Dikter ur ”De vilda djuren” av Jens Unosson

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera ett utdrag ur Jens Unossons aktuella diktsamling ”De vilda djuren”.

Jens Unosson är en självhushållande odlare, naturvårdare och musiker, bosatt på en liten gård i Västerbotten. Som skribent har han bland annat medverkat här i Opulens, samt Miljömagasinet, Dagens ETC, Dala-Demokraten med flera.

För två år sedan utkom hans första bok, ”Luften som kunde tala”. Nu är Unosson aktuell med sin andra diktsamling ”De vilda djuren” som i likhet med debutboken ges ut av Ord & visor förlag.

När vi ber honom beskriva den nya boken får vi följande svar: ”De vilda djuren är en bok med dikter av olika slag, ibland civilisationskritiska, ibland introspektivt grubblande, ibland stående sida vid sida, ibland inflätade i varandra. Bra dikter ska enligt en som visste dofta av te. Eller av rå jord och nykluven ved. Jag har befattat mig med allt detta, mer kan jag inte göra.”

I dag är vi glada över att få presentera ett litet utdrag ur ”De vilda djuren”.

REDAKTIONEN

HAMNSKIFTARE

Det blev till en dag
i förändring,
morgonen när jag
vaknade med näbb,
vingar och svans
och det enda lätet
ur min mun
var ett kvidande
övergående i ett
rytande

I natten hade jag drömt
om lodjursungar, harar
och rådjur

När jag stigit upp
och gjort eld i spisen
såg jag säsongens första
domherre
röd och rund
vaggande på ett hallonstrå
utanför fönstret

Nu var jag mer lik dem alla
än någonsin förr.

DAGARNA OCH TORNET (utdrag)

/…/
I någon form var vi där
– minne eller moln –
anteckningarna säger inte vilket
och händelserna som dokumenterats
ger inga ledtrådar,
det är stoff att förfina som berättelser
men inte mer än så
En sida ur en dagbok,
lätt att missta för något annat

Och allt medan vi åter sätter oss i roddbåten,
på väg tillbaka genom åren,
stilla för att inte välta,
hör vi röster:

Nu är det inte mycket tid kvar,
säger de

och vi avlägsnar oss skyndsamt
genom näckrosorna,
årorna som drömmar i våra händer

*

Någon vittnade om hur fötterna inte
längre fäste på underlaget
och tyngdkraften var satt ur spel

Mängder av små människor
slog på trädstammar
som för att hetsa fåglarna till misstag

Att sväva visade sig den här gången
vara i avsaknad av all slags stillhet
och snart därpå även ogörligt:
det blev till ett fall genom ljus
och mörker
och det skulle aldrig ta slut
/…/