Jag minns alla mina filmer och hur de brukade ta på mig

Scen & film
Collage: C Altgård / Opulens

BIOBESÖK. Det är lätt att bli extra nostalgisk över livets alla biobesök i dessa pandemipräglade tider, skriver Karolina Bergström.

Ett av mina mest minnesvärda biobesök ägde rum utomhus. Nu minns jag ärligt talat inte vilken film det rörde sig om, men jag minns att den grekiska sommarnatten var fuktigt varm, att jag var åtta år och att jag aldrig hade sett något så vackert som den där oskarpa filmbilden projicerad över en vitkalkad stenvägg med filmdialogen smattrandes som berusade cikador mellan husväggarna. Där och då förstod jag att film inte bara existerar i en mörklagd biosalong, utan överallt.

Det är lätt att bli extra nostalgisk över livets alla biobesök i dessa pandemipräglade tider, även om biobesöken för egen del begränsats till pressvisningar på dagtid efter barnets nedkomst. Över den där tonårsdejten där vi båda redan sett filmen i fråga och satt och pratade istället. Över Roy Andersson-filmen där en kvinna i salongen bröt kulturpublikens kontemplativa tystnad med ett gapskratt varannan minut, eller varför inte över Star Wars-filmen jag såg som höggravid och vars Dolby-förstärkta rymdskeppdunder fick barnet i magen att gå i panikartad spinn.

Det är också svårt att låta bli att fundera över om min egen och andras avkommor aldrig kommer att få fångas av samma biosalongsmagi så som vi fick göra. Även före coronapandemin hade antalet biobesök stadigt börjat dala till förmån för lättillgängliga vod-tjänster, och att Disney väljer att släppa sin nya familjefilm Själen direkt på Disney Plus är bara ännu ett talande tecken i tiden. Samtidigt tenderar en film producerad av tjänster som Netflix att ha en annan estetik än biofilm. Det vill säga med mer rörelse av både kamera och karaktärer, på ett sätt som inte passar bra för stora dukar. En studie har därtill visat på hur filmupplevelsen tenderar att bli starkare av en större skärm eller filmduk jämfört med en tv. En annan studie, där deltagare försågs med sensorer som mätte kroppstemperatur och puls medan de fick se filmen Aladdin i en biograf, visade på hur biobesöket gav samma pulsfrekvens som en rask promenad – och då pratar vi ändå om en familjefilm.

Utan att tjata ytterligare om biodukens hälsoeffekter, eller för den delen gå in närmare på den algoritmstyrda Netflix-dominansen, går det att konstatera att sättet vi konsumerar film på drastiskt har förändrats på mindre än ett år och att den där biosalongsnostalgin kunna lär hänga i ett tag till. En amerikansk studie har hur som helst visat på hur sträcktittande på kvalitativa tv-serier både kan höja vår emotionella intelligens och göra oss mer empatiska. Och även om ingen liknande studie gjorts vad gäller att se en filmserie i ett svep borde det i rimlighetens namn ha någon slags liknande effekt.

Så varför inte barrikadera sig hemma, vilket inte borde vara något större problem i dag, och låta Bara en natt-trilogins eller Trikoloren-trilogins livsreflekterande frågeställningar skölja bort alla coronarubriker om bara för en stund. Eller att i sann dystopisk anda sträcktitta på Nolans Dark knight-trilogi och försöka bena ut om ikonregissörens signifikanta filmstil är genialisk eller bara ett duperande spel för kulisserna. Trots allt finns filmen och upplevelsen av den överallt, vare sig den projiceras på en husvägg i den grekiska arkipelagen, på en påkostad bioduk eller på den egna mobilen.

KAROLINA BERGSTRÖM

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film