommöblerade elementen från de tidigare böckerna aldrig utsätts för någon betydande omprövning eller omtolkning i Koral.

Inte heller estetiskt uppnås någon särskilt intressant effekt av den litterära mixen trots att Koral absolut är en stundtals mycket medryckande roman i sin egen rätt. Ibland känns det lite som när en älskad artist river av ett potpurri av nedkortade hits med resultatet att publiken klappar lydigt men mest minns hur bra låtarna var i sina ursprungliga arrangemang.

Att läsa Suzanne Brøgger är alltid lustfyllt. Det är som att visats i en charmerande, humoristisk och mycket lärd väns sällskap. Men när jag läser denna nya roman är det med känslan av att jag lika gärna, eller ännu hellre, skulle läsa de av hennes tidigare böcker som undersöker samma teman som Koral, men utvecklar dem på ett mycket mer tillfredsställande vis.

ANNA REMMETS

Alla artiklar av Anna Remmets

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Kultur

Provinsens ljus

LEVANDE. Marit Kapla samlar in röster till ett rikt körverk, det är

Issaga i technicolor

KONSTÅKNING.  Den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri,
Gå till Toppen