Mot den moraliska entydigheten

Litteratur.
Johan Heltne. (Bild: Fri tanke.)

PROSA. Sympati för djävulen av Johan Heltne kan läsas som en övning i asketism. Men det är inte mat och husrum författaren väljer att avstå från, utan den åsiktsmässiga tvärsäkerheten – som i våra dagar har kommit att betraktas som alltmer av en dygd, skriver Vincent Flink Amble-Naess.

Sympati för djävulen av Johan Heltne
Förlag: Fri Tanke

En åttaårig pojke faller omkull på skolgården. Kroppen skakar. Efteråt körs han till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han får genomgå den första i vad som ska visa sig bli en lång rad av läkarundersökningar. Efter år av utredningar konstateras att tillståndet saknar kroppslig grund. Ändå fortsätter anfallen.

En psykiater kopplas in. Pojken är nu femton år och besöker barn- och ungdomspsykiatrin i sällskap med sina föräldrar. Under samtalen ger han intryck av att förringa problemet med kramperna. Han beskriver sig som välmående, men upplevs svår att nå fram till. Efteråt, när besöket journalförs, beskrivs att pojken lider av alexitymi – en oförmåga att beskriva sina känslor med ord.

Scenen är hämtad ur Johan Heltnes nyutkomna bok Sympati för djävulen (Fri Tanke). Heltne är musiker och författare, och sedan tidigare finns två av hans romaner publicerade. Inte minst den första – Det finns ingenting att vara rädd för, som är baserad på författarens uppväxt i Livets ord – rönte stor framgång.

Också i Sympati för djävulen spelar den skandalomsusade evangelikala rörelsen en avgörande roll. Boken är en självbiografisk essäberättelse om författarens jakt på ett språk att klä världen i. Den är också en plädering för rätten att beskriva saker som man själv uppfattar dem, även då de framstår som tvetydiga och motsägelsefulla.

Boken inleds med att den nu vuxne författaren begär ut sina journaler från psykiatrin, och får läsa om sitt tonårsjags oförmåga att sätta ord på sina känslor. Den berättelse som sedan tar vid rör sig fritt mellan uppväxtåren i Livets ord, tiden som elev på Biskops-Arnös författarskola och livet som yrkesverksam författare. Kronologin är uppbruten, vilket får Heltnes självreflektion att framstå som realistisk. Läsaren får följa tankegången i realtid.

Under de religiöst präglade uppväxtåren lär sig Heltne att sexualiteten är oren, och en källa till synd. I högstadiet inleder han ändå ett förhållande med en jämnårig flicka. Trots att alltsammans är helt oskyldigt beskrivs upplevelsen som ett regelbrott. När de ses i skolan låtsas de att de inte känner varandra.

Tiden i Livets ord kännetecknas av en svartvit världsbild, där kärleksrelationer utanför äktenskapet förkastas kategoriskt. Senare, när Heltne som ung vuxen upptäcker litteraturen, tycker han sig finna ett annat betraktelsesätt – en tvetydig världsbild, som inte låter sig fångas av dogmatiken.

Under sin tid på Biskops-Arnös författarskola tycker han sig emellertid möta samma dogmatiska tankegångar som i Livets ord. Men istället för kristen moralism har dessa dogmer sitt upphov i en radikalfeministisk och postmodern världsbild, som inte får ifrågasättas.

En central scen i boken beskriver hur den norske författaren Karl Ove Knausgård besöker skolan för att läsa ur sin romansvit Min kamp. Efter läsningen frågar en av eleverna om Knausgård tycker att Sverige är ett patriarkat. Han svarar att han helst inte använder det ordet, vilket ger upphov till en konflikt som slutar med att en av eleverna stormar ut ur rummet i vredesmod.

Den litteratursyn som råder på folkhögskolan kännetecknas enligt Heltne av en intolerans mot all form av tvetydighet, i synnerhet den moraliska. När han flera år senare publicerar romanen Emil (Natur & Kultur), om en man som blir anklagad för våldtäkt, får författaren uppleva att samma syn råder i litteraturvärlden i stort.

I Sympati för djävulen föregår Heltne med gott exempel. Inte nog med att han argumenterar för sitt tvetydiga sätt att betrakta världen, han demonstrerar det också. De människor han kritiserar beskrivs genomgående i positiva ordalag. Poeten Athena Farrokhzad, som Heltne hamnar i konflikt med, beskrivs exempelvis som en varm och rolig person samt en begåvad lärare.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Som titeln antyder är boken alltså renons på fördömanden. Detta faktum är mer betydelsefullt än vad man i förstone kan tro. Som Heltne själv skriver är det nämligen genom våra moraliska omdömen vi knyter våra vänskapsband. Genom att identifiera en gemensam fiende – althögern, nyliberalismen, eller det postmoderna etablissemanget – kan man sluta leden och skapa nya gemenskaper. Heltnes tvetydiga världsbild har därför ett drag av enslighet över sig, som ger boken en prägel av melankoli.

Mot slutet av berättelsen framkommer att Heltne är intresserad av den ortodoxa kristendomen. Inte minst är han inspirerad av den ryske prästen och vetenskapsmannen Pavel Florinskij. I våra dagar är Florinskij ihågkommen framförallt för sin bok Jordens salt, som avhandlar den store asketen fader Isidor, en man Florinskij sökte efterlikna i sitt andliga liv.

Också Sympati för djävulen kan läsas som en övning i asketism. Men det är inte mat och husrum författaren väljer att avstå från, utan den åsiktsmässiga tvärsäkerheten – som i våra dagar har kommit att betraktas som alltmer av en dygd, och som emellanåt framstår som den moderna människans absolut främsta kännetecken.

Man kan konstatera att han har lyckats.

VINCENT FLINK AMBLE-NAESS
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr