Rörande pjäs om splittrad familj

Scen & film/Kultur
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

RÖRANDE. Vilddjur är stundtals en djupt rörande pjäs om människor som har älskat och som i grunden älskar varandra, men där avståndet blivit för stort, anser Lena S Karlsson.

 

 

Vilddjur
Regi: Gunilla Nyroos.
Manus: Lolo Amble
Scenografi och kostym: Gabriella Dinnertz
Skådespelare: Melinda Kinnaman, Kristina Törnqvist, Magnus Ehrner, Eric Stern.
Dramaten, Målarsalen.

Efter framgången med Lolo Ambles 49 och ett halvt på Strindbergs Intima Teater, ett samarbete med Dramaten, följer Lolo Ambles kammardrama Vilddjur på Dramatens Målarsalen. Här finns till en början ingenting som avslöjar vilka personligheter som huserar här, en soffa, ett kylskåp och till höger finns en parkbänk, allt anonymt och återhållet. I rummet finns spåren efter en numera splittrad familj, Mamman, Pappan och Dottern.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Hemmet har bebotts av tre personer som älskat och brytt sig men som med tiden blivit som främlingar för varandra. Dottern, som spelas av Melinda Kinnaman, är intensiv i sitt utspel i mötena med sina åldrade föräldrar. Den oavlåtligt leende Mamman, vars beskäftighet är både rörande och tragisk spelas av Kristina Törnqvist, uppklädd i glänsande och välstruken sidenblus. Pappan är en typisk skilsmässopappa, välvillig men avlägsen, han skyler sig gärna med sin bruna bandyportfölj, hellre det än att möta Dotterns blick. Så småningom dyker Killen upp, spelad av Eric Stern. Han är en ung man som vet hur man tar för sig.

Dialogen är ibland snubblande nära det triviala, men balanserar fint de olika rollerna mot varandra. Här finns en närhet som håller publiken i ett fast grepp, något som Lolo Amble visade upp redan med föreställningen 49 och ett halvt på Strindbergs Intima teater.

Lolo Amble ansluter sig till samma tradition som Jon Fosse och Lars Norén, men går sin egen väg genom att fragmentisera förloppet. Föreställningen är ett slags pussel då dåtid och nutid kan existera samtidigt som i en dröm eller existera som minnesfragment. I centrum finns minnet av det lilla barnets skräck för att familjen ska splittras om Pappan beslutar sig för att lämna familjen.

Jag blir inte riktigt klok på vem ”vilddjuret” är — möjligen är det att släppa ut demonerna ur det inre, de som färgat Dotterns uppväxt, med familjens splittring. I programhäftet berättar Lolo Amble att hon i drömmen hört repliken ”Det går aldrig över” i samband med en djup och sårig separation.

Det finns åtskilligt som gör att man känner igen sig. I den spända mamman som vill alla så väl, hon vill göra allting rätt när hon efter en tid inte mött sin nu vuxna dotter. Hos Dottern en djup sorg över att inte längre höra till, saknaden över att glappet mellan barn och föräldrar blivit för stort. Vilddjur är stundtals en djupt rörande pjäs om kärlekens makt och villovägar, om människor som har älskat och som i grunden älskar varandra, men där avståndet blivit för stort och smärtan för djup.

LENA S. KARLSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Om Sara Danius

BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord
Gå till Toppen