POLITIK. Kan S, V och C bli sams? Den frågan försöker Lars Thulin besvara i veckans krönika om bråket som förlamar Sverige.
Bråket i tjejgänget förlamar Sverige
Att umgås med barn är lärorikt. Ofta behöver man inte ens ha dem framför sig. Det räcker med att minnas sin barndom samt tiden som förälder till barn och ungdomar, för att gå in i barnens värld. Då lär man sig att hos barn finns alla de grundläggande känslor och beteenden som även styr vuxna människor. Skillnaden är att hos barn är de där dragen öppna och brutalt tydliga. Inte dolda bakom de konventioner, hänsyn och artigheter som vi vuxna lagt oss till med som ett smörjmedel för att få tillvaron att hjälpligt fungera. Alltså lull-lull som döljer det som bubblar inom oss: ilska, hat, rädsla för att bli sårad eller att stötas ur gemenskapen.
Ett bra sätt att få en ny infallsvinkel på en invecklad konflikt är att formulera den på ett sätt som om allt skulle förklaras för ett barn i sex års ålder. Bråket måste då förenklas genom att allt oväsentligt skalas bort tills bara de grundläggande känslorna finns kvar och uttrycks på enklast tänkbara sätt.
Varför tänker jag på det nu? Självklart beroende på den tragikomiska fars som nu spelas upp vid jobbet med att få ihop en röd-grön regering. Det hela är unikt på flera sätt. Inte minst för att den påminner om de ständiga konflikter som min dotter hamnade i under sina år i mellan- och högstadiet.
Magdalena vill få bestämma allt
För regeringsbildningen går att se som ett bråk i tjejgänget, något som åtminstone utifrån är en strid mellan fyra ilskna och mycket bestämda damer: Magdalena som vill få bestämma allt. Elisabeth som gillar Magdalena och vill vara med henne. Fast de två vill inte att Nooshi och hennes alltid närvarande bästis Ida ska få vara med och bestämma, för de är dumma. Så det så. Nooshi och Ida blir alltså jättesura för att inte få vara med och leka. De har därför sprungit till Andreas som är rastvakt på skolgården och skvallrat om hur dumma de andra är.
De hoppas och tror att rastvakten ska vara snäll och säga åt Magdalena och Elisabeth att inte vara så dumma och elaka. För nu är de fyra minsann så sura på varandra att de inte kan träffas alla tillsammans.
Det verkar bara vara Amanda som inte är osams med någon av de andra.
Grunden i bråket är känslor och erfarenheter vi haft med oss sedan barnsben: att inte lita på varandra, att tycka att någon är dum för att hen säger fel saker och är med fel kompisar. Viktiga komponenter är långsinthet över svek och en rädsla bli utstött, hånad, att inte få vara med.
Jag har fått förmånen att uppfostra en son och en dotter. De känslor jag nämner fyllde min dotters unga liv på helt annat sätt än min sons tillvaro. Många kvällar hade hon svårt att somna. Hon låg bredvid mig i sängen och redogjorde ytterst bekymrad för invecklade konflikter i tjejgänget. Allt beskrevs mångordigt, snårigt och känslosamt. Jag som var trött efter en lång arbetsdag, tappade ibland tråden och somnade, vilket gjorde min dotter upprörd och förbannad. Det innebar att hon fick ännu svårare att somna, så utläggningarna fortsatte.
Ett worst case scenario
Låt oss ta med erfarenheterna från skolgården in i riksdagshuset. Hur ska bråket lösas? Min teori är att i dessa fall ska man först enas om det som kallas worst case scenario. Vad är det absolut värsta som kan hända? Worst case scenario i detta fall är fyra år med ett tiotal ministrar av samma skrot och korn som Björn Söder och Richard Jomshof samt en statsminister som fortsätter vara mer feg och ryggradslös än någon annan på den posten i vår moderna historia. En regering som har som agenda att splittra nationen i stället för att ena den.
Enda sättet att undvika det är att tjejgänget kanske inte blir vänner, men i alla fall slutar vara osams. Då gäller att ge och ta, svälja ilska och gamla oförrätter och sluta med barnsliga tjuvnyp i tron att man kan vinna något på det. En sådan diskussion kommer bli mycket smärtsam. För den innebär att ömma tår på uppblåsta egon kommer blir rejält trampade på. Men det är priset för att undvika fyra år till med Jimmie och Ulf. Worst case scenario.
Viktigt är att en sådan batalj görs kort och hålls inom stängda dörrar. All gammal skit behöver inte vädras, det tjänar ingen på. Utom redaktionernas ekonomer som räknar klick, läsar- och tittarsiffor.
De rödgröna kan lära av Tidögänget
Här har de fyra arga och kränkta kvinnorna en del att lära av Tidögänget. De gjorde något grabbigt i motsvarande läge. Låste in sig på ett slott, såg till att det fanns stora mängder alkohol och satte en snäv tidsram. Ingen fick lämna lokalerna innan alla var överens.
De lyckades i betydelsen att de blev sams. Överenskommelsen var i min mening i många avsnitt motbjudande. Men folket hade valt dessa politiker som i förväg talat om vad de ville. Ingen kunde bli överraskad. Nu har folket valt andra företrädare och därmed en annan inriktning på Sverige. De nyvalda får inte tjafsa så att de sviker sina uppdragsgivare, majoriteten av folket.
Magdalena, Elisabeth, Nooshi och Ida: Lås in er och slåss, klös varandra, slå i dörrar, skrik och gråt. Vi är glada om vi slipper höra alla detaljer. Fast våga inte komma ut innan ni är sams. Och besvära inte rastvakten Andreas. För problemet är ert, inte hans. Ni får ta ansvar och lösa det. Men gör det snabbt. Tungt och tråkigt arbete väntar er. Världen utanför går inte att sätta på vänt.
lars.thulin@opulens.se
