Musiken och streamingdöden

16 feb 2021
Collage: C Altgård / Opulens.

SAMTIDSMUSIKEN. Online-konserten kan vara döden för musiklivet. Det handlar inte om det estetiska eller det substitut för den äkta varan som live-konserten trots allt är. Det är de ökade kostnaderna som kan innebära nådastöten. Andreas Engström har spanat ut över samtidsmusiken.

Internet tar ingen plats och kostar inget. Trots att en av vår tids stora lögnbubblor punkteras gång på gång – datorterminaler, elförbrukning, miljön – biter idén sig envetet fast i våra föreställningar. En variation på temat är onlinekonserten. Dagligen översköljs vi av konserterbjudanden där möjligheterna paradoxalt nog vida överstiger utbudet från den tid man själv var tvungen att masa sig till konsertlokalen. Vad gäller mitt främsta intresse, ny konstmusik, finns mer eller mindre bra lösningar. Det är en fråga vad som passar mediet. Om inledningen på pandemin såg en del taffliga arrangemang har det visat sig vad till exempel en stor festival förmår åstadkomma i detta format. Warszawa-hösten från september är ett bra exempel.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det rör sig om substitut. Musikerna, arrangörerna, kuratorerna, alla inblandade vill såklart genomföra den vanliga live-konserten, men de nya omständigheterna är delvis tvingande. Projektanslag riskerar att frysa inne om man skjuter upp för länge. Istället för att ställa in en festival ett år, eller två, för att hoppas att allt sen återgår till det normala, riskerar man kanske att ses som något från förr, något återuppstått som förlorat i aktualitet.

Så många väljer att gå online. Det är trots allt bara att filma och streama. Eller är det så enkelt? Jag har varit i kontakt med såväl arrangörer av stora festivaler som fria grupper, kuratorer och musiker som känner trycket att sända online. Trots olika förutsättningar, anspråk och former bekräftar de ungefär samma sak: I förhållande till ett vanligt evenemang är det både oerhört omständligt och dyrt att sända live.

Till att börja med förbereder man två versioner av arrangemanget. En live och en online. Tätt inpå måste man välja. För att kunna få behålla de offentliga medel man tilldelats måste man dessutom genomföra någorlunda ursprungligt tänkta program. Och det är inte bara att filma och sända.

Ett konkret exempel: En konsert med ett tiotal musiker i en medelstor teater har vid streaming samma grundkostnader som live för en publik. Om man bortser från att man med kort varsel inte kan avboka en konsertlokal så krävs också för online-konserten en lokal att framföra musiken i. Därtill kommer (om det är en någorlunda konventionell konsert med inte alltför mycket avancerad teknik, vilket sällan är fallet) ett par dagar på plats för repetition och teknisk inställning. Utgifterna för hyra och personal ligger fast. Samtidigt tillkommer nya. För att det ska se någorlunda okej ut online måste ett filmteam på 3-4 personer engageras. Filmen redigeras live av en person. Musiken ska precis som vanligt mixas live för rummet, men nu också för nätet – alltså en extra person. Därtill kostnaden för själva webbplatsen, samt kostnader för den extra tid och administration att hantera två parallella konsertformat – en som görs och en som sänds.

Mycket har sagts om detta att sända konserter över nätet. Oftast är det glada hurrarop över att det över huvud taget sker. Mer sällan reflekteras över vad det innebär estetiskt. Det behöver inte enbart vara negativt. Jag har varit i kontakt dem som berättar att man går in med en annan inställning till projektet, att man nu skapar i ett annat konstnärligt format. Men i princip aldrig diskuteras de ekonomiska konsekvenserna. I viss mån kan såväl konserthus som fria grupper arbeta på kredit och genom att jobba på att köpa sig tid. Men det finns också de som med helt anständiga produktionsmedel i ryggen helt enkelt inte mäktar med en onlinelösning och tvingas ställa in. Då talar jag som sagt inte om de i grunden tekniskt mest avancerade produktionerna utan mer ”normala”.

Så ser verkligheten ut för hela det samtida musiklivet: konstnärliga, också kreativa, utmaningar, och en vad gäller arbetsinsats och ekonomi enorm börda som det just nu gäller att uthärda så länge det går.

ANDREAS ENGSTRÖM

andreas.engstrom@opulens.se

 

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

FILM. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival. Göteborgs filmfestival, Svenska filminstitutet, Parisa Liljestrand, kulturminister, filmpolitik, svensk film,

Kulturministerns fruktansvärda frånvaro

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu

Färgstarkt, roligt och allvarligt seriealbum av Liv Strömquist

SERIEALBUM. ”Det finns mycket att ta till sig i det