KÖNSROLLER. “Trots att kvinnor i snitt lever längre än män och därför är överrepresenterade i riskgruppen för corona så är män hårdare drabbade. Nu verkar folk ta viruset som något vi bara ska lära oss leva med, men om män inte ska drabbas hårt så ställer det krav på förändring”, skriver Nathan Hamelberg.
Förutom önskningar om att få bli lämnad i fred – eller att vara eremit – är i stort sett alla önskningar om att vara någonting önskningar om att vara något i relation till andra. Hela livet matas vi med bilder av vad vi skulle kunna vara, vad vi borde vara rentutav, vad som är önskvärt att vara såväl som vad som inte är önskvärt. Vad innebär det för män, och vad innebär det för framtiden?
Fram till tidpunkten när Coronaviruset bröt ut med full kraft arbetade jag med utbildningar om förebyggande av våld bland ungdomar. Där började vi alltid med att be deltagarna sätta ord på vilka förväntningar som unga känner att omgivningen har på dem. Gynnas de av att leva upp till förväntningarna? Vilka förväntningar är svåra att leva upp till? Bestraffas de socialt, förlöjligas de, om de inte lever upp till ideal, belönas de av andra om de passar in i mallen? Vilka normer finns kopplade till förväntningar deras omgivning sätter upp helt enkelt.
De förväntningar som pojkar tar upp som självklara – som ger status – skulle egentligen kunna kokas ner till två saker, att dominera och inte domineras. Varianter på temat: att inte vika ner sig, klara plugget men inte vara en ”plugghäst”, vara problemlösare, chef, auktoritet, roliga killen som får alla andra att reagera, vara den som sätter sig i respekt, bli vald tidigt i lagsporter, ha ett våldskapital, vara orubblig, vara den som åker snabbt (eller långt) obehindrat, inte vara den som viker av vid möten med mera. När jag skriver det här kan jag redan höra en massa vänner invända ”inte alla män” och så vidare, men ”alla” är inte poängen. I alla fall inte i bemärkelsen att alla män lever upp till de idealen. Utan poängen är att de betyder mycket i livet för alla män. Hierarkier, utrymme, makt, karriärer, trygghet och respekt har varit och är knutna till dem.
Samtidigt. Från vissa håll i samhället kommer förväntningar på unga killar som var mer svårfångade, som motsade de nyss nämnda. Att vara lyhörd, ge plats åt andra, att begränsa sin konsumtion, dela på ansvaret hemma, minska på flyg, hålla ner på kött, vara en närvarande förälder. ”PK”, som det heter i den samtida parlören. Att ”vika ner sig” om man så vill, eller i alla fall att inte ta plats på de sätt som definierat modern manlighet. Med manlighet historiskt har det varit lite annorlunda; hjältesagor till trots har ju manlighet rätt ofta handlat om att veta sin plats snarare än ta plats.
Om det bara handlade om att göra enkla och upplysta val mellan olika alternativ vore det kanske enkelt.
Om de förra förväntningarna ställer män i motsatsförhållande till varandra så står var och en av de senare förväntningarna dessutom i motsättning till de förra. Ett virrvarr av signaler. Om det bara handlade om att göra enkla och upplysta val mellan olika alternativ vore det kanske enkelt, men de förra normerna och idealen kommer till oss tidigt, de går att tala om som manus. Det ska tilläggas: de här utbildningarna hölls för unga – och vuxna som arbetade med unga – oavsett kön. Det var ingen avgörande skillnad mellan vad killar och tjejer såg som starka förväntningar på killar i samhället. Det såg dessutom i stort sett likadant ut oavsett om det var fältassistenter, lärare, idrottstränare, poliser eller kuratorer på ungdomsmottagningar som satte ord på förväntningarna.
Precis som klimatet har Coronaviruset ställt krav på radikal anpassning, om än mer akut. När viruspandemin bröt ut tog det bara veckor tills larm om ökat våld i relationer, psykisk och fysisk ohälsa och barn som for illa kom in. Trots att kvinnor i snitt lever längre än män och därför är överrepresenterade i riskgruppen för corona så är män hårdare drabbade. Varför? Livsstil och mindre förmåga till omsorg är min gissning. Nu verkar folk ta viruset som något vi bara ska lära oss leva med, men om män inte ska drabbas hårt så ställer det krav på förändring.
Jag tror att det – coronaviruset och de med det följande kraven på förändring – är en antydan om vad framtiden har i sitt sköte. I en del politisk retorik är allt ifrån Greta Thunberg, bensinskatt, trängselskatt, parkeringsvakter, flygskatt, köttskatt, diskussioner om läktarkultur, Systembolagets öppettider, hastighetsgränser, förslag på skärpt vapenlagstiftning, nykterhetskrav till sjöss, pappamånader, med mera, bara en lång rad påfund för att begränsa alla de områden där män kan och förväntas dominera. Sabotage liksom. Problemet är ju att det inte är på grund av ideologisk inbillningssjuka som de politiska kompromisserna uppstår, utan de uppstår som svar på gemensamma problem som inte har enskilda lösningar.
Än värre är det för de av oss killar som i lugn och ro utan stora förändringar vill följa det sedan barnsben angivna manuset. Värre eftersom samhället rent strukturellt genomgår sådana omvälvningar att förändrade förväntningar kommer oavsett om vi vill det eller inte. Tillverkningsindustrin robotiseras, arbetsmoment rationaliseras, produktion outsourcas till andra länder. Arbetet feminiseras, i bemärkelsen att traditionellt kvinnliga yrken kommer utgöra en allt större del av de arbeten som utförs och efterfrågas.
De offentliga arenorna för att leva ut vissa mansideal börjar bli alltmer ifrågasatta. Vissa subkulturella sammanhang, onlinespel och privata sällskap är desto vanligare sammanhang där det kan handla om att dominera och inte domineras. Att reagera med att skjuta på budbäraren är helt enkelt att i hopp om mirakel slippa att ställa om. Det finns något rätt osympatiskt med att inte förstå varför killar tar till sig av de förväntningar de växer upp med. Att slippa att ha magont i en skolkorridor eller bara att vara populär i klassen hänger inte sällan på det som ung. De allra flesta förväntningar som finns på män är rimliga i givna sammanhang – det är rimligt att ”inte vika ner sig” i somliga situationer (föredömligt till och med) – men som ständiga förhållningssätt är de recept för ständig konkurrens, ensamhet, utbrändhet, psykisk ohälsa och tja, våld mot oss själva och vår omgivning. Så, för framtidens skull, kan vi gemensamt ändra i manus?
nathan.hamelberg@opulens.se
