FILMKRÖNIKA. Ingela Brovik tipsar om några favoritfilmer som är bioaktuella just nu. Det rör sig om såväl sevärda spelfilmer som starka dokumentärer.
I ”Det ska va gôtt å leva – En film om Galenskaparna After Shave” skildras humorgänget från Västsverige. De gjorde succé med sina drastiska, utagerande revyer i Göteborg där det hela startade – men inte i Stockholm med sitt första gästspel. Typiskt kanske för folk från arbetarklassen i Göteborg och Borås med omnejd ? Eller typiskt just för Galenskaparna som kom att utveckla en helt egen idé om hur underhållning kan göras.
För regin svarar Anna Hammarén, Rasmus Ohlander och Håkan Hammarén. Filmen följer Claes Eriksson, hans bror och de andra i gänget när de drar igång sina shower, liksom medvetet töntiga, roliga på att leverera dåliga skämt, som Claes Eriksson skriver, komponerar musik och framför tillsammans med de andra, som alla gått på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. men som inte fullföljer sina studier utan hamnar i underhållningsbranschen, där de skapat bland annat Macken som sågs av 3,7 miljoner tittare på TV, med bland annat den fåniga låten ”Husvagn” som Eriksson själv kommenterar i en scen:”den är sååå dålig!”
Det är en sevärd dokumentär, som blir till ett genuint tidsdokument – och man är aldrig så allvarlig som när man skämtar- vilket syns i filmen, på ett oväntat bra sätt.
I Stockholm utspelas filmen ”Stammisar” i regi av Måns Nyman. Det rör sig om en romantisk komedi som är raka motsatsen till Galenskaparnas värld. Här träffas folk på krogar och kaféer för Tinderdejter som knappast blir vad de olika paren väntat sig.
Vi får ta del av en mix av romantik och satir där alla repliker rimmar, på sitt egendomliga, speedade sätt, i detta Stockholm som närmast framstår i ett parodiskt ljus. Det är en rätt speciell film med en helt egen stil.
”Downtown Abbey: En ny era”, i regi av Simon Curtis skildrar hur den fina familjen som äger ett ståtligt gods egentligen inte har råd att tacka nej till ett erbjudande om en filminspelning där. Pengarna behövs nämligen till underhåll av huset. Det vill emellertid ingen tala om i detta välspelade drama som äger rum på 1920-talet. En tid när klyftan mellan olika samhällsklasser är total. Men det mest intressanta är filmen i filmen. När det beslutas att denna inspelning av vad som skulle bli en typisk 20-tals-stumfilm i stället ska resultera i en ljudfilm blir det kris och kaos för såväl regissören som skådespelarna.
Men kvinnor som jobbar på godset lägger sig plötsligt i filmprocessen, tillsammans med manliga kollegor, fixar till det med fantasi och nya idéer. De räddar helt enkelt regissören och hans film. Det är på det hela taget en story som blir en spännande tidsskildring.
En annan film-i- filmen förekommer i den indiska ”Filmtjuven” i regi av Pan Nalin, om en ung pojke som älskar att gå på bio och se 35 mm-film, sådan som vi för inte så länge sedan ansåg som det enda rätta – det vill säga före digitaliseringen av biofilmer. Den 9-årige Samay ( Bhavin Rabari) tar sig in till staden från landsbygden och byter sin mammas matlåda mot biobesök med en fattig, hungrig biografmaskinist, som fortfarande visar 35 mm-film på bio. Pojken Samays kärlek till detta klassiska format är stort. Han får så småningom lära sig att klippa film, involverar sina kompisar och det blir både kris och uppror. Men framför allt är detta en kärleksförklaring till ett äldre filmformat och idén om att visa film på bio för gemensamma upplevelser.
Stöd Opulens - Prenumerera!
”Playground” i regi av Laura Wandel är en intensiv berättelse om livet på en skola (i Nederländerna) där en skolflicka ser sin storebror mobbas av skolkamraterna. Han vägrar att berätta om detta för deras pappa, men flickan gör det. Det har till följd att brodern blir arg på henne, i stället för dem som mobbar honom. Filmbilderna i sig berättar storyn nästan utan ord. Det är filmkameran som har ögat på det som sker, utan pardon. Det är faktiskt en genialt berättad film om att vara barn och hjälplös -men det slutar inte där. Helt klart är detta en av årets bästa spelfilmer.
Nu i september har vi också kunnat se dokumentärfilmen ”The Story Won´t Die”, i regi av David Henry Gerson, om unga syriska medborgare som flytt från krigets Syrien till Europa och lyckats finna möjligheter att utveckla sitt konstnärskap där. Vi får se hur musiker och konstnärer, i främst Berlin, men även Paris och andra städer, genom sitt konstnärliga arbete i exilen kan protestera mot kriget och våldet i Syrien. Det är en riktigt stark dokumentär med mänsklig blick på vad det är att vara flykting idag. Kort sagt, en angelägen film som visar att biografen är en viktig plats för yttrandefrihet.
info@opulens.se
