SCHWEIZ. Rikard Rehnbergh noterar ett ökat intresse för Schweiz och fokuserar i den här essän på den schweiziska ordkonsten
Schweiz i händelsernas centrum
Sverige möter Schweiz i curling, i fotboll, i handboll, i ishockey. Schweiz vinner OS-guld i störtlopp, super-G, kombination, slalom, slopestyle och i skidalpinism. Schweiz står i världshändelsernas centrum (Crans-Montana, nyårsafton), i världspolitikens (World Economic Forum, Trumptullar), i samhällsdebattens (det kantonala styret, de frekventa folkomröstningarna, den humana drogpolitiken, eutanasin). Schweiz i bild- (Böcklin, Giacometti, Klee), i ton- (Bloch, Honegger, Martin) och i ordkonsten. (Synd bara att svensken har så förtvivlat svårt, allt ovan till trots, att uttala Schweiz korrekt [ʃvɛjts eller ʃvaɪ̯ts].)
Ordkonst från Schweiz
Essän, den här, fokuserar – genom ett Bolexobjektiv, givetvis – på det sistnämnda: ordkonsten. De mest kända schweiziska författarna har ett par hundra år på nacken: allra mest kända är väl Jean-Jacques Rousseau (1712-78), vilkens filosofiska Bekännelser kommit ut i nyöversättning på Modernista, och Germaine (Madame) de Staël (1766-1817), vars tidiga exempel på ”femlit”, Corinne, nu finns i modern språkdräkt på Natur & Kultur, samt Albert Bitzius (1797-1854), i stort bortglömd i dag men stor då det begav sig, främst genom bonderomanen Der Bauernspiegel, oder die Lebensgeschichte des Jeremias Gotthelf.
(Gottfried Keller vände sig emot idén om en schweizisk litteratur, han såg sig uteslutande som tyskspråkig författare; Blaise Cendrars utvandrade till Paris, verkade där fram till sin död 1961; om än tyskarna Thomas Mann och Herman Hesse emigrerade till och bosatte sig i Schweiz på grund av nazisternas maktövertagande, räknas de inte.)
Christian Kracht
Svårt som vanskligt är att peka ut en specifik händelse som roten till detta uppvaknade intresse för landet som allt för ofta brukar sammanblandas med vårt (Schweden-Schweiz, Suède-Suisse, Svezia-Svizzera, Svezia-Svizra). Ges en gissning blir det den osannolika framgången för den kontemporäre prosaisten Christian Kracht (född 1966). Och nu står han på teaterscenen också. Eller nästan. Han bevistade i alla fall Teater Galeasen vid premiären i år för Eurotrash i Kristian Hallbergs dramatisering och Natalie Ringlers regi. Romanen/pjäsen handlar om en Christian Kracht (autofiktion – eller ej?!) som tar sin nerviga, pillertrillande, flasktullande 80-åriga Mama från hemmet i Winterthur ut på en ”roadtrip”.
Resmål och grundtanke är Afrika, för modern ”vill se zebror en sista gång”. De kommer inte längre, i en taxi, än till schweiziska alperna, där modern vill se edelweiss, minst, innan hon dör. Inte heller den sällsyntheten får de syn på. Men om resan, som det sägs, är målet så når mor och son i alla fall någon form av förlikning och intimitet – sonen måste byta stomipåse på modern med jämna mellanrum – på sluttampen. Christian får åtminstone någon sorts uppgörelse till stånd med sig själv genom de många nazisterna i släkten, däribland fadern.
Osannolik i så mån att Kracht skriver detaljrika, intrikata, ”symbolistiska” och rätt (till innehållet, inte språket) krävande romaner som utan undantag (de som finns översatta till svenska genom Anna Bengtssons kongeniala känsla för stil på Ersatz förlag) efteråt lämnar en om inte bitter så besk eftersmak i munnen, och en hel del frågetecken:
”Det var sent, han hade ont, solen hade nästan gått ner nu. En sista rand av himmel lyste orangeröd, snart skulle det bli natt. Paul i vit kåpa gick före Cohen för att visa vägen till bergen. Men vart var de på väg. Vilka var de.”
Så slutar Air (näst sista kapitlet, utan att avslöja för mycket), en av fjolårets mest uppmärksammade romaner: den hamnade högt på listorna över årets bästa och kötiderna till exemplaren på bibliotek runtom i landet är ännu månadslånga. Förklara det, den som kan? Förutom den uppenbara orsaken att hans namn och verk ofta nämns i kulturprogram och på kultursidor. Kan det, än mer, bero på det ofta krassa, korta, koncentrerade formatet Kracht jobbar i.
Friedrich Dürrenmatt
Huruvida framgången för Kracht här har bidragit till att andra förlag nyligen givit ut den i Sverige tills nyligen (annat var det på 1950-talet) tämligen okände stilisten Friedrich Dürrenmatt (1921-90) bör vara osagt.
Faktum, dock, är att Kracht och Dürrenmatt (båda Schwyzerdeutsch) uppvisar många likheter i stil (en precis, punktlig prosa), komposition (parallella berättelser som vävs ihop på slutet), språkbruk (noga, ackurata ordval) och tematik (mord, våld, mänsklig grymhet, illusionslöshet). Eller snarare: att Kracht av Dürrenmatt lärt sig det förtätade narrativet, det noggranna ordvalet, den exakta syntaxen, den absurda situationen, det oväntade slutet.
Dürrenmatts pärlor till noveller från 1952 gavs i förfjol ut i svensk nyöversättning (Tunneln och andra berättelser, övers. Jan Erik Bornlid, Ellerströms) och i fjol kom en kriminalroman (vilka Dürrenmatt kanske är allra mest känd för) ut på det avdammade förlaget Legenda: Kommissariens löfte (övers. Ingegerd Lundgren) från 1958; år 2001 en sevärd film, The Pledge, ”Löftet”, regisserad av Sean Penn och med Jack Nicholson som den garvade kommissarien.
Den där samtidigt oanade och därför smått oroande, förhärskande känslan från novellerna – absurda, skruvade, surrealistiska – återkommer (naturligen) i Dürrenmatts kriminalromaner; ingen formel-litteratur, inga direkta pusseldeckare utan oftast med en lika oväntad som okänd mördare. Kommissarie Matthäi ingår i samma enhet som Friberg, Maigret, Hjelm, Holmes, Johansson men bor snarare i Fjällbacka och Tanumshede än i Paris, London, Stockholm. Mord begås, ”gunås” (för läsaren), och härvidlag spelar en viss von Gunten (måhända en referens till Walser) en huvudroll:
– Sätt er bredvid chauffören, von Gunten! ropade Matthäi inifrån bilen, och när luffaren stigit in och satt sig i bilen och andades ut, som om han vore i säkerhet nu, sade Matthäi: – Nå, visa oss nu vad ni har hittat i skogen! [Liket efter en liten flicka.]
Luisa Famos poesi
Så långt prosan. Poesin då? Ett urval av Luisa Famos (1930-74) sparsmakade produktion – två diktsamlingar innan hon gick hädan i cancer – gavs också ut i fjol. Och Ögonblick, möten (Ellerströms 2025) är faktiskt den första svenska översättningen (Ingmar Söhrman och Jonas Ellerström) av rumantsch över huvud taget, fastän hennes dikter är skrivna på vallader, en rätoromansk dialekt som endast talas i kantonen Grischun/Graubünden i östra Schweiz (dit kommissarie Matthäi stundtals måst bege sig).
Som namnet antyder är det ett romanskt språk som inte är särskilt svårförståeligt för den som kan något eller helst några av de övriga. I Famos värld, återigen den schweiziska bergsbyn, är det gentemot naturens manifestationer (blommor, fåglar, sädesslag) och fenomen (stjärnor, planeter, konstellationer) och växlingar (årstider, nederbörd, väderslag) som det egna måendet, sinnestillståndet behandlas, förklaras och rikoschetterar:
Varje höst
föds jag
på nytt
Jag kan läsa
i mitt septemberljus
och säga farväl till min
sorg
som flyger bort
med fåglarna
som strimmar
himlens vita band
Höst, min årstid
fyll mina ögon
med ditt ljus.
Dramatikern Milo Raus
Dürrenmatt reviderade novellen ”Tunneln”, ansedd som en surrealistisk klassiker, ett par omgångar och det slutliga slutet lyder: ”Ingenting!” Och ”ingenting, ingenting, ingenting” återkommer i dramatikern och teaterchefen (IIPM) Milo Raus för Dramaten specialskrivna pjäs RAGE (med versaler, kanske en passning till Rage Against the Machine eller Dylan Thomas välkända dikt ”Do not go gentle into that good night” från 1947), som just nu spelas på nationalscenen.
Milo Rau arbetar med ett slags faktisk, politisk, social teater där verkliga händelser (folkmordet i Rwanda, krigen i Kongo, skövlingen av Amazonas, Breivik-manifestet, Pelicot-rättegången) bildar grund för texten och pjäsen (samma tradition som Dramatenchefen Mattias Andersson arbetar i) och som sedan, på scen, får en metalitterär betydelse.
Eller med Lena Anderssons ord i efterskriften till Kommissariens löfte: ”Ändå går det inte, eftersom det goda alltid för en ojämn kamp mot nihilismen.” RAGE kombinerar Antonin Artauds grymhetens teater med Michael Hanekes ibland psykotiska, schizofrena estetik och Michel Houellebecqs kyla och distans och som underrubrik till (meta-)pjäsen har en rad ur W B Yeats dikt ”The Second Coming” (1919) valts: ”Mere anarchy is loosed upon the world”.
Ett annat kvalitetsförlag satsade i början av 2000-talet på schweizisk litteratur, på en tysk-, fransk- respektive italienskspråkig författare (Francesco Chiesa ges ut i vår; fattas bara en rätoromansk författare, en Andri Peer eller en Rut Plouda-Stecher, en Flurin Spescha, en Leta Semadeni för att täcka Schweiz fyra språkområden).
Solitären Robert Walser
Poeten och prosaisten/aforistikern Robert Walser (1878-1956) var något av en litterär ensling och särling, hans liv som hämtat ur en (egen) roman: uppvuxen i Biel, på gränsen mellan det tysk- och franskspråkiga Schweiz, utbildad på betjäntskola i Berlin (se den högstämda bildningsromanen Jakob von Gunten. En dagbok, 1909) samt frivilligt internerad på hospitalet i Waldau (där han skrev sitt märkliga verk Der Räuber, ”Rövaren” – märk allitterationen Robert-Räuber – utgiven posthumt 1972; 2022 i svensk översättning av Peter Handberg på förlaget Faethon) under återstoden av sitt liv.
Och det var i Bern, på hospitalet, Walser skrev sina uppmärksammade verk med mikroskrift – ”Micrograms” kallade – i en sorts nygotisk, kursiv stil och synnerligen svårläslig piktur (små, tjocka, täta bokstäver i bläck eller blyerts, cirka 2 mm höga; omslagen till omnämnda böcker visar den hart när ogenomträngliga skriften); en skrift som de oförtröttliga Jochen Greven och Bernhard Echte/Werner Morlang en gång gav sig den på att överföra till läsbar prosa. Eloge!
Fast Walser tar sig nog som bäst ut i kortformatet där han tvingas koncentrera, komprimera skriften; i romanerna fladdrar han gärna i väg i ett vildsint associationsflöde som varken är lätt att följa eller tillför texten något ytterligare förutom som isolerade enheter, som Jurabergen. Som galghumorn i prosastycket Elfenau (1921), en av en mängd dråpliga pärlor i urvalsvolymen Att vi lever i en ond värld (2001):
Min kontorschef var nyligen kolossalt vänlig. Han sade att jag inte dög något till. Skulle jag finna mig i det?
”Sådana dumheter”, svarade jag, ”jag kan nog lite av varje, begära avsked till exempel. Är det kanske det ni vill? Var vänlig och svara.”
Jacques Chessex
Frankofone Jacques Chessex (1934-2009) har mutat in ett specifikt litterärt område: Jorat/Jurtenbyarna i kantonen Vaud vid foten eller sluttningen av de majestätiska Jurabergen. Det är som om Chessex vid en tidpunkt bestämde sig för att skriva platsens historia och har i de tre till svenska översatta romanerna tagit upp en rad oroväckande – och faktiska – händelser som inte ”underträffar” David Lynchs filmer eller László Krasznahorkais romaner i absurditet, weltschmerz, ond bråd död och skeenden under ytan.
”När jag i maj 1978 bosatte mig i Ropraz var Rosa Gilliérons grav, som låg invid vägen som leder mot mitt hus, ännu orörd på kyrkogården. […] För tio år sedan byggdes kyrkogården om och Rosas grav avlägsnades.”
Kortromanerna/långnovellerna Vampyren i Ropraz (2007) och En exempeljude (2009) är närmast rapporter, eller reportage, förmedlade på en korthuggen, detaljrik och saklig nyhetsprosa. Lite som text-tv. Och inte minst ”fullängdaren” Besten (samtliga översatta av Ulla Bruncrona) som vid publiceringen 1973 mottog det prestigefulla Concourtpriset. Det är en svavelseosande historia om monstret i människan, här representerad av den skräckinjagande fadern. (Inte för intet levde och dog Jean Calvin, kalvinismens upphovsmakare, i Schweiz.) Den senare inleds ”muntert” och fortsätter härefter inte särskilt mycket muntrare:
Det var på kvällen hans lidande började.
Hos Kracht, Dürrenmatt, Walser och Chessex (inte Famos) framträder ett gemensamt drag i modern schweizisk litteratur: det samtidigt oanade (själva premissen, händelsen; mordet, straffet, offret, dådet, ödet) och oroande (under-ytan-skeenden, farorna i mörkret, rädslan för medmänniskan, galenskapen, utplåningen). Samtidigt pekar de på den, med Hannah Arendts term, banala ondskan hos dem som utövar den. Besten kan gömma sig i kollegan, grannen, vännen, äkta hälften, till och med i föräldern – eller i dig själv!
Under ytan i Schweiz
Kanske allt i det lilla alp-, arméknivs-, finans- och gökurslandet inte är någon större frid och fröjd när allt kommer omkring. Fast det gäller å andra sidan även Tanumshede och Twin Peaks, Bern och Berlin, Stockholm och Ystad. Under ytan, även i ”neutrala” nationer, lurar 1930-talets zeitgeist (diktaturerna, nationalstaten, konflikterna, kapprustningen, kulturkriget, populismen) i 2020-talets ödesmättade tappning (klimatkrisen, pandemin, artdöden, krigshotet, upprustningen, arbetslösheten, inflationen).
Modernistisk schweizisk litteratur säger mycket om den post-postmoderna människan och kan lära henne än mer om den ovissa framtiden. Servus! Salut! Saluti! Viva!
info@opulens.se
