UNIVERSALISM. ”Vad har jag gemensamt med juden?” skrev Kafka i sin dagbok, ”Jag har inte ens något gemensamt med mig själv”. Som uttalande går det naturligtvis att sortera under stackars Franz eviga främlingskap inför mänskligheten – fångad som han var mellan länder och kulturer, en isoleringscell insprängd mellan antisemitism och judendom.
Men Kafka sätter också fingret på en evig fråga: tillhörighet och dess förhållande till främlingskap.
Går det att skapa och upprätthålla en positiv gemenskap i förhållande till en fientlig majoritet? Den judiske författaren och marxisten Isaac Deutscher skrev om vad han kallade ”negativ gemenskap”, och menade att hans ”judiskhet” egentligen inte hade något gemensamt med andra judar, mer än namnet på religionen. Att den gemenskapen som skapades efter förintelsen egentligen påtvingades och var negativ då den var en reaktion mot nazismen, ett skydd och inte en organiskt framväxt sammanhörighet – att juden var en skapelse ur nöd för att hantera det hemska som skett.
Det är en intressant tankegång – hur förändras och skapas gemenskapen och identiteten hos en grupp efter och under attacker utifrån? Är gemensamt lidande en bra grundval att bygga gemenskap kring? Skapade den etniska rensningen på muslimska bosnier i forna Jugoslavien, Srebrenica, belägringen av Sarajevo, en bosnisk identitet och obekväma lojaliteter mot Turkiet exempelvis? Innan var vi jugoslaver och kommunister; idag är vi etniciteter och religioner.
Det fanns en tid då jag själv först och främst identifierade mig med att vara bosnier och sen muslim – idag slår jag mig för bröstet och deklarerar stolt att jag först och främst är socialist och sen allt det andra. Men varför var och fortfarande är det viktigt för mig och andra att identifiera oss själva som exempelvis bosnier, muslimer, kristna, judar, araber och iranier? Jag tror att det härstammar ur en vilja att hålla fast vid det som varit och förlorats i någon av seklets oändliga katastrofer: barndomshemmet, staden, landet, språket, maten och släktingarna vars gravar är för långt borta för att besökas eller skändade bortom igenkännande. Men jag tror det till lika stor del härstammar ur ett behov att skapa sig ett skydd mot en fientlig omvärld.
Umma – den muslimska motsvarigheten till Internationalen – säger sig vilja sammanföra alla muslimer världen över. Den gemensamma nämnaren är en ”muslimskhet” och tron att det behövs en övergripande sammanhållning med alla andra som delar någon form av den tron. Och här är anledningen till att jag blev socialist framför något annat – det finns ingen internationell klasskamp i en sådan gemenskap. Den bygger på en negativitet – vi är något andra inte är och därför solidariserar vi oss inte med dem. Förutsättningen att jag ska ha samma intressen som emiren from Qatar är bisarr; en mer antisocialistisk idé är svår att tänka sig. Jag vill tillhöra en gemenskap där bakgrunden inte spelar någon roll, istället för att bakgrunden är en förutsättning för gemenskapen. Där framtiden skapas gemensamt, istället för att bevara det förflutna.
Det är därför vi behöver något som går bortom allt det – internationell solidaritet med socialister världen över. Det är den enda sättet att överkomma negativ gemenskap. En flykt från makten in i det partikulära istället för ut och ta över det allmänna leder möjligen till en temporär känsla av identitet och säkerhet, men det utmanar inte den rådande kapitalistiska ordningen.
Vad har jag gemensamt med Qatars Emir? Insallah, inte mycket.
amra.bajric@opulens.se
