
FILM. Ingela Brovik rapporterar från 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Vi har även en rapport från Lena Torquato Lidén som kan läsas här.
Förra årets upplaga av Göteborg Film Festival hade en ytterst välklädd gris som affischbild vilket skapade mycket diskussion bland publiken. I år, den 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival har Britta Marakatt-Labba, världsberömd konstnär och en stark röst för samisk kultur, skapat en festivalaffisch där maktens företrädare gestaltas som fåglar, giriga kråkor. En bild som publiken tar med sig in på filmvisningarna, utan diskussion.
Årets tema på festivalen är nämligen olydnad och det civila motståndets kraft, bland annat med visningar av filmer som berättar om människor som vågar trotsa regler och ifrågasätta auktoriteter. Det rör sig totalt om filmer från 80 olika länder.
Invigningsfilmen ”Före mörkret”, är en norsk film i regi av Eirik Svensson och den bygger på en sann historia om hur Läkare utan gränser har skapat ett enkelt sjukhus i Centralafrikanska republiken, en före detta fransk koloni, där man vill ta emot alla som behöver hjälp.
Plötsligt dyker det upp en desperat muslimsk man i den kristna avdelningen på sjukhuset som är uppdelat efter religionstillhörighet. Detta i ett land som befinner sig i inbördeskrig där ett katastrofläge hotar. En ung kvinnlig läkare tar hand om situationen. Detta att det är en kvinna som fixar det tuffa läget är för övrigt något som förekommer i flera andra av årets filmer på festivalen.
Två unga kvinnor i ”Leva lite”, en svensk-dansk-norsk film i regi av Fanny Ovesen, har just startat sin efterlängtade resa genom Europa, där deras vänskap skall fördjupas, tror de. Men en av dem hamnar i en oväntad situation strax innan de har hunnit passera Polen, på väg mot Prag, Berlin och Paris. Konflikter uppstår, känslor tar alltmer plats i denna starka film om hur unga kvinnors vänskap kan te sig i jämförelse med en traditionell man-kvinna-relation. Filmen är både intressant och nyskapande. Kort sagt är den en av flera filmer med kvinnligt perspektiv och civil olydnad som bärande motiv.
”My Eternal Summer” i regi av Sylvia Le Fanu, en vemodig dansk film om 15-åriga Fanny och hennes familj som skall tillbringa sista sommaren i sitt hus, med oro och sorg inför framtiden. Det är en bitterljuv berättelse. Med andra ord är filmen vacker men också sorglig. Flickans blick berättar indirekt, vad som sker.
En helt annan historia om unga kvinnor är ”Främmande språk”. Här har vi att göra med en tysk-fransk film i regi av Claire Burger, om en ung tyska som möter en fransk tjej. De två skall försöka få kontakt och ta del av varandras liv. Det blir intressant men inte så lätt för dessa två att dela till exempel upplevelsen av vara i en skola tillsammans. Språk, identitet och ländernas historia under andra världskriget komplicerar och fördjupar deras ständiga dialog med varandra.
”Främmande språk” är en av de bästa filmerna med/om kvinnligt perspektiv. Den kan karaktäriseras som en resa genom europeisk historia med en pendling mellan lek och allvar. Därtill är den mycket välgjord.
”All We Imagine as Light” är en indisk film i regi av Payal Kapadia. Filmen handlar om två kvinnor med stark känsla för frihet. De jobbar som sjuksköterskor i Mumbai. Det är en viktig film om modiga kvinnors civilkurage i ett patriarkalt präglat land.
Ytterligare en film på kvinnligt tema är ”Flickan med nålen”. Det rör sig om en dansk film i regi av svenske Magnus von Horn med fantastiskt svartvitt foto och skådespeleri. Vi får ta del av en skrämmande berättelse som utspelas i 1920-talets Köpenhamn. Trine Dyrholm är genial i rollen som änglamakerska, kvinnan som tar hand om oönskade nyfödda barn som deras mammor inte klarar av att ta hand om. Hon ljuger för de hjälplösa mammorna och säger att deras baby skall komma till en ny familj i stället för det hemska öde som väntar dem. En fantastisk film som borde vinna Nordic Competition som både bästa film och bästa kvinnliga skådespelare.
Den svenske filmregissören Jan Troells nya dokumentär ”Det var en gång ett nu”, som visas på festivalen är definitivt årets bästa svenska dokumentär. Den utgör en personlig tillbakablick på regissörens arbete, en fantastisk filmkarriär med tonvikt på närvaro och lyhört lyssnande. Då som nu. Troell kan som nästan ingen annan filmregissör gestalta filmens oändliga nukänsla. Det är en film som inte skall missas när tillfälle ges att se den.
Startsladden, ett program med årets bästa kortfilmer, som varje år speglar tidsandan i Göteborg och resten av världen, fyller festivalbiografen Draken till sista plats. Det är ett återkommande dynamiskt festivalinslag som varje år lyckas bjuda på det oförutsägbara.
I år visades Mai Zetterlings filmer i årets upplaga av Classic-programmet. Hon som gjorde film i en helt egen stil var både poet och provokatör. I år skulle hon ha fyllt 100 år. På 1980-talet besökte hon Göteborg Film Festival med sin brittiska film ”Scrubbers”, om upproriska tonårstjejer i konflikt med samhället. Jag minns vårt samtal efter visningen av hennes film vars tema hon talade om med stort engagemang och hur hon uttryckte sin stora kärlek till filmkonsten, oförglömligt.

info@opulens.se