Kärnfulla och konkreta dikter

Litteratur.
CAROLINA THORELL
Carolina Thorell. (Foto: Sara Mac Key)

LYRIK. Trots vissa brister är I varje grässtrå såg jag en eld ytterst läsvärd. Till stor del tack vare samlingens kärnfulla, konkreta och sinnliga dikter, konstaterar Erik Bovin, som läst Carolina Thorells nya diktsamling.

I varje grässtrå såg jag en eld av Carolina Thorell
Albert Bonniers Förlag

Omslaget till Carolina Thorells nya diktsamling är missvisande. Det är ett vackert men ofarligt omslag där det gulnade gräset matchar med boktitelns stora bokstäver i guld. Denna diktsamling är dock inte alls så harmlös om man beaktar det faktum att den utkommer i otålighetens tidevarv. Boken är förvisso lätt att hålla i händerna, men likväl – Thorell har utan tvekan skrivit en långsam och krävande bok. En anomali i ett samhälle präglat av en alltmer accelererande konsumtionskultur. I varje grässtrå såg jag en eld manar inte till omläsningden kräver det! Den är raka motsatsen till fyrkantig självhjälpslitteratur, snaskig autofiktion och annan litterär fast food som skvalpar förbi i bokfloden.

Thorells diktsamling ges ut på Bonniers inte långt efter förlagets nyutgivning av Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Även den ett verk – om något – representativ för den långsamma litteraturen. Proust må vara en kanoniserad död vit man, och Thorells diktsamling må ha ett harmlöst omslag, men den verkligt långsamma litteraturen, som tvingar oss att umgås med ett verk snarare än att sluka det, är likväl det mest radikala i litteraturväg vi har just nu.

I denna diktsamling skriver Thorell om rönnbärsklasar och hjortronblad, om hur det doftar ”ur porsen och kryptall”, och om hur tranorna ”drar i långa skriande streck / över himlen”. Enstaka dikter refererar till klimatkrisen. Men Thorells poesi står ändå närmare naturlyriken än de senaste decenniernas ekopoesi.

Det finns även en språklig medvetenhet hos Thorell som yttrar sig i en ambivalens inför språket som för tankarna till Agneta Enckells lyrik. Å ena sidan är verket skrivet av en poet med en stark språkkänsla som vittnar om en kärlek till orden. Å andra sidan finns en medvetenhet om att språket förenklar och förringar, emellanåt sviker, och inte sällan ger upphov till en våldsam systematisering. Hos Thorell framstår orden som ”avrättningsplatser”. Och diktjaget frågar sig: ”Är det bara tonen nu, som står på livets sida?”

I min läsning utgör naturen en trop för det ursprungliga. På så vis är naturen effektiv som en kontrasterande trop för att accentuera denna språkkritik.

Om det formella språket fäster stor vikt vid diverse dikotomier så betonar Thorells poesi hellre en förening mellan skilda delar. I en enrading länkas himmel och jord samman när himlens regn möter jordens darrande behåring: ”regnet gräset – två rörelser som möts.”

Diktjaget tycks luta mot att sanningen inte står att finna i orden utan i tingen, jorden, och inte minst i kroppen: ”i jämförelse med en text / är det kanske enklare för en kropp att vara sann.”

Språkkritik, naturlyrik? Nej, detta alster är så mycket mer. Dikterna kretsar lika mycket kring minne, död, kärlek och förlust.

”Poesi är aldrig poetisk”, skriver Thorell. Om inte, vad är den då? I ett förord till återutgivningen av Willy Granqvists Natten (i Nirstedt/Litteraturs klassikerserie) redogör poeten Gabriel Itkes-Sznap för en poetisk saklighet. Vetenskapen och filosofin är annars som bekant underställda kravet på saklighet. Men konsten, poesin? Enligt Itkes-Sznap, som även är verksam som doktorand i estetik, är den granqvistska poetiska sakligheten av radikal art. Som Itkes-Sznap skriver så gör den ”inte halt för medvetandets förmenta givenhet eller beständighet, utan följer tingen till ursprunget”.

Den poetiska sakligheten går, enligt Itkes-Sznap längre än fenomenologen Edmund Husserl, den går rentav ”med fenomenen in i mörkret: till platser och tillstånd där själva skillnaden mellan mörker och ljus, fantasi och verklighet, ensamhet och gemenskap, skörhet och styrka, förtvivlan och eufori, plötsligt ter sig svår att göra”. Det är troligt att Thorell, som även citerar Granqvist, eftersträvar just denna slags saklighet i sin poesi. Medan Granqvists fenomenologisk-poetiska praktik bland annat utmärker sig genom en uppmärksamhet vid stenar och mineraler, samt ett avgrundslikt spel mellan två krafter (ljus, mörker) så uttrycks den hos Thorell genom en upptagenhet vid temperaturangivelser och analogier. Den är därtill märkbar via hennes sätt att låta sin poesi snabbt växla från det stora till det lilla, och inte minst i hur den förmår se det stora i det lilla: ”Tingen gör mig sällskap med sina inneboende tider och människor.”

Mindre lyckade är de dikter som är abstrakta och kontemplativa på ett sätt som ter sig inåtvänt och konstlat. Vissa av dikterna är av fragmentarisk karaktär just för att släppa in läsaren; få läsaren att fortsätta skriva texten inuti sitt huvud. Det är dock en hårfin gräns mellan att släppa in läsaren som medskapare och utelämna så mycket att dikten tystnar.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Thorells poesi sällar sig till en postmodern riktning inom litteraturen som verkar enligt ett slags återvinningens estetik. Denna riktning har övergett modernismens tro på originalitet som det yttersta måttet på konstnärlig kvalitet och skriver hellre i dialog med andra texter. Som exempel på detta kan vi ta Thorells förra diktsamling Jungfrukällorna som var tydligt inspirerad av Maurice Blanchots essä ”Orfeus blick”. Och i denna, Thorells sjätte diktsamling, återfinns en mängd citat av författare och filosofer som Marguerite Duras, Simone Weil, Sylvia Plath och Sara Lidman, för att nämna några.

Thorell lutar sig väl mycket mot andras texter för min smak, och jag önskar att hon hade litat mer på sin förmåga. Allt är inte redan gjort. Det finns erfarenheter kvar för litteraturen att gestalta, och även eviga teman kan speglas på nya sätt. Thorell äger tillräcklig poetisk fingerfärdighet och fingertoppskänsla för att kunna kosta på sig att våga mer.

Trots vissa brister är I varje grässtrå såg jag en eld ytterst läsvärd. Till stor del tack vare samlingens kärnfulla, konkreta och sinnliga dikter. En av dem får lämpligt nog avsluta denna recension:

”Det regnar nu i en grå
och obruten rörelse

droppljudens resonanser
öppnar en rymd
i fönsterblecket

3, 5°
invänta
ljusnandet”

ERIK BOVIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr