Hamlet i lyxförpackning

Scen & film/Kultur
Gerhard Hoberstorfer, Adam Lundgren. Bakre raden: Razmus Nyström, Marcus Vögeli. Foto Sören Vilks.

GENOMBROTT. Utsökt, men doftlös, tycker Lena S Karlsson efter att ha sett Hamlet på Dramatens stora scen i regi av Sofia Jupither. Men i recensionen talas det också om ett definitivt genombrott för Adam Lundgren.

 

 

Hamlet av William Shakespeare
Dramatens stora scen
Regi: Sofia Jupither
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: Sofia Jupither och Irena Kraus
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Musik och ljud: Michael Breschi
Medverkande: Adam Lundgren, Gerhard Hoberstorfer, Karin Franz Körlof,
Bengt Braskered, Thérèse Brunnander, Per Svensson, David Book, Otto Hargne,
Marcus Vögeli, Razmus Nyström, Jonas Bergström, Sten Johan Hedman.

Tvåhundra år har gått sedan Hamlet spelades första gången på Kungliga Dramatiska teatern. Få iscensättare har vågat sig på konststycket att ge William Shakespeares mest kända och spelade pjäs i sin helhet. Utan strykningar tar den fyra–fem timmar att genomföra.

Likafullt utövar dramat en ständig lockelse och åtskilliga uppsättningar har gjorts just på vår nationalscen, alla speglande sin tid och dess våndor. När regissören Sofia Jupither tar sig an denna klassiska klenod, från 1600-talets begynnelse, är den givetvis nedstruken till mera hanterliga 2 timmar och 45 minuter. Ulf Peter Hallberg står för en välklingande och försiktigt moderniserade översättning som tar fram alla nyanser i blankversen.

Här finns alla tänkbara motiv: ett närmast pubertalt trots och en unken liderlighet, kärlekssorg och nattsvart melankoli, hämndbegär och besatthet, incestuösa och homoerotiska vibrationer; en rikedom och mångfald som gör Hamlet till en outslitlig klassiker som tål i stort sett vilka bearbetningar och iscensättningar som helst, den har givits till och med som enmansföreställning om jag inte minns fel.

I Dramatens nu spelade version ligger framför allt fokus på prins Hamlet, revoltören, klädd i smakfulla och stilrena kläder à la den exklusiva klädkod som råder i Stockholms city, i butiker kring NK, Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan. Scenografin, skapad av Erlend Birkeland, domineras av en gigantisk svart trappa, omgiven av svarta intäckningar då och då utstofferad med rökskyar. Suggestivt och elegant liksom ljussättningen signerad Ellen Ruge. En scenbild som gjord för att avleverera de mäktiga monologerna, dramats avsidesrepliker rakt mot publiken som ger texten dess specifika vikt.

Att besätta huvudrollen med Adam Lundgren är ett snilledrag, han har alla verktyg för att ge den plågade Hamlet psykologisk trovärdighet. Här en purung student, nyss hemkommen från universitet i Wittenberg, plågad av neuroser och melankoli samt sorgen över sin fars våldsamma död. Han möter sin mor, nu omgift med den utlevande suputen Claudius, en man som tillika är faderns mördare. Hamlet äcklas av deras liderlighet och sin egen vanmakt. Han är kompromisslös som en tonåring.

Det är Adam Lundgrens föreställning. Han gör här sin första rollgestaltning på scenen i större format. Med honom har Dramaten ett affischnamn som säkert lockar publik utanför de gängse kretsarna av teaterbesökare. Men runt omkring Hamlet finns ett slags vakuum. Karin Franz Körlofs Ofelia, med utslaget hår som en huldra, är jungfruljuv och älskansvärd som sig bör. Också när Hamlet så flagrant sviker henne och driver henne in i vansinnet.

Det finns flera fina skådespelarinsatser, i denna uppsättning av pjäsernas pjäs. En eloge till Bengt Braskered i rollen som Polonius liksom till Otto Hargnes Horatio. Däremot förstår jag inte varför de två kvinnorna behandlas så styvmoderligt och förstrött av regissören. Thérèse Brunnander som drottning Gertrud är märkligt oberörd också i den centrala scenen när skådespelartruppen avslöjar det skändliga brottet att med gift döda Hamlets far och bistå usurpatorn Claudius. Gerhard Hoberstorfers Claudius har tyngd och auktoritet, men faller till slut för Hamlets värja i fäktscenen på slutet, som faktiskt är den enda scen där det undertryckta våldet får ett utlopp.

Sofia Jupither har skapat en Hamlet i lyxförpackning, tidlöst elegant och överlag välspelad, men som inte berör. Mest av allt påminner den om en vacker orkidé, förpackad i en smakfull kartong, Utsökt, men doftlös. Själv hade jag önskat lite skit under naglarna och mindre högaktning för denna kanoniserade text. Ingen Hamletuppsättning är den ultimata, men denna är i alla fall ett definitivt genombrott för Adam Lundgren.

LENA S. KARLSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen