CENTRAL RIKTNING. Audiovisuell konst är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten, skriver Andreas Engström. Han tycker att det blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival, som han nyligen besökte med stor behållning.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
De schweizisk-franska städerna Genève och Lausanne förknippas främst med diplomati, internationella hjälporganisationer och vintersport. Mindre med undergroundkultur. Städerna har heller inte någon alternativ patina i stil med Berlin eller Leipzig, utan får sägas representera centraleuropeisk välmående borgerlighet där de ligger idylliskt på varsin sida av Genèvesjön.
Men visst finns det en underground. Genève har flera intressanta föreningar för alternativmusik och Lausanne måste vara den minsta stad (150 000 invånare) jag varit i som faktiskt har ett tunnelbanenät.
Men det jag främst syftar på är festivalen Lausanne Underground Film & Music Festival. Redan vid starten 2002 ville man kombinera rörlig bild med musik. Inledningsvis tänkte man pragmatiskt utifrån helhetsupplägget. Erfarenheterna från andra filmfestivaler var att det var litet av en antiklimax när man efter att ha tillbringat eftermiddagen och kvällen i biomörkret helt enkelt bara gick hem. Upplägget blev därför ett filmprogram med åtföljande konserter. Så såg det ut också under årets upplaga den 17-22 oktober.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Men det finns också en estetisk sida. Ganska snart insåg man att de musiker som bokades för musikprogrammet också arbetade med film, rörlig bild eller ljus. Motsvarande gällde för filmarna. Kombinationen film och musik är således inte bara ett upplägg för en intressant och skiftande festivalupplevelse. Det säger något om hur konstnärer arbetar idag. Besöker man festivaler för ny konstmusik så är det numera snudd på omöjligt att hamna på en konsert som inte är audiovisuell eller medialiserad i någon form.
Årets festival hade en fin balans mellan äldre undergroundklassiker och premiärvisningar — spelfilmer, dokumentärer, korta experimentfilmer samt animationer. Vad gäller de två första kategorierna så hamnade ljudet under soundtrack eller i filmens handling inbegripen musik (diegetisk musik). Det senare var ett bärande element i den filippinske filmaren KHAVNs musikalfilm EDSA XXX, som var en humoristisk-kritisk kommentar till landets turbulenta samtidshistoria där den ena totalitära regimen avlöser den andra. Vad beträffar experimentfilmer och animationer rörde det sig ofta om ljud i form av avancerad sound design eller musikvideor.
Då musikerna själva uppträdde var musikprogrammet än mer förankrat i nuet. Vid sidan av Martin Rev från gamla syntpionjärerna Suicide var en annan New York-musiker Phill Niblock den mest namnkunnige. Niblock kombinerar ofta sin droneminimalism med visuella gestaltningar av monotont kroppsarbete. Schweizaren Andy Guhl i sin tur lät öronbedövande med sub-bas och brötig elektronik som beledsagades av abstrakt ljussättning som omslöt konsertsalen.
Av yngre musiker märktes inte minst österrikiskan Billy Roisz som hade två filmprogram samt en konsert. Musiker är inte en helt korrekt benämning för Roisz. Inte heller filmare. ”Filmerna” är ofta ett slags abstrakta montage som skapas genom analoga och digitala bearbetningar av ljuden. Det rör sig om en audiovisuell konst, kort sagt. Och att detta är en i allmänhet central riktning inom samtidskonsten blev i högsta grad tydligt under Lausanne Underground Film & Music Festival.
andreas.engstrom@opulens.se
Alla artiklar av Andreas Engström
