LYRIKDEBUT. Erik Bovin har blandade känslor under läsningen av Axel Winqvists debutdiktsamling. “Ibland flimrar det till och jag anar embryot till en egen stil och poetik”, skriver Bovin.
Det vackra och det fula av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur
Radioproducenten Axel Winqvist debuterar med en svårplacerad diktsamling. I en tid när poeter utkommer med diktsamlingar utformade enligt ett tydligt koncept går Winqvist åt motsatt håll.
I Det vackra och det fula möter vi ett urbant diktjag som mestadels befinner sig i storstaden. Han äter sina måltider på Seven Eleven, möter duvorna i tunnelbanan och speglar sig själv i skyltfönster. Samtidigt som han gärna fäster blicken vid den natur som emellanåt skymtar förbi i storstaden.
Förlaget Nirstedt/litteratur beskriver dikterna som ”uppgraderad naturpoesi”. Jag påminns om en essä av Sara Abdollahi (Lyrikvännen 1/2020) om Ann Jäderlunds poesi. I Jäderlunds omtalade diktsamling Som en gång varit äng (1988) osäkras ”människan som alltings centrum”, menar Abdollahi. Dikterna ger nämligen ”naturen, löven, träden […] lika stor betydelse som människan”. Winqvist tycks vara ute i ett liknande ärende i Det vackra och det fula. Emellanåt är det som om Winqvists poesi syftar till att utmana den schematiska uppdelningen av natur och stad som motsatspar: ”almarna på sveavägen / det statliga kasinot / berget under gatan som värmer sulorna.” Till sist vinner dock urbaniteten över naturen.
Hos diktjaget (en ung skrivande person) uttrycks en rädsla för att inte minnas. Skrivandet blir ett sätt att bota denna rädsla, genom att likt fotografen fånga och föreviga – för att hålla döden på avstånd: ”Livsviktigt att minnas alla möten, deras berättelser och händer / deras lägenheter och prydnadssaker / tänk att jag en dag ska dö och inte komma ihåg.” Så är det också en diktsamling som vill omfamna livet i hela dess mångfald – det vackra och det fula. Förutom natur- och stadsliv tematiseras barndom, tvåsamhet, erotik, resor, andlighet och existentiell ångest. Att skildra allt är givetvis omöjligt. Boken hade blivit oläslig, och minnet är som bekant bedrägligt och selektivt. Möjligen är det därför dikterna ter sig fragmentariska. Winqvists minnesarbete ger oss till synes osorterade skärvor av ett liv. Det triviala samsas med livets avgörande ögonblick.
Jag är förvisso svag för poesi som lämnar luckor för läsaren att fylla i, enligt mottot it takes two to tango. Det förutsätter dock en poesi som bjuder upp till dans. Det gör inte alltid Winqvists dikter. Påfallande ofta är de inåtvända på gränsen till intetsägande. Diktsamlingen lider även av debutantsjuka. Allt ska med, i en och samma bok, vilket leder till ett krystat resultat. Ibland flimrar det till och jag anar embryot till en egen stil och poetik. Som på sidan 8: ”Jag är en vinterbonad stuga som väntar på sin kärring / jag är en skål med plommon som väntar på sin mun.” Det är sannerligen inte ofta en stöter på ordet kärring i en diktsamling från detta millenium. Stilbrottet är uppfriskande, samt konsekvent med vad jag uppfattar som Winqvist intention: att låta det vackra och det fula samexistera. Här möter vi således ansatsen till en fulskön poetik som jag hoppas att Winqvist fortsätter odla.
Det går även ett andligt stråk över somliga dikter. I vår tid är det förvånande att gud överhuvudtaget nämns i en dikt skriven av en ung poet. Winqvist undviker, tack och lov, att bli överdrivet sakral:
livet ropar till gud
parken rullar ut sin matta
strimman, mjukt mot blåbärets blå
i vila mot vårsusets stämma
Winqvist intresserar sig uppenbarligen för att överbrygga kontraster. Så till nästa diktsamling – vad sägs om dikter med ett religiöst motiv i en fulskön skrud? Den ekvationen vore minsann intressant!
info@opulens.se
