VÄGLEDNING. Om även skolor och bibliotek ska präglas av marknadens rekommendationspopulism, vinst- och konsumtionslogik, vad har vi då för chans? undrar Samira Ariadad.
Inget medfött har jag haft att förlita mig på, inga ”fria val” och beslut, inga dörrar på glänt – eller ens öppna dörrar – har jag för egen del gått igenom. Nu är det sagt. Det finns ingen individuell förträfflighet att tala om. Bara vägledning, kamratskap och bildning, hela vägen.
För dryga femton år sedan bestod den vägledningen i att jag för första gången på riktigt fick lära mig om källkritik. Det här är alltså i runda slängar några år in på 2000-talet, innan sociala medier som vi känner dem idag hade etablerats. Sedan dess har mycket hänt, och jag är väl varse om förändringarna. Vi lever ju i det. Men att förstå verkningar, intressen och sammanhang bakom massmedial kommunikation är inte givet. Tvärtom. För utan något vettigt forum för allmän diskussion och utan en djupare förståelse av – och inte bara kännedom om – värdegrunden allas lika värde, har vi inte en chans att ta oss igenom en samtid präglad av konsumtionslogik och åsiktskorridorer.
Om nyliberaler ser möjligheter till nya oreglerade marknader är klassiska liberalers favoritsvar på filter- och modereringsproblemet att bryta monopolen och öka informationsspridningen. Det är inte bara ett sätt att lösa det specifika problemet med den demokratiska kapitalismen, utan ett sätt att isolera problemet med ökad polarisering och högerextrema dåd från ökad ojämlikhet och nedmonterad välfärd. Om vi får bestämma vad för data som inhämtas, lagras och sprids till andra parter, och om det någonstans finns information om påståendens källor, så kommer skadorna av falska nyheter och växande högerextremism att stävjas. Dessutom genom att offentlig media ger utrymme för alla åsikter, så att man inte ger kritikerna rätt i att vissa åsikter som representerar befolkningen inte får utrymme. Med dessa pågående förändringar kommer vi helt enkelt stå bättre rustade för att inte köpa, eller för den delen förkasta, allt vi läser.
Kruxet är ju att demokrati inte är samma sak som att alla åsikter är lika relevanta eller vettiga.
Sociala medier förstärker inte bara existerande uppfattningar och preferenser (personalisering) utan kan också leda till nya. Rätt utnyttjat kan du uppnå effektiv medlemsvärvning: ett intresse för alternativmedicin på Facebook leder till algoritmstyrda rekommendationer av konspirationsteoretiska tokhöger-grupper. Ännu en gång är tillgången till information legio-lösningen: den borde leda till medvetenhet på individuell nivå. Grundtesen är här att så länge informationen och den teoretiska möjligheten – till livsval, till våra val av politiska representanter – finns, så har vi uppnått en hög, om inte den allra högsta, nivån av demokrati vi kan.
Men kan vi konkurrensreglera och yttrandefrihetspredika oss ur den informationskris som råder? Om bara tre Twitter finns istället för en, och Parlers våldsuppviglande inlägg modereras, om bara Sverigedemokraternas åsikter får plats i offentlig media, så fungerar demokratin igen?
Kruxet är ju att demokrati inte är samma sak som att alla åsikter är lika relevanta eller vettiga. Och inte heller att vinstintressen eller företags-vd:ars egna åsikter styr vilkas konton som blir borttagna. En demokrati kräver förutsättningar för att rättigheter på pappret utövas. Så följaktligen är det högaktuellt att fråga sig om de verktyg med vilka vi hittills hanterat problemet är effektiva eller inte.
Hur väl lyckas vi med att faktiskt befästa och utöka en av demokratins grundpelare: att främja ett samtal där olika åsikter får möta såväl varandra som fakta? Det är nu vi återvänder till skolan. Eller för den delen våra bibliotek. Faktavalidering och ett öppet sinne behöver läras ut. För information om käll- och sökkritik och problemet med ryktesspridning behöver en kontext och ett aktivt samtal. De behöver stötas och blötas, diskuteras med exempel. Överföras från allmänna till relaterbara exempel.
Med andra ord: det räcker inte att bryta monopol eller att göra information tillgänglig. Ett riktigt samtal, som inte leder till en blodig avgrund, sker inte i ett offentligt rum där alla med olika värderingar och åsikter sitter vid var sitt bord och har möjlighet att byta bord efter egna val och tycken. Det sker genom vägledning, som vi får redan innan vi sätter oss vid de olika borden. Som sker genom hela livet.
En vägledning som bygger på stöd, resurser och tid till alla involverade, särskilt de som behöver det mest. Våra skolor och bibliotek är den osynliga hand som följer oss genom olika dörröppningar. Så om även de ska präglas av samma rekommendationspopulism, av samma vinst- och konsumtionslogik – vad har vi då för chans?
samira.ariadad@opulens.se
