Vacker och skrämmande Norénpjäs

Scen & film/Kultur
Marika Lindström (foto: Bobo Ericzén)

STILSÄKERT. Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning men föreställningen är i första hand skådespelarnas, skriver Lena S Karlsson. 

 

 

Andante av Lars Norén
Dramatens lilla scen
Regi: Lars Norén
Scenografi: Lars Norén, Dick Sandin
Kostym: Lars Norén, Åsa Johansson
Ljus: Egil Barclay Høgenni Hansen
Medverkande: Marika Lindström, Per Mattson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Nils Eklund, Siw- Marie Andersson och Camilla Rensgård.

”Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen” är en av många referenser till Bibeln i Lars Noréns nya pjäs Andante, som fått sin urpremiär på Dramatens lilla scen. Som alltid hos Norén finns det åtskilliga citat ur världsdramatiken, framför allt hos de som varit hans egna följeslagare som Jean-Paul Sartre och Beckett.

Hur möter vi döden och intigheten? Andante är första delen i en trilogi om åldrande och avsked. Den andra delen Vintermusik hade sin urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 2017 i Sofia Jupithers regi. Lars Norén regisserade den sista delen Stoft på Frankrikes nationalteater Comédie-Française 2018, vilket kan verka lite förvirrande — som om tidsbegreppet är upplöst, alla pjäserna verkar utspelas i ett nu och flätas oavlåtligt samman.

På Dramatens lilla scen finns fem personer i olika stadier av demens, afasi och sviter av gravt missbruk. Deras tillstånd präglas av sönderfall, livet har förrunnit och personerna befinner i en stadig utförslöpa emot det oundvikliga. Somliga gör det med fattning, andra med förtvivlan. Ensemblen spelar fram sina roller med stor respekt och stundtals präglas dialoger av avväpnade humor, dialogen kryddas av lätta absurdismer som i en Beckettpjäs.

För att betona det ”demokratiska” i livets slutskede har de olika skådespelarna som spelar dementa inte fått några rollnamn, i stället kallas rollgestalterna vid beteckningar i enlighet med alfabetet: A, B, C, D, F. Yttervärlden gör sig ibland påmind när barn och andra anhöriga söker kontakt, ofta gagnlöst, många känner inte längre igen sig sina närmst anhöriga eller vice versa.

Dramat spelas alltså i dödens förrum, på en av dessa sorgligt underbemannade vårdavdelningar för äldre där väntan är allt som återstår. Ensemblen sitter vänd mot publiken på neutrala stolar, i en antydd halvcirkel. Här finns Per Mattsons sturiga gubbe B, en före detta arkitekt som värjer sig. Han vill inte bli inblandad i sin hustrus plåga eftersom han är en frusen nejsägare, bortvänd från livet. Per Mattson är en skådespelare som bara blir större med stigande ålder, jag tänker bara på hans lysande insats i Faust och även här visar han sin bredd och kapacitet.

Hustrun, den forne läkaren A, som har förlorat ett barn, spelas övertygande av Marika Lindström. Ångesten över det döda barnet lämnar henne ingen ro och hennes förtvivlan är hjärtskärande. Här finns också en framstående intellektuell och frankofil, D, en kvinnlig författare vars ambition är att skriva en bok om Simone Weil men som oavlåtligen misslyckas. Bakom projektet finns ett glödande hat inför den Simone som stole the show: Simone de Beauvoir. Nu är den tiden förbi — bara den barmhärtiga glömskan består. En gång var D framgångsrik författare, produktiv, vacker och internationellt omsusad. Nu minns hon inga böcker och lever i sitt mörka limbo.

Som en katt bland hermeliner har Lars Norén placerat Carl-Magnus Dellows karismatiska gestalt som E, av allt att döma en hemlös och outsider – han tjatar om strängt receptbelagd medicin och andra substanser som Ipren, Oxytocin, Valium och vädjar till slut om: ”Non Stop?”

Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning som Lars Norén bjuder på, men föreställningen är i första hand skådespelarnas som tar sig an denna text om det svåraste, vägen in till intet och det förflutna. Det är vackert och skrämmande.

LENA S. KARLSSON

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen