LYRIK. De stilistiska greppen är ganska små och precisa och språket är genomgående kristallklart, skriver Thomas Almqvist om Mickaela Perssons debutdiktsamling.
LYRIK. Trots vissa brister är I varje grässtrå såg jag en eld ytterst läsvärd. Till stor del tack vare samlingens kärnfulla, konkreta och sinnliga dikter, konstaterar Erik Bovin, som läst Carolina Thorells nya diktsamling.
KRIGSTIDER. “Furugård förblir nazist in i det sista, Harro förblir antinazist in i det sista. Och Putin förblir säkert också Putin ända in i det sista.” Thomas Wihlman har läst två nyutkomna böcker, Norman Ohlers Infiltratörerna och Anna-Lena Lodenius En värmländsk Hitler, och funderar kring mekanismerna som får oss att ta ställning i krigstider.
PROSA. Romanen om familjen von Globig och Tredje rikets sista dagar Allt förgäves av den tyske författaren Walter Kempowski räknas till de stora tyska krigsromanerna. Elisabeth Brännström har läst den och finner romanen mycket läsvärd.
PROSA. Det här är alldeles för långt och jag blir proppmätt, även om berättarglädjen märks på varenda sida, skriver Carolina Thelin som läst Maria Maunsbachs nya roman Lucky Lada och jag.
INBÖRDESKRIG. “Hon driver tesen att USA står på kanten till ett inbördeskrig och en av bokens främsta styrkor är att den inte är så där teoretisk och axiomatisk att kartan trycks på terrängen”, skriver Jesper Nordström som läst How Civil Wars Starts – And How To Stop Them av Barbara F. Walter.
KAPITALISMENS KRIS. “Det är viktigt att fortsätta mildra klimatförändringarnas konsekvenser så långt möjligt, och Ben Rawlences motdrag är att förespråka en världsbild som har sin källa i ursprungsbefolkningars tankevärld”, skriver Emil Siekkinen som läst The Treeline: The Last Forest and the Future of Life on Earth.
ROMAN. Med ett på samma gång sakligt och suggestivt språk tecknar Håkan Anderson en oförglömlig bild av en kamp för överlevnad – som misslyckas, och för värdighet – som är desto mer framgångsrik, skriver Gregor Flakierski, som läst Siemensrullen.
PROSA. Sympati för djävulen av Johan Heltne kan läsas som en övning i asketism. Men det är inte mat och husrum författaren väljer att avstå från, utan den åsiktsmässiga tvärsäkerheten – som i våra dagar har kommit att betraktas som alltmer av en dygd, skriver Vincent Flink Amble-Naess.