DRAMATEN. Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum, skriver Lena S Karlsson om en aktuell uppsättning på Dramaten.
När Dramaten nu försiktigt öppnar sina scener för en fåtalig publik efter pandemin är det en hisnande version av Elektra i Michael Thalheimers och Hugo von Hofmannthals djärva tolkning från 1901 man bjuder på. Här flödar teatermagin, när den legendariske regissören Michael Thalheimer återvänder till Dramaten efter succén med Per Gynt 2018.
Tempot är furioso redan från början när Elektra i Rebecka Hemses gestalt gör entré på en smal brygga som aggressivt skjuter ut mot salongen ur Stora scenens mörker. Elektra är förskjuten och utestängd från hovet, hon är ensam och utstött, en alltigenom rasande och hatisk dotter vars enda tanke är att hämnas sin fars död i lönndom. Hennes mor Klytaimnestra har tillsammans med sin älskare Aigisthos mördat Agamemnon innesluten i sin borg i Mykene.
Allt har sin grund i att Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för bättre vindar och stridslycka i det av Klytaimnestra så avskydda trojanska kriget. Scenografin är magnifikt enkel, uppbyggd kring vissa element, i svart och med en lika radikal ljussättning. Skådespelarna är belysta underifrån, deras ansikten ser groteska ut. Deras masker löses upp och svarta fläckar sprids i ansiktena och över kostymerna, det är brutalt fult och motbjudande.
När brodern Orestes anländer övertalas han av Elektra att döda Klytaimnestra för att utmäta ett straff för hennes oerhörda brott, när hon medverkade för att döda Agamemnon. En handling som eggar lusten att förgöra, de överlevande befinner sig i en blodspiral, i ett ändlöst dödande till synes utan slut. Familjen finner sig i sitt oundvikliga öde som präglas av brott, blodskam och dödligt våld, i den litterära kanon som kom att eka genom årtusenden. När Elektra ursprungligen spelades är inte belagt, uppskattningsvis kring 430 före Kristus.
Det handlar alltså om världens mest dysfunktionella familj, som alla Greklands tragöder och långt senare författare skildrat i betydelsefulla verk som löper som en tråd i dramatiken och världslitteraturen. Inte minst hos Lars Norén, för att återkomma till Sverige och vår nutid.
I Wien, en av världens mest betydelsefulla kreativa miljöer, fanns utrymme för såväl Friedrich Wilhelm Nietzsche som Sigmund Freud, som bildade skola och i förlängningen förändrade synen på det mänskliga psyket. I synnerhet Freud och Jung skulle ta fasta på den klassiska dramatiken, i omtolkningar som Oidipus- och Elektrakomplexen som grundstenar i psykoanalysen. Hofmannsthals Elektra fick sitt uruppförande 1903, i regi av mästerregissören Max Reinhardt, teaterexpressionismens främsta namn. En banbrytare inom teaterkonsten, som gjorde rent hus bland sin samtids teaterkonventioner.
Dramatens uppsättning har inte tagit fasta på något av det historiska arvet eller tidigare iscensättningar, Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum. Michael Thalheimers brutalt nedskurna version av ett av världsdramatikens mest betydelsefulla verk är imponerande och samtidigt skrämmande. Mer aktuell än någonsin i en tid då dödligt våld griper omkring sig, såväl nationellt som globalt.
info@opulens.se
