FILM. Ingela Brovik rapporterade i måndags från 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.
Årets upplaga av Göteborgs filmfestival är på många sätt anmärkningsvärd och startade med ett utbuat tal av kulturminister Parisa Liljestrand. Initialt chockerade hon med formuleringar som:
”Men låt mig vara tydlig med vad det innebär. För ibland kan man få intrycket att det enda politiken ska göra är att räkna upp anslag, och i övrigt inte ställa några frågor. Men det är verkligen inte politikens uppgift. Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen.”
Men efter några dagar har jag hunnit vänja mig vid det hon sagt och funderat över årets tema i förhållande till hennes ord. Festivalen bestämde sig nämligen för att hylla motstånd och civil olydnad och varför skulle då inte kulturministern just göra motstånd? Mot sina föregångares läppars bekännelser om att vara en allierad till filmbranschen och de andra delarna av kulturvärldens företrädare.
Även om hennes ord är svidande föredrar jag ändå att politiker vill ha perspektiv på hur saker fungerar, inom alla samhällsnyttiga fält som gör livet värt att leva. Däremot hade jag också velat höra några ord om hur perspektivet kan vändas, hur en film om nutiden skulle kunna göra stor skillnad genom att förmedla en ny syn på vår omvärld.
”Dialogpolisen” av Susanna Edwards är en sådan film, med dokumentära bilder från en verklighet där en liten arbetsgrupp av svenska poliser planerar, undersöker och bemöter politiska rörelser på ett fantastiskt sätt.
Dialogpoliserna blir en brygga mellan individer som engagerat sig för något och sina egna kollegor, de poliser vars uppgift är att fysiskt upprätthålla lagarna i Sverige. De upprörda känslorna hos dem som utnyttjar sin rätt att yttra sig visar tydligt hur viktigt det är för demokratin att bibehålla friheten att säga vad man tycker.
Mitt hjärta börjar slå hårt när jag ser mannen som inte kan vänta 10 minuter i bilen medan klimataktivister blockerar vägen. Bilföraren försöker köra upp på trottoaren och är en hårsmån ifrån att köra över en av dialogpoliserna.
Det finns en stark kärlek i de omsorgsfulla dialogerna i filmen och de speglar en förhandling som är essentiell för att vi ska kunna fortsätta samarbeta för framtiden.
Detta blir en tydlig kontrast till ett annat samhälles problem – ett krig som plötsligt bryter ut och som påverkar alla känslomässigt och fysiskt. Filmen ”Kyiv Soloists” av den norske regissören Trond Kvig Andreassen följer en grupp klassiska musiker som dagen innan Ryssland startat krig mot deras hemland har rest på turné och nu inte kan återvända.
De fortsätter helt enkelt turnera samtidigt som oron och ilskan stiger inom dem. De beskriver det som att det finns en trygghet i att använda instrumentet, musicerandet är precis som vanligt. Samtidigt som det är svårt att gå upp på scenen varje kväll och möta publiken med ett leende när det inte är äkta, som en av dem uttrycker det.
Utanför Bio Roy är värmen påtaglig och det är fint att se den del av själva orkestern som är på plats, deras glädje över att ha varandra i allt som hänt. Men som Katerina, en av dem säger i filmen, så visste hon inte hur mycket ilska och hat som fanns inom henne.
Efteråt får vi höra de ukrainska musikerna spela i verkligheten och det är precis lika hög klass som de stycken vi hört i filmen. De är otroligt duktiga musiker vars liv slagits i spillror på grund av det ryska anfallskriget.
Den österrikiske regissören Mo Harawe med somaliska rötter beskriver i ”I en by vid paradisets rand” livet i en liten somalisk by där krig har pågått så länge att det blivit en sorts permanent del av livet. En av huvudpersonerna är en ensamstående pappa som är diversearbetare och bland annat har jobbat med att begrava de personer som dör i de otaliga drönarattackerna. Men filmen handlar också om hans son som älskar att berätta historier och fantisera. De kämpar för att klara sig tillsammans med pappans nyligen frånskilda syster som flyttat in i deras enkla men vackra hus. Bilderna, miljöerna och det lågmälda skådespeleriet berättar så mycket mer om vad somalisk kultur är och hur människor relaterar till varandra än vad alla nyheter som jag någonsin sett på Al Jazeera kunnat förmedla. Det är en vacker film och med sina livsöden så mänsklig och drabbande.
I likhet med Mo Harawe är Denise Fernandes som gjort ”Hanami” en ung regissör och det märks att det är en ny generation som utgår från perspektivet med länder som har en stor diaspora. ”Hanami” utspelar sig på Kap Verde och ön Fogo varifrån många reser till Europa och USA för att få en hållbar inkomst. Fernandes fick The Ingmar Bergman International Debut Award för denna skildring av den unga flickan Nana vars far dog till havs medan han arbetade som fiskare och modern som lämnade babyn till farmodern för att resa ut och arbeta. Nana växer upp i den storfamilj som finns runt farmodern i en lugn och trygg tillvaro där hon gömmer skatter i en låda inne hos sina vänner hönsen. Men det finns en sorg hos henne, troligen på grund av att hon blivit övergiven av sin mamma. Det kapverdiska samhället är lugnt och harmoniskt på något sätt och jag längtar dit även när jag inte ser denna vackra men lite osammanhängande och berättade film.
Dragon Award Best International Film delas ut till en helt annorlunda film, ”Memoir of a snail” av den australiske regissören Adam Elliot. Det är en animerad film för vuxna om ett tragiskt livsöde, en flicka med gomspalt som älskar sniglarnas liv och även håller dem som husdjur. Vi får följa hennes livshistoria, hur hon bor med sin pappa, som har en funktionsnedsättning, och sin bror tills fadern går bort och syskonen blir bortadopterade och hamnar långt från varandra. Hennes bror placeras i en fruktansvärd tillvaro hos en kristen familj som odlar äpplen och hon själv får fosterföräldrar som bryr sig väldigt lite om henne och till slut flyttar utomlands. Allt går snett i hennes liv men hoppet består i vänskap med den som ändå finns där för henne.
Rumänska ”Three Kilometres to the End of the World” av Emanuel Parvu handlar om en ung pojke i en rumänsk by på en ö. Han är sina föräldrars ögonsten men allt förändras efter att några andra pojkar misshandlat honom då han kysst en manlig turist som han lämnat bydiscot tillsammans med. Handlingen visar en kedjereaktion av handlingar som leder fram till det tvång och den psykiska och fysiska misshandel som gör att pojken, med hjälp av sin bästa kompis anmälan till socialen, till slut lämnar byn. Något som han gör utan att se tillbaka på sina föräldrar. Det är hjärtskärande att se dem stå vid bryggan när han är på väg att gå ombord på båten. Deras handlingar har gjort att de nu inte längre har någon son.
lena.torquato.liden@opulens.se
