Spökdiner med Norén

Scen & film
Bild: Sören Vilks

DRAMA. ”Noréns dialoger är lyhört avlyssnade, som sprungna ur en väl iakttagen samtid och alltid ytterst spelbara och alltsom oftast med blinkningar till urdramat Orestes.” Lena S. Karlsson ser Stefan Larssons iscensättning av Lars Noréns drama Höst och vinter.

Höst och vinter av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Dramaten, Lilla scenen

Alltsedan den skandalomsusade premiären  av Fursteslickaren 1973 har Lars Norén ofta varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” dundrade  Per Olov Enquist i Expressen, och de andra huvudstadstidningarna föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta 2000 kring pjäsen Sju tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess och tumulten kring Lars Norén har avklingat. När regissören Stefan Larsson nu iscensätter Höst och vinter på Dramatens lilla scen nalkas han och ensemblen pjäsen från det sena 1980-talet  närmast vördsamt, som den moderna klassiker den i dag är. Pjäsen, som inleder de ”borgerliga kvartetterna”, följdes av Bobby Fischer bor inte i Pasadena och Sommar, som förelåg i bokform 1993. Senare skulle de följas av fler dramer i samma stil med tjechovska fin de siècle-stämningar och strindbergsk garvsyra i dialogen.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

I en utsökt vit salong möter varje månad de till synes med värdighet åldrade föräldrarna Henrik och Margareta de två döttrarna Ann, revoltören, och Ewa, den till det yttre oändligt vällyckade och undersköna direktörsassistenten. Pjäsen följer det klassiska mönstret i Noréns tidiga dramatik. Här finns en stark urmoder, Margareta (Ingela Olsson), som närmast krampaktigt har slagit vakt om sin familj, framför allt vårdat dess fasad, en furie i Burberrytappning. Vid hennes sida finns den alltmer sjangserade och spritdoftande läkaren, Henrik (Hans Klinga), som dagligen går till sin allt mindre besökta praktik, mest som det verkar för att hålla samman en sammanstörtande och obegriplig värld.

Döttrarna representerar varsin diametralt motsatta verklighet. Den barnlösa Ewa, spelad av Alexandra Rapaport, fruktar i hemlighet moderskapet, trots att hon hävdar att det enda som  fattas henne är just ett barn. Trots villa i Stocksund inredd med all tänkbar lyx och med två bilar i garaget balanserar Ewa på en knivsegg och tuggar bensodiazepiner  i smyg för att över huvud taget överleva. Ann, spelad av Livia Millhagen, är servitris på en gayrestaurang på en adress fjärran övreståndskvarteren på Östermalm. Hon försörjer med stor svårighet en son och befinner sig på klassresa som tycks peka brant nedåt, men hon är den mest levande i kvartetten. Hon är en blivande dramatiker, skrudad i Norénsvarta märkesjeans, rapp i repliken som en reptil.  Det är Anns vrede som utlöser den rasande uppgörelse som ska spräcka den bräckliga familjeidyllen och avlägsna fernissan över de söndertrasade relationerna. Det handlar framför allt om den iskylande relationen inom familjen som givit de båda döttrarna oläkliga sår och frostskador i känslolivet.

Lars Norén har kallats ”skådespelarnas dramatiker”. En Norénreplik ligger alltid väl i munnen även på aktörer som inte uppnått stjärnstatus.  Vad är Lars Noréns speciella signatur som dramatiker? Den skenbara motsättningen mellan det teatrala och det till synes spontana i dialogen, svärtan och det ibland galghumoristiska och dokumentära draget, ofta en hög igenkänningsfaktor. Noréns dialoger är lyhört avlyssnade, som sprungna ur en väl iakttagen samtid och alltid ytterst spelbara och alltsomoftast med blinkningar till urdramat Orestes.

Stefan Larsson har i sin iscensättning valt att inte understryka våldsamheten i Noréns drama, hatet eller hätskheten som lurar bakom även de mest oskyldiga repliker. I slutet intar alla skådespelarna samma positioner kring midagsbordet som i början av föreställningen. Runt de vitmenade väggarna dansar skuggor av gamla fotografier och dubbel-8-filmsekvenser som speglar ett lyckligare liv. Man anar att denna spökdiner som antyds kommer att följas av andra – eller har man slutligen brutit gisslet? Av denna välregisserade och mästerligt spelade föreställning väcks många frågor.

LENA S. KARLSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen