JÄMSTÄLLDHET. “Det som i teorin såg ut att vara en självklar allians och relation knakar i fogarna.” Amra Bajric undrar om det inte är dags att inse att feminismen och transfrågan inte är en och samma utan att det är två olika rörelser med två olika mål.
Feminismen förväntas idag bredda sig och innefatta transpersoners rättigheter. En kamp för ett samhälle som rör sig bortom den dogmatiska uppdelningen mellan två binära kön. Feminismen har tidigare tagit till sig antirasismen, accepterat att klassamhället finns (om man inte tror på parollen ”feminism utan socialism”) och den flörtar även rätt friskt med miljörörelsen och veganismen. Det betyder inte att feminismen inte krockar med någon av ovan nämnda men konsensus råder kring att vi har tillräckligt gemensamt för att arbeta tillsammans för ett större mål.
Men när det kommer till transpersoner och transrörelsens inkludering tar det stopp. Varför är det så?
Marxismens teori om ”hegemonin” går delvis ut på att den styrande ideologin i samhället och dess idéer visar prov på sin styrka utifrån hur väl de inkorporerar attackerande eller utmanande ideologiska strömningar. Att vi lever i en liberal världsordning kan bäst illustreras genom att H&M säljer t-shirts med feministiska tryck producerade av kvinnor som lever på slavlöner i länder långt bort. Eller att Che Guevara, en socialist och radikal revolutionär är en massproducerad souvenir. En hegemonisk ideologi har makten att avpolitisera och ”avradikalisera” idéer och rörelser som utmanar dess epicentrum. Så istället för att förbjuda bilder på Che eller rasa mot feminismen så bjuds dessa in med ett villkor – förändring offras för synlighet.
Vi lever idag i någon sorts backlash där allt och alla är feminister.
Feminismen var, med sin framväxt under början av 1900-talet en radikal, farlig och utmanande rörelse. Att ge kvinnor och män samma agens och makt i samhället förutsågs leda till dess förfall. Med tiden flyttade feminister fram sina positioner och fick mer makt. Som resultat ökade jämställdheten. Problemet är att hegemonin är rätt slug för feminismen idag är inte alls lika radikal som den en gång var.
Vi lever idag i någon sorts backlash där allt och alla är feminister. Feminismen har kommit att innefatta alltifrån mäns rätt till att visa känslor, Billie Eilish sexiga korsett till att inte skamma patriarkala val kvinnor gör. Så återigen, varför passar inte transrörelsen in här? Jo, för att feminismen är passiviserad men inte för att den vunnit alla striderna och nu har makten. Hade feminismen vunnit hade patriarkatet varit avskaffat istället för att vi som nu erbjuds nedsatt pris på fillers under 8:e mars och alla hjärtans dag.
Oavsett ens syn på kön och transfrågan så är transrörelsen radikal. Att acceptera ideologin är att omkullkasta och förändra samhället i grunden. Feminismen och transrörelsen är inte i ett lyckligt äktenskap. Det som i teorin såg ut att vara en självklar allians och relation knakar i fogarna. Det är som att bevittna offentlig parterapi där båda parter är alldeles för svikna för att mötas i något konstruktivt. Och kanske är det där vi landar?
Feminismen har kanske inte den radikala kraft som behövs för att kunna möta de krav på förändring transrörelsen kräver? Kanske är det dags att inse att feminismen och transfrågan inte är en och samma utan att det är två olika rörelser med två olika mål? Behöver det verkligen vara ogynnsamt för någon av parterna att landa i den slutsatsen? Vi försökte, men vi riskerar att slitas isär tillsammans istället för att fortsätta bygga upp oss och kämpa på varsitt håll. Går det inte att se jämställdheten som ett gemensamt barn men att hoppet om ett gemensamt hem behöver släppas? För som det ser ut idag så kommer varken transrörelsen eller feminismen framåt.
Och vem vinner på det? Jo, den där styrande hegemoniska ideologin som innefattar allt ifrån marknadshyror som omöjliggör för våldsutsatta kvinnor att flytta, till att låta Göran Lambertz hålla presskonferens i sitt eget hem och smutskasta en ung kvinna han förgripit sig på.
amra.bajric@opulens.se
