Helgessän: Den lilla människans val

Litteratur.
Två aktuella böcker. (Montage: Opulens)

KRIGSTIDER. ”Furugård förblir nazist in i det sista, Harro förblir antinazist in i det sista. Och Putin förblir säkert också Putin ända in i det sista.” Thomas Wihlman har läst två nyutkomna böcker, Norman Ohlers Infiltratörerna och Anna-Lena Lodenius En värmländsk Hitler, och funderar kring mekanismerna som får oss att ta ställning i krigstider.

1930-talet, med dess dystra krigsavslutning, var en tid som påverkade många människor, kanske för all deras framtid. Men i den omvälvande tid som ledde till nazismen och Hitlers maktövertagande, hur kommer det sig att man tog ställning för eller emot? Eller kanske man bara stod vid sidan om och tittade på?

Denna tanke om ställningstagandet eller dess uteblivande gör det angeläget att fundera över två nya böcker med temat nazismen, böcker som har helt olika perspektiv, Norman Ohlers Infiltratörerna och Anna-Lena Lodenius En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna.

Låt oss börja i Sverige, med Anna-Lena Lodenius bok. Den är en detaljerad skildring av det första svenska nazistpartiet, ett parti som bildades strax efter det tyska, och för vilket Furugård spelade en central roll.

Furugård föddes 1887 i Sillbodal i västra Värmland och utbildade sig till veterinär. I början av 1920-talet kom han i kontakt med naziinspirerade tyskar och 1924 bildade Birger, tillsammans med sina bröder Gunnar och Sigurd det första svenska nationalsocialistiska partiet.

Omdömena om Furugård är skiftande, charmig och vältalig men också alkoholiserad. Till att börja med var han framgångsrik, på så sätt som att han förmodligen blev den svensk som flest gånger träffat Hitler och dessutom hade han nära kontakter med andra potentater. Men som veterinär är han föga framgångsrik och han får kämpa för att få arbeta i yrket och på den värmländska landsbygden. Gift är han men familjelivet tycks hamna i skymundan, kanske är han en olycklig person helt enkelt.

När han slår sig på politiken drar han till sig anhängare, men likt dåtidens vänster uppstår fraktioner och maktkamper utspelar sig. Riktigt varför Furugård dras till nazismen blir inte riktigt klarlagt, men i Lodenius porträtteringen framstår han som en lite misslyckad figur. Talets gåva hade han, maratontal hölls och på något sätt lyckas han alltså nästla sig in hos nazitopparna. Några besöker honom i Värmland och han är själv gäst i Tyskland och pratar på olika partimöten.

Fundera en stund. Kan du tänka dig ett Sverige där människor kan tänkas bedriva sådan verksamhet.

Men nazitopparna blir besvikna, han är inte den person som har hårdheten och drivet för att bli en svensk Hitler. Furugård blir inte heller en svensk Hitler, möjligen en värmländsk sådan. Fraktionsstriderna är många och partiets valframgångar högst begränsade. Runt år 1934 är man på sin topp, då med namnet Svenska Nationalsocialistiska Partiet, SNSP, och får ett 80-tal mandat i kommunalvalen – i Göteborg får man 5,7 procent av rösterna och i Värmland 2,9 %.

Mot slutet av sitt liv, han dog 1961, porträtteras Furugård som en hygglig person, mest intresserad av trav och kor. Men vi bör erinra oss att han aldrig riktigt tog avstånd från nazismen och aldrig erkände gaskamrarnas existens.

Så vi har haft en svensk Hitler wanna-be som har något av en snällhetsstämpel, men enligt Lodenius beskrivning är en person som ett antal gånger kommer i konflikt med andra svenskar som också har hitlerambitioner. Vi ska nog vara glada över att antalet svenska hitlerämnen ändå var få och svaga. Skäl finns också att erinra om Hitlers bakgrund – en gosse från Österrike, som har konstnärsambitioner och som blir en enkel soldat. Furugårds bakgrund var också tämligen enkel men han var nog inte av den rätta hänsynslösa diktatorstypen till skillnad från den äkta varan, Adolf Hitler.

Allt detta tänks och skrivs medan bomberna fallet över Mariupol och Charkiv, när liken grävs fram ur rasmassorna men inte kan föras bort till en sista vila på grund av de omfattade bombardemangen. Några stormaktsdrömmar finner vi inte hos Furugård, till skillnad mot hos Putin och Hitler.

I Norman Ohlers Infiltratörerna möter vi Furugårds motsats, människor som är beredda att offra sitt liv för friheten, yttrandefriheten, demokratin, rättsstaten, som inte söker makt för sin egen skull. Hur blir man en sådan människa, inte minst en sådan människa som Harro Schulze-Buysen i Ohlers bok? Harro är en person som med alla buds stående icke-våldsmedel, och något annat fanns knappt att tillgå, med list och social förmåga, med social kompetens, förmår andra att delta i en kamp som är dömd att misslyckas, som är förgäves och som i slutändan leder till döden genom avrättning.

Fundera en stund. Kan du tänka dig ett Sverige där människor kan tänkas bedriva sådan verksamhet som Schulze-Buysen gjorde? Det är ett val som knappt någon här hittills har tvingats att göra och som vi hoppas slippa även framöver. Vad trodde människorna i Ungern om nedmonterandet av rättsstaten? De ryssar som på 90-talet trodde på demokratins framtid?

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Ohler markerar tydligt att hans bok inte är en skönlitterär framställning. Han vill kombinera sin berättande förmåga med historikerns ansvar. Men, säger Ohler, detta är ändå inte ett vetenskapligt verk utan han försöker leva sig in i karaktärernas hjärtan. Och det som finns inom bokens citattecken, det finns det referenser till källor på. Men då får vi förstås ta ett steg till och fundera över när en angiven källa finns: är det sant det som berättas, trovärdigt, har det ett syfte, är det ärligt osv.

Likafullt: Jämfört med Lodenius finns det en skönlitterär känsla över Ohlers verk, ett lätt anslag trots det tunga ämnet. Lodenius ligger närmare det vetenskapliga och hon konstaterar också ibland: nej, vi vet inte, vi har ingen egen källa, vi får anta. Så de båda författarna har angripit och hanterat sitt ämne trots deras likartade ämnesval på mycket olika sätt. Det är upp till oss att bedöma metoderna, vi vet var respektive författare står, vad som är avsikten.

En särskild styrka hos Ohler är att vi får en tydlig bild av hur det nazistiska samhället och rättsmaskineriet fungerar. Enkelt uttryck, ordning och reda i det ondas tjänst. Rättsmaskineriet rullar på, lagarna finns där och att Harro Schulze-Boysen så tidigt blir utsatt för dess övergrepp uppfattar jag närmast som den trigger som behövdes för att sätta i gång hans kamp mot nazismen. Man får också ha i minnet att han redan som mycket ung verkade för det fria ordet som skribent och redaktör – in i det sista, år 1933, hade han svårt att acceptera hur yttrandefriheten drogs bort (och jag skriver väl inget farligt och kontroversiellt tycks han mena).

Men i stället för att framhärda som dissident låtsades Schulze-Boysen ångra sina åsikter. Han söker och får jobb vid tyska luftfartsministeriet i hopp om att kunna föra kampen mot det nazistiska systemet inifrån. Harro lyckas smuggla viktiga dokument till Sovjetunionen. En bidragande orsak till att han kunde nästla sig in på detta sätt var nog hans släktskap med den berömde amiral Tirpitz.

Hustrun Libertas Haas-Heye, har en liknande bakgrund, med familjekontakter hos nazitoppar, och de blir följeslagare i den underjordiska kampen mot regimen. Libertas får arbete inom Goebbels propagandaministerium och samlar fotografiska bevis på tyska krigsbrott. De bygger också upp det nätverk som så småningom blir känt som Röda Kapellet. Kring sig samlar de över hundra anti-fascister, män och kvinnor, kanske den största av de motståndsgrupper nazisterna mötte under sina år vid makten.

När Gestapo till sist kunde nysta upp nätverket blir det häktning, isolering och rättegång. Rättegången följer skenbart lagboken, med någon slags advokat och glimt av  anständighet när juryn dömer två av de anklagade till annat än döden. För nazismen var Harro och hans vänner ett dödligt hot. Harro ledde och inspirerade, av kanske bortemot 100-tal engagerade överlevde ingen. Alla avrättades. Oavsett roll, oavsett vad man gjort. För de två som dömdes till fängelsestraff var det en kort frist, för domarna överprövades och även dessa två avrättades.

Och hur ser idag Ryssland och Putin på motsvarande frågeställning?

Man kan förstås fråga sig: kunde man verkligen tro att man skulle kunna göra skillnad med sina aktioner? Trodde man verkligen att några uppklistrade flygblad skulle kunna bli den tänkande gnistan till ett folkligt uppror? Trodde partiet och Gestapo att denna risk fanns eller det helt enkelt en principsak att alla tendenser till uppror, om än obetydliga, skulle kvävas? Och hur ser idag Ryssland och Putin på motsvarande frågeställning? Vilken opposition kommer att finnas i Ukraina om ryssarna tar makten, hur kommer den att agera? Och vidare: Inte ens det mest sofistikerade förtryckarsystem är vattentätt. Vem sitter nu i Ukraina och samlar bevis mot ryssarnas krigsbrott undrar jag?

Jag kan också konstatera att Lodenius bok är gedigen, med många detaljer, men den engagerar inte på samma sätt, tränger inte känslomässigt på djupet. Ohler är mindre detaljerad i skeendet, mer detaljerad om människorna. Källorna är även här många, men av en annan karaktär. Visserligen finns referenser och citat, men ingen av dem som avrättades lever ju längre, vi har inte deras vittnesbörd. Det blir till stor del ändå en tolkning, kanske en gissning, utifrån vad andra upplevde, som kände Harro och Libertas med flera. Vår fantasi får ett större spelrum.

Detta med källorna gör dock in de här sammanhangen kanske inte stor skillnad, för hela skeendet är och förbli obegripligt. Förtryckarmaskineriet är så omfattande och så omänskligt, trådarna nystas upp, det råa våldet blir synligt. Den lilla människan i sin cell kan bara vänta ut sitt öde och på att få gå till galgen eller till giljotinen.

Var det något sådant som Värmlands-Hitler i all sin godtrogenhet kunde föreställa sig eller var han bara gränslöst naiv? Lever våldsspiralen sitt eget liv? Måste man som Furugård förneka gaskamrarna?

Birger och Harro gör sina val, men mycket olika sådana. Omständigheterna och logiken är förståeliga intellektuellt sett när det gäller Harro. Men vad driver en man från Värmlands landsbygd att ansluta till en totalitär ideologi? Ideologin, ja kanske, men hur rimmar den med samhälle, uppfostran, religion?

Det är nog inga tydliga svar vi får när det gäller Birger Furugård, däremot har Ohler på ett tydligare sätt dokumenterat vad som händer med Harro, vi kan lättare förstå vad som händer och medför ställningstagandet mot Hitlerregimen. Motsvarande förklaringar saknas i Furugårds fall – kanske för att detta inte är utrett, helt enkelt, eller för att Lodenius inte lyckats eller haft möjlighet att göra denna typ av analys. Det obegripliga förblir obegripligt. Men den bana man valt förblir densamma, Furugård förblir nazist in i det sista, Harro förblir antinazist in i det sista. Och Putin förblir säkert också Putin ända in i det sista.

THOMAS WIHLMAN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr