ARKITEKTUR. I Veckans DDR berättar Jesper Nordström om Eisenhüttenstadt. Grundad som en planekonomisk mönsterstad på 1950-talet. Numera drabbad av avfolkning.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Eisenhüttenstadt – idealstad i stål och betong
Eisenhüttenstadt: Stadsplaneringens kronjuvel, Östtysklands svar på renässansens idealstad och modernismens dröm – men utan den borgerliga flärden. Medan västvärlden under efterkrigstiden byggde sina städer i en anda av kapitalistiskt kaos och liberal charm, stod Eisenhüttenstadt stadigt som ett monument över planekonomins överlägsna ordning och idérenhet. Staden hette för övrigt Stalinstadt mellan 1953 och 1961.
Jämför man med 1400-talets italienska stadsdrömmar – tänk Pienza eller Palmanova – där varje torg och murstensbåge var en manifestation av tidens humanism och stadsbyggnadskonst, så är Eisenhüttenstadt DDR:s motsvarighet, fast i betong och stål.
Brasília må ha varit 1900-talets utopiska experiment med sina böljande vägar och futuristiska betongblock, men där fanns ändå en viss kapitalistisk blinkning. En blinkning som Eisenhüttenstadt aldrig någonsin skulle tillåta sig – för detta är den enda verkligt ideologiskt korrekta staden i DDR.
Alla andra östtyska städer, från Dresden till Leipzig, är ju bara olyckliga arv från ett borgerligt, liberalt förflutet som kommunisterna fått i knäet (en tankefigur som genomsyrar hela Östtyskland) efter kriget. Eisenhüttenstadt, däremot, är ren och skär socialistisk vision i praxis.
Bauhaus med en östtysk twist
Arkitekturen är också ett kapitel för sig – ett slags ”dekorativ modernism” i 1950-talets tappning. Tänk Bauhaus, men med valv och voluter, som om någon försökt mjuka upp den strama funktionalismen med en dos pompös efterkrigsflärd. Det är som att klä en arbetaruniform i sidenband och spetskant: man ville visa att socialism kunde vara vacker, men utan att förlora greppet om funktionaliteten. Resultatet blev något stelbent och lite kitschigt – Bauhaus med en östtysk twist och ett lätt dammigt lager av planekonomisk realism.
Men det är inte bara arkitekturens estetik som berättar historien. Eisenhüttenstadt framstår numera som en parallell till svensk avfolkningsbygd – fast med det specifika arvet från DDR. Sedan Berlinmurens fall har stadens befolkning halverats. Dagens högerbittra pensionärer naglar sig fast i rivningshotade Plattenbauten, där hela våningsplan står tomma. Här och där ser man vithåriga tanter med rullatorer som tar sig fram, orubbliga som betongen de bor i, trots att verkligheten skriker att tiden sprungit ifrån både dem och staden. Det är som en stillsam, grå melankoli som kryper in i sprickorna och suddar ut allt av den ursprungliga planen – en påminnelse om att även den mest ideologiskt perfekta stad måste ge vika för tidens obarmhärtiga gång.
Mitt i detta stadsliv finns förstås ölhallen – en saklig ”Bierhalle” med valvbåge och allt, lika centralistiskt självklart placerad som Kurian i Rom. En stor, grabbigt tysk pub där man dricker öl med bestämdhet och utan onödiga krusiduller, som sig bör i en stad där allt är planerat och ordnat.
Det finns ett slags klunsig klossighet i Eisenhüttenstadt som får mig att tänka på en stad i en leksaksvärld som Lego City. Och precis som gamla svenska bruksstäder har den genererat många ironiska ”tråkiga vykort”.
jesper.nordstrom@opulens.se
