TEATER. Lena S Karlsson har sett Tiden är vårt hem av Lars Norén i regi av i Eirik Stubø. Hon konstaterar att det är en utomordentligt välspelande ensemble som gör föreställningen i allra högsta grad sevärd.
Tiden är vårt hem av Lars Norén
Regi: Eirik Stubø.
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Klarascenen är provocerande öde när den stjärnspäckade ensemblen tar sig an Tiden är vårt hem i Eirik Stubøs regi. Han har återvänt på ett påfallande gott humör efter sitt dramatenäventyr, utan alltför stora blessyrer som det tycks. På scenen är det sommar i en liten by på Österlen, när det dukas upp till fest. Här samlas syskon och gamla vänner för att fira den sommar som de antar kommer att bli den sista. På en högt belägen duk över skådespelarnas huvuden streamas en film föreställande det omkringliggande landskapet, ett slags mentalt rum som lika gärna vara barndomens eller ett avfolkat jordbrukslandskap, ett stycke drömlikt sceneri.
Som alltid hos Norén är musiken närvarande, företrädesvis jazz av ädelt märke. Oftast är det Chet Baker och Stan Getz som som omisskänligt fungerar som spänningsskapande ljudbild. Dialogen innehåller gott om tidsmarkörer, Man talar om apartheid och Berlinmurens fall som placerar dramat i 90-talet. Samtidigt blossar ett krig i det forna Jugoslavien upp – en konflikt som skulle sätta djupa spår.
Tidens gång är något påtagligt när man har genomlevt den, ibland tycks den stå stilla i den idylliska byn, så fylld av minnen. Tiden är vårt hem från 1992 är en inspirerad pendang och en parallell till Löven i Vallombrosa med tydlig inspiration av Anton Tjechov. Här saknas perspektivet föräldrar och barn, men hätskheten mellan gamla barndomsvänner och syskonen blottas utan misskund. I sällskapet finns såväl bofasta som sommargäster, flera har hoptrasslade relationer, vilket förorsakar såväl svartsjuka som förväntningar på vad de kommer att vara med om efter att inte ha träffats på länge. Vad har tiden gjort med oss?
Redan 1973 hade Lars Norén bränt sina fingrar på Dramaten i den utskällda Fursteslickaren, ett beställningsarbete som totalhavererade. Det skulle dröja åtskilliga år innan han övervann oviljan att skriva dramatik. Lars Norén framstår som vår tids viktigaste svenska dramatiker, utan jämförelse.
Hans verklista är imponerande och diger. 80- och 90 talet hade Lars Norén sitt absoluta zenit som dramatiker, efter genombrottet med Natten är dagens mor 1982 på Malmö Stadsteater uppsatt av Göran Stangertz och året därpå på Dramaten i Göran Graffmans regi. Detta inledde den långa raden av succéer, en kassako för teaterchefer och en inspirationskälla för yngre dramatiker.
Vi har talesätt som en Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul – inte ens August Strindbergs dramer har den laddningen, vad gäller känslomässig utlevelse. I Tiden är vårt hem finns ett omisskännligt Norénskt driv, korsklippt dialog och raska scenväxlingar, abrupta möten och den hårfina skillnaden mellan högt och lågt. Men tempot är överlag snabbt, vilket gör att den närmare fyra timmar långa föreställningen fungerar.
Skådespelarna är så väl samspelta att det skulle kännas orättvist att betona någon mer än de andra. Med andra ord en utomordentligt välspelande ensemble som gör att föreställningen i allra högsta grad är sevärd.
info@opulens.se
