Rymdäventyr som övertygar

Scen & film
The Mandalorian. (Foto: Disney+)

TV-SERIE. För två veckor sedan lanserade Disney+ sin streamingtjänst i Sverige. Flaggskeppet i lanseringen utgörs av tv-serien The Mandalorian som bygger vidare på Star Wars-filmerna. Clemens Altgård konstaterar gillande att det rör sig om ett gott hantverk.

 

The Mandalorian. Disney+. Serieskapare: Jon Favreau. Regi: David Filoni, Bryce Dallas Howard m fl. I rollerna: Pedro Pascal, Carl Weathers, Werner Herzog, Giancarlo Esposito, Gina Carano m fl. Första säsongen (8 avsnitt).

När den nya strömningstjänsten Disney+ denna höst blev tillgänglig i Sverige så var jag inte sen att teckna ett helårsabonnemang. En av förklaringarna är att jag fortfarande är fascinerad av de klassiska animerade Disneyfilmerna från förra århundradet. Men en ytterligare motivation fanns i form av min nyfikenhet på tv-serien The Mandalorian, som varit omtalad på nätet i över ett år. För alla som intresserade av Star Wars-filmerna är det nästan ett måste att ta del av den. Eller i varje fall mycket svårt att låta bli.

Var i tiden tilldrar sig då handlingen? Jo, det är tiden efter Jedins återkomst (Star Wars: Episod VI) och JJ Abrams uppföljare The Force Awakens (Star Wars: Episod VII).

Huvudrollen som The Mandalorian spelas av Pedro Pascal,(Oberyn Martell i Game of Thrones och Javier Peña i Narcos) som emellertid inte visar sitt ansikte. Mandalorianen tar nämligen aldrig av sig den heltäckande hjälm han bär. Det är strikt förbjudet enligt den kod som gäller för den krigarklan eller -orden han tillhör. Pedro Pascal har alltså begränsade stilmedel som skådespelare. Därtill är hans rollfigur av typen ”tystlåten”, som Clint Eastwood i en Sergio Leone-film.

Det är verkligen inte långsökt att se paralleller i västern- och samurajfilmer. Uppenbart har mycket av inspirationen hämtats från de genrerna. En annan gestalt som det ligger nära till hands att tänka på är Robocop. Det här manligt kärva krigaridealet ger också upphov till en del fängslande scener när machomannen visar att det trots allt finns en mjukare sida dold under allt pansar som omsluter kroppen.

Baby Yoda. (Foto: Disney+)

Men till att börja med ska Mandalorianen i egenskap av prisjägare utföra ett uppdrag åt en iskall och mystisk beställare, perfekt spelad av ingen mindre än den gamle demonregissören Werner Herzog (!). Föremålet för jakten ska överlämnas levande och visar sig vara ett barn.

I tv-serien är ”Barnet” benämningen men på nätet har beteckningen blivit Baby Yoda. Och visst är det den välbekanta lilla gröna figuren i bebisversion. Här har något av Disneymagin i form av söta små varelser förts in i Star Wars-världen. Och enligt alla psykologiska studier som gjorts är vi biologiskt programmerade att falla platt för en liten gestalt som Baby Yoda. Det är ett trick som inte kan slå fel. Även den stålsatte prisjägaren påverkas förstås, vilket får central betydelse för händelseutvecklingen. Mandalorianen är för övrigt till det yttre synnerligen lik Boba Fett, en sedan gammalt etablerad Star Wars-gestalt.

Mycket, även landskapen och scenografin i stort, bygger på igenkänningsfaktorer, men tv-serieformatet gör att tempot blir lugnare och att spänningen kan byggas upp på ett intressantare sätt än i de senaste, tämligen röriga, Star Wars-filmerna. Till de suggestiva stämningarna bidrar också svensken Ludwig Göranssons ypperliga filmmusik.

Jag konstaterar att Jon Favreau, som regisserat såväl Iron Man och Iron Man 2, samt den nya versionerna av Djungelboken och Lejonkungen, har gjort ett alltigenom gediget jobb med The Mandalorian, såväl när det gäller manus som regi. Som ren underhållning lever The Mandalorian upp till mina förväntningar. Snart kommer det för övrigt en andra säsong i USA och en tredje lär redan vara på planeringsstadiet.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Scen & film