REFLEKTIONER. I en personligt hållen krönika reflekterar Linnéa Johansson över förra årets händelser och utmaningarna valåret 2026.
Hon skriver: ”Mitt liv förändrades efter en separation. Samtidigt förändrades världen. I år är det valår, och vi måste hantera både egna trauman och samhällsförändringar. Hur hittar vi fotfäste när allt skakar?”
När jag öppnar ögonen är allt likadant som när jag stängde dem. Hur lång tid som gått, det vet jag inte, men det är fortfarande mörkt ute, fortfarande knäpptyst. Eller nej… jag kanske hör något. Jag tvekar en stund för det är så lågt. Det kommer från elementet.
Är det röster eller huset som låter?
Jag är osäker först, men sedan blir de högre. Det går inte att urskilja några ord. Jag inser snart varför. Det är inte ord. Det är stön. Det som nyss var så svagt att jag tog det för inbillning stiger inom en minut till en ljudlig blandning av kvinno- och mansstämma. Njutningen är total. Den färdas genom ledningarna, men i mig förvandlas resonansen till panik. Jag inser det inte först, men jag känner min puls öka och mitt sinne bli klarvaket.
NEJ!
Skriker jag, men bara inombords. Jag ser mig själv rusa nedför trappan och avbryta dem, men jag kan inte för det är fel. Ska jag springa ut? Smyga tyst eller fly fort? Natt. Snö. Saaben. Kanske skogen.
Nu hyperventilerar jag, men det märker jag inte. Det jag märker är min puls, för den överröstar nu deras extas. Jag hör mina hjärtslag. Jag hör mig vråla och i det av tv:n upplysta rummet är jag omringad av mörker. En åker, vildmarken. Det jag hör är en räv som vrålar i natten, men här finns ingen räv. Det är min röst, så som jag aldrig hört den förut. Jag hulkar, skriker, skakar. Jag skakar så himla mycket. Jag skriker och skakar och kan inte sluta. Skogen. Jag vill springa barfota ut i skogen och snön, men jag får inte. Jag kan inte. Jag vet inte om de skulle märka något. De märkte inte att jag var borta. De märkte inte att jag var borta. De vet, HON VET och HON BRYR SIG INTE. I de tankar som rusar är orden glasklara, men rävens vrål skallrar mellan väggarna i rummet. Aldrig, aldrig någonsin förr har jag tappat kontrollen. Jag tappar kontrollen. Vrålar djupt när jag försöker andas. Andas går inte. Mitt ansikte är nedgrävt i täcket. Det biter det. Mina ögon stirrar in i tyget samtidigt som jag ser hela livet rämna. Jag förlorar det. Jag förlorar det. Det är nu han bestämt sig, det är nu han lämnar mig. Det är därför han inte bryr sig om att jag är försvunnen, och kan njuta bekymmersfritt.
*
När min relation mötte sitt öde trodde jag att jag höll på att bli galen. Långt senare förstod jag att det där ögonblicket lärde mig något om människan som ingen litteratur dittills gjort: hur snabbt ett psyke kan invaderas. Hur lite som krävs för att kasta en människa ur sin självbild som rationell varelse.
Panikattacken var det värsta jag någonsin upplevt, men den lugnare perioden efteråt kändes ändå värre, för i det relativa lugnet som följde visste jag inte längre om jag kunde lita på mig själv. Minsta rubbning av min trygghet och jag såg framför mig att bli en av historiens kvinnor som ‘hysteriska’ skickats iväg på anstalt. Fotfäste? Vad var det?
Såhär ett drygt år efter min separation har mycket hänt. Med mig, med världen. Men vad är egentligen ett år? Inte mer än en mänsklig indelning; en cirkel vi ritat runt tiden för att kunna säga här börjar det och här slutar det. Ett år är ett löfte om ordning i en tillvaro som aldrig har utlovat någon.
Med kalendrar, kvartal, månader, veckor och dagar har vi styckat upp tillvaron i hanterbara enheter. Ett år är, med andra ord, inget annat än ett verktyg genom vilket vi försöker göra livet begripligt.
Inför det nya året cirkulerade det en meme i sociala medier, vilken jag fann ganska underhållande. Jag minns nu inte ordagrant hur den löd, men andemeningen var tydlig: ingen hade ännu börjat säga att ”2026 kommer att bli mitt år”. “Det är ingen som vågar”.
För många är det inte längre självklart att framtiden representerar en uppgradering. Det ser jag som sunt. Samtidigt är vi kulturellt ovana vid att betrakta lidande som en integrerad del av livet.
Det är kanske vår tids stora paradox: aldrig tidigare har så många människor haft tillgång till så mycket språk för känslor, trauma, gränssättning, självkännedom och psykologi — och ändå tycks så få vara rustade att faktiskt leva med den smärta som livet ofrånkomligen kommer bjuda på. Vi vet hur vi ska tala om triggers, men inte hur vi ska uthärda livet om det inte är fridfullt och lyckligt, och vad gör vi då?
Detta gäller inte bara privatlivet. Det gäller i högsta grad politiken.
Makt i vår tid verkar inte enbart genom lagar, institutioner och våld. Den verkar genom psyket. Genom uppmärksamheten. Genom affekten. Genom vår förmåga — eller oförmåga — att skilja mellan känsla och sanning.
Det är inte okänt att stridsfältet bytt skepnad från leriga slätter och skyttegravar till att även innefatta terrorhot, cyberattacker och vilseledande information. Det är dock fortfarande lätt att föreställa sig att det är ett top-down-informationskrig från stater eller myndigheter.
Jag tror att vi i detta nu brottas med en mer diskursiv krigsföring, inte alltid organiserad, snarare livets logik som löper amok.
Vi ser den i polariserade diskussioner mellan kvinnor och män, feminister och manosfär-anhängare, i den ständiga kamp som pågår mellan olika politiska ideologier. Vi ser den i influencers konton som medvetet eller omedvetet förstärker rädsla, ilska eller skuld — inte med en statlig agenda, men med samma effekt: att forma psyket, styra uppmärksamheten, manipulera känslan av verklighet.
Innan det nya året ens hunnit börja fylldes nätet med inlägg och nyheter om kvinnomord och sexualförbrytelser. Under de månader som följt har politiken reagerat med bland annat förslag om ändringar av förtalsbrottet, avlyssningar, skärpta straff för sexualbrott och ändrade regler för namnbyte.
Det jag finner än mer intressant är det som utspelar sig människor emellan, i de konton som säger sig värna en mänskligare värld, och hur de reagerade på det amerikanska justitiedepartementets offentliggörande av Epstein-filerna.
Över tre miljoner dokument, bilder och videor relaterade till Jeffrey Epstein och hans nätverk släpptes i enlighet med Epstein Files Transparency Act. Det som slog mig – och som kanske är det mest oroande – är hur själva releasen tycktes fungera som en psykologisk fälla. Ett enormt, osorterat och delvis censurerat arkiv skapade ett vakuum. Och i det vakuumet fyllde människor i det mest extrema, absurda och monstruösa de kunde föreställa sig: kannibalism, ritualer, spädbarnsoffer, satansdyrkan.
I det kaoset riskerar den faktiska brottsligheten – den systematiska sexhandeln, maktmissbruket, utnyttjandet av minderåriga – att framstå som nästan banal. “Inte så illa.” Något relativiserbart. Det extrema gör det verkliga mindre monstruöst.
När vi väl kommer fram till vad som faktiskt hände. Kommer de komma lindrigare undan då? För att det inte var riktigt så illa som många trodde?
Nu har jag lärt mig något som sociala medier och nyhetsflöden sällan förmår visa: att det finns en inre arena där vi måste motstå att låta våra egna trauman färga hela vår världsbild.
Min smärta var inte inbillad. Jag hade blivit illa behandlad på riktigt. Nu var det upp till mig att välja hur det skulle påverka min världsbild.
Stoikernas budskap – känn dig själv, kontroll över affekterna, distinktionen mellan det som ligger inom vår makt och det som inte gör det – blir plötsligt konkret. En överlevnadsstrategi för att inte psykologiskt gå under. Jag har aldrig tvivlat på min egen grundtrygghet bland främlingar, och inte någonstans tvivlar jag nu på kärlekens möjlighet. Inte någonstans hatar jag män. På intet sätt har jag förlorat tron på världen. Varför?
Jag lärde mig aldrig att undvika sånt som eventuellt skulle kunna skada mig. “Man ska ha respekt för elden”, fick jag höra när jag som barn fick ansvaret att fylla vedspisen. Och när jag blev kissnödig mitt i matbutiken fick jag själv övervinna min blyghet och fråga personalen om toalett. Sedan dess har jag låtit livet bjuda mig på allsköns upplevelser; en kompott av lärdomar och glädjeämnen.
Förra året arbetade jag med att lyfta diskussioner om lust, kropp, begär och relationer – att se dem inte som privata tabun utan som samhällsfrågor, frågor om sexualpolitik och mänsklig närvaro. Det var ett år av att öppet utforska hur våra kroppar reagerar, hur våra sinnen påverkas, och hur normer och strukturer formar våra relationer till andra – och till oss själva. Mitt driv kom direkt från mina egna upplevelser.
I år är det valår. Från högsta ort blir vi matade med nya lagar, nya förbud. “Gör inte si, gör inte så, det kan vara farligt.” Samtidigt urholkas vår medmänsklighet utan vidare. De säljer ut vår trygghet, forcerar oss att spendera mindre tid med nästa generation. Istället för att skapa en grund för trygg anknytning att frodas ska vi sätta barnen i fängelse när de agerar i enlighet med den uppfostran vi möjliggör för deras psyken.
I år är det valår. Framtiden är oviss. Men ovisshet måste inte innebära passivitet – det är ansvar. Vi kan forma framtiden. “I will shape it like clay” skrev jag om mitt liv som nyseparerad. Det är inte längre bara en personlig maxim, utan en kollektiv nödvändighet. Om vi inte formar framtiden själva, kommer den formas åt oss – med det som skrämmer oss mest.
I år är det valår.
info@opulens.se
