Vem är Elena Ferrante?

Litteratur/Kultur
Vem är Elena Ferrante? Ingen som vet. Bildkälla: Pixabay.com

PSEUDONYM. Elena Ferrante är en pseudonym. Men Elena Ferrante i sig blir en identitet, även om vi bara skönjer konturerna av den, och medierna gör sitt bästa för att skapa en offentlig person av det lilla stoff de har, skriver Mattias Hult.

 

 

Ferrante om Ferrante av Elena Ferrante
Översättning: Johanna Hedenberg och Barbro Andersson
Norstedts förlag

Jag kan omedelbart slå fast att Ferrante om Ferrante är en bok för de redan frälsta, det borde vara uppenbart. För att förstå den myriad av brev, artiklar och intervjuer som boken består av måste man hänga upp dem i Elena Ferrantes övriga författarskap; den som förväntar sig utlämnande anekdoter om den biografiska sanningen bakom pseudonymen Ferrante får — förgäves — leta någon annanstans. Det här är en bok om böcker och om att skriva. Visst skymtar en person fram där bakom, men det är framförallt ett välregisserat skådespel vi ser, där Ferrante och hennes förläggare noga valt ut och prydligt ordnat det man vill visa för offentligheten. Boken, som fått en förtjänstfull svensk språkdräkt av Barbro Andersson och Johanna Hedenberg, har sin grund i det material som först gavs ut på italienska som La Frantumaglia för mer än 15 år sedan, men som sedan dess kommit i nya och utökade upplagor. Genom mängden material boken samlat på sig över tid blir den också ett retrospektiv där ett narrativ sakta tar form och visar en vag framåtrörelse genom Ferrantes författarskap och hennes attityd till det.

Boken börjar med ett brev från Ferrante till sin förläggare inför publiceringen av hennes första roman (Plågsam kärlek) som i det närmaste fungerar som ett manifest för hela hennes verksamhet. Där slår hon fast att hon aldrig kommer att göra reklam för sina böcker eller någonsin åka och ta emot ett enda litterärt pris. Ja, hon kommer helt enkelt inte att göra någonting i egenskap av författare, mer än att skriva böcker. ”Jag har redan gjort tillräckligt för denna långa berättelse: jag har skrivit den; det borde vara tillräckligt om boken har något värde”, skriver hon. Pseudonymen fungerar alltså som en metod för att låta romanerna stå på helt egna ben, eller som ett sätt att i praktiken tillämpa Roland Barthes tankar om författarens död (La mort de l’auteur).

Det är en stark och frisk litteratursyn den debuterande Ferrante skriver fram när hon romantiserar de böcker från det förgångna vars författare glömts bort, men vars karaktärer fortfarande framstår som levande människor. Eller som när hon målar upp bilden av Anna Karenina och Tolstoj på promenad, där Tolstoj jämte sin skapelse bara blir ”en obetydlig skugga”. Men i boken finns också en progression där pseudonymen och anonymiteten tar sig olika uttryck under karriärens gång. Till en början fungerar det som ett starkt ställningstagande mot författarens roll som medial aktör och uttolkare av det egna verket, men det förskjuts i takt med berömmelsen och framgången till att i allt högre grad bli ett skydd mot omvärlden och de nyfikna medierna. För när medierna vill upphäva avståndet mellan författare och person drar Ferrante i den motsatta riktningen.

Pseudonymens funktion är tydlig, men efter att ha läst den här drygt 400 sidor långa boken blir läsarens intryck ändå ett annat. Det finns något anmärkningsvärt — ett nästan kontrollerande drag — hos en författare som ständigt påpekar att verket alltid bör stå på egna ben, men som sedan låter sätta samman denna volym, eller skriver långa brev med detaljer till regissörer som vill filmatisera hennes verk. Särskilt tydligt blir detta när jag läser korrespondensen mellan förläggarna och Ferrante om boken som sedermera blev Ferrante om Ferrante, hennes ambivalens mellan att lägga till och att låta boken vara autonom är påtaglig.

Jag menade inledningsvis att det här är en bok om böcker. Det är sant, men det säger mycket lite om det egentliga innehållet. Det här är en bok om ett rått men vackert Neapel, om feminism, kvinnokamp, om mödrar och deras kroppar, om klass, rädsla och en bräcklig familj. Men allt detta filtreras genom linsen som utgörs av författarskapet. Således är det framför allt en metod som beskrivs, som går ut på att vara helt i sina böcker med hela sitt jag under tillblivelseprocessen, men att i samma stund som de publiceras respektfullt försvinna in i skuggorna och låta läsaren ta plats tomrummet som uppstått. Konsekvensen är att Elena Ferrante i sig blir en identitet, även om vi bara skönjer konturerna av den, och medierna gör sitt bästa för att skapa en offentlig person av det lilla stoff de har, särskilt efter att Neapelkvartetten gjort henne till en internationellt hyllad författare. Det är således inte anonymitet hon valt, utan en frånvarande position.

Genom denna frånvaro tackar Ferrante också nej till en rad gemenskaper en författare kan ingå i, och det tycks vara ett medvetet val. Kvinnors erfarenhet och kamp är absolut central för henne, men genom att så tydligt stå utanför offentligheten blir även politiken och aktivismen en omöjlighet. Ja, hon menar att ”det personliga är politiskt”, men framhäver samtidigt att det motsatta: att det politiska bör informera det personliga, är ett felslut. Hon vill inte kalla sig själv feminist, eftersom rörelsen då skulle gå från ideologi till individ. Hennes tillvägagångssätt är istället att basera sin identitet och sin litteratur på sina egna erfarenheter och sina relationer till andra kvinnor, istället för att inordna den i system eller regler. Faktum är att Ferrante genomgående visar en djup skepsis mot alla typer av politiska handlingar. De framstår för henne som ett lögnaktigt skådespel, ett manér och en fiktion som målas upp. Hon söker istället sanningen. Hennes böcker är inte självbiografiska, men de blir sanna just genom att hon lägger hela sin erfarenhet och kropp i texten. Att vi inte vet vem denna kropp tillhör betyder ingenting för läsaren.

MATTIAS HULT
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Ord som blir konst

  MINIMALISM. Charlotte Jung skriver minimalistisk poesi. Thomas Almqvist har läst hennes

Provinsens ljus

LEVANDE. Marit Kapla samlar in röster till ett rikt körverk, det är
Gå till Toppen